|
Artikel 1
- Artikel 2 -
Artikel 3 - Artikel 4
- Artikel 5 - Artikel
6
DOCTOR MARITIME MOBIL - Jordenruntsegling med ARIEL
IV
Resebrev 5 från s/y ARIEL IV, Råå
Caines Australien 30/7 2000
Det var tidigt, morgonen den 12 dagen till sjöss, som vi siktade
en klippig kust; Nya Zeeland. Först disigt men sen allt mer grönt
och allt mer hemtamt. Träd och landskap var inte längre tropiska
utan mer som hemma! Det skulle dock dröja fram till kvällen
innan vi kunde kasta ankar i Opua och ta vår ”ankardram”.
Efter det att vi hade lämnat Samoa i oktober hade vi hunnit med
en månad bland Tongas tre ögrupper. Vavau är den vackra turistutvecklade
gruppen med vita sandstränder och många traditionella fester med
dans och mat. Till Haapai-gruppen åker inga turister. Där är det
svårt att navigera för alla rev och sjökorten är dåliga. Huvudstaden
Nukualofa ligger i den sydligaste ögruppen; Tongatapu. Vi
låg fem båtar och väntade på lämpligt ”väderfönster” för dom ettusentvåhundra
sjömilen ner till Nya Zeeland. Efter två dygns segling gjorde
vi ett oförglömligt stopp på ett litet ringrev med bara en smal
naturlig öppning på läsidan. Vid högvatten försvann hela revet
och vi låg bokstavligen ankrade ”mitt i havet”. Vid lågvatten
kunde vi fånga så mycket hummer och fisk vi önskade. Under amerikanska
”Thanksgiving” hade vi en hejdundrande fest, där tre sammanförtöjda
båtar utgjorde festplatsen. Känslan av overklighet och att vara
oerhört privilegierade, fanns där och då mer än någonsin!
Men nervositeten och väntan på fortsatt bra väder fanns också.
Vi planerade väl och hade förstås också lite tur med lagom vind
och bra segling ner till Opua, Nya Zeeland.
Nya Zeeland upplevs och beskrivs oftast mycket positivt. För
oss blev det både och. När man stannar en längre tid på en plats
får man en mer nyanserad bild. Som semesterland är Nya Zeeland
mycket vackert och intressant. Det finns all slags natur och alla
slags spännande aktiviteter, men allt kostar en hel del. Christian,
vår äldste son, reste runt hela Nya Zeeland på sex veckor men
pengarna tog fort slut! Vi andra i familjen sökte orörd natur
att campa i och efter lite letande gick det också. För oss långseglare
innebar vistelsen i Nya Zeeland också mycket jobb med båten som
åter skulle servas, kontrollistor kryssas av och saker förbättras
och nyinförskaffas. Mycket arbete och dyrt. Ariel IV låg
fem månader förtöjd i Whangarei på Nordön och vi fick där många
vänner, bland annat genom Jens fotboll, Rasmus sjöscoutskola och
”artclasses”. Vi träffade Chip och Barbara från USA. Chip var
chefsöverläkare på sjukhuset i Whangarei men hade också jobbat
några år i Australien. Vi tillbringade många lata landdagar på
deras ”farm” och fick lite inblick i sjukvården på Nya Zeeland
som till största delen är statlig med en ”moderat slankbudget”.
Operationsköer är mycket långa. De äldre kan ha svårt att komma
till överhuvudtaget. Om de inte har mycket pengar till de snabbt
ökande privata alternativen. Sjukhusdoktorerna jobbar för den
lokala hälsoorganisationen, ex ” Northland Health”, men många
jobbar samtidigt privat. Bilolyckorna är ett stort problem. 1988
dog det 631 människor i trafiken, i ett land med drygt tre miljoner
invånare. Enligt Chip beroende på för gamla bilar, alkohol och
dåliga vägar, men framför allt fel attityder! Olyckorna innebär
dock att sjukhusen har god traumaberedskap och välfungerande ambulanshelikopterservice.
Vårt eget julfirande i Opua kom att präglas av den minnesstund
vi höll för vår seglarvän Jack som levt och seglat sju år med
sin familj på världshaven. Han hade just gått iland efter överseglingen
från Tonga, med sin son John och skulle få lift till en supermarket
och handla färskmat. Bilens unga förare tappade kontroll över
bilen. Jack dog och John fick ryggfraktur. Föraren klarade sig
oskadd. Kontakt mellan sjukhus och distriktsläkare är som på många
andra platser dålig. Samarbete sker enbart via sedvanliga remisser.
Detta ser Anne Scott, allmänläkare och tidigare distriktsläkare
i Västerålen Nordland och nu ”GP” ( General Practitioner) utanför
Auckland, som ett stort problem då hon oftast måste kämpa hårt
för att få en patient inlagd. Anne kom hit för två år sedan då
hon träffat en professionell ”Kiwifårklippare” uppe i Nordnorge
och flyttat med till Nya Zeeland. Anne har efter många turer och
hårda examina till slut lyckats få rättighet att praktisera medicin
i Nya Zeeland. Primärvården är till 100% privat. Man kan välja
mellan att vara ”associerad” till en central eller delägare. Man
kan också vara del i ett omfattande ”Locum”-system, som
innebär att vikarierande läkare ersätter dem som önskar ledighet.
Det är upp till varje läkare att ta betalt vad hon eller han önskar,
vilket i större städer innebär en viss kamp om patienterna och
man önskar inte in fler utländska läkare i konkurrensen. Det är
dock ett mycket stort behov av läkare på landsbygden. Där jobbar
till största delen de utländska läkare, som lyckats få jobb. Patienter
betalar för sig själv. Bara vissa grupper; kroniskt sjuka eller
familjer med mycket låg inkomst, kan få ett ”Community Service
Card” och ”High User Card”. Ett dagligt problem för Anne är den
stora skillnaden om en patient har en sjukförsäkring och hon kan
skicka patienten till privatspecialist nästa dag. Har patienten
inte försäkring kan det dröja månader och år innan han kommer
till slutlig behandling. Då primärvården inte är en offentlig
angelägenhet, är inte jourverksamheten obligatorisk, vilket skapar
problem. Det fungerar tillfredställande i närheten av sjukhus
men resulterar i utbrända läkare på landsbygden med ständig jourberedskap.
Även här gäller att patienten betalar hela ersättningen till doktorn
direkt. Om en ”GP” rycker ut på en olycka får han inte betalt
av staten men detta är under förhandling. Anne Scott är också
skrämd över antalet bilolyckor och har haft många fler utryckningar
som ”GP” här under sex månader än under sina nio år som ”kommunelege”
i Norge! De kulturella skillnaderna mellan maorierna, landets
polynesiska ursprungsbefolkning, och ”de vita” européerna ( pakeha),
präglar också Annes vardag. Maorierna är stark underrepresenterade
i alla screeningsprogram, tonårsgraviditeter är mycket vanliga.
Till mottagningen kommer unga flickor som berättar att mödrarna
gömmer deras p-piller. Barn tillhör, som i många andra polynesiska
folkgrupper ”, storfamiljen” inte bara kärnfamiljen. Maorierna
har en stark önskan att bli fler och få större inflytande i samhället!
Familjestrukturen medför trångboddhet med infektionssjukdomar
som kan vara svåra att hantera. Anne menar att antibiotikaförbrukning
generellt är långt större jämfört med ”hemma” med alltför mycket
resistensutveckling. Maoriernas matkultur resulterar i övervikt
med ökande hälsoproblem, framför allt diabetes och hjärtkärlsjukdomar.
Att i Nya Zeeland få allmänläkarespecialistkompetens innebär många
års ”utbildning” med flera stora skriftliga och muntliga examen,
som i grunden säkrar kvalitet men som gör det svårt för utländska
läkare att få specialistkompetens. I Annes fall, som redan var
allmänläkare, tog det ett år av examina för att få praktisera
som doktor.
Doktorsväskan och medicinerna på Ariel IV blev lite använda under
tiden i civilisationen! I början av maj, när orkansäsongen i tropikerna
var över kunde vi med välfyllda medicinförråd och övriga förråd
ombord, åter segla ut på dom stora haven. Vi styrde rakt norrut
mot Nya Kaledonien. Fiji var inte aktuellt då det veckan innan
varit statskupp i landet och man varnade seglare att segla dit!
Senare blev vi också förhindrade att segla till Salomonöarna efter
liknande oroligheter. Nya Kaledonien är fortfarande franskt med
allt vad det innebär av höga priser och ett samhällssystem där
det sitter fransmän i alla offentliga och högre ställningar. Vi
gjorde ett intressant besök på Tjibaou-museet där vi fick veta
lite om Kanakernas, ursprungsbefolkningens, historia. Tjibaou
var deras frihetskämpe. Han mördades för sin sak efter det att
man undertecknat ett fördrag 1987 som på sikt skulle garantera
självständighet. Det finns en tjugoårig plan om frihet som skall
säkra utbildning av framför allt doktorer, lärare och jurister.
När vi efter kort tid tröttnat på stadslivet i huvudstaden Nouméa
seglade vi vidare, österut genom en underbar ”South Lagun”, med
fina dykställen och vackra korallöar, ut till en av öarna bland
Loyalty Islands som ligger som ett pärlband hundra sjömil ut från
Kaledoniens östkust. Här lever kanakernas traditioner fortfarande
starkt. Vi upplevde gästfrihet och människor i harmoni. Alla barn
var öppna, glada och spontant nyfikna utan att vara påträngande
eller tigga! Vår livs överraskning fick vi en dag då vi kom iland
med jollen. Där stod ”Edward” och inbjöd oss till frukost i sitt
hem dagen därpå! Det visade sig att Edward tillhörde frihetskämparna
vid sidan om Tjibaou. Vid två tillfällen hade han varit i Sverige
och bland annat träffat Olof Palme, som han beundrade! Edward
var väl insatt i dagens svenska politik och visste på vilken sida
och land Helsingör respektive Helsingborg ligger!! Här satt vi
alltså i ett traditionellt vasshus med eldstad i mitten och såg
ut över en underbar söderhavsvik och diskuterade politik i Sverige
och Söderhavet. Nya Kaledonien kommer som självständigt land att
kallas ”Kanaki”. Som avskedsgåva fick vi en kudde med deras nya
nationsflagga! Om Vanuatu, (tidigare Nya Hebriderna som Captain
James Cook döpt dom till), ölandet som ligger ytterligare några
hundra sjömil österut, säger många bland annat kanakerna, att
dom fick sin frihet för plötsligt och för snabbt då engelsmännen
och fransmännen inte kunde komma överens för tjugo år sedan. Alla
högutbildade och administratörerna ( =européer) lämnade landet.
Utan dem att leda landet blev det svåra år för Vanuatu som fortfarande
är ett av världens fattigaste länder. För oss blev de fem veckor
vi var gäster i detta land de mest minnesvärda och harmoniska
hittills på vår resa. Folk var genuint gästvänliga och glada,
bara man hade lärt sig några enkla regler då man besökte dom avlägsna
bystammarna! Vanuatu var det första land vi besökt som vi behövde
bekymra oss för malaria i. Vissa öar i norr var ”high risk” och
vissa var fria från malaria. Man har ett omfattande nationellt
program med olika bekämpningsmetoder, framför allt information
till byarna; dränera närliggande våtmarker och undvik stillastående
vatten som ynglingsställen för mygg. Dock har malariafallen kunnat
halveras mest på grund av att man gratis delade ut myggnät till
alla att sova under! Vi valde som dom flesta seglare att inte
ta profylax. Anledningen var att det nu inte var regnperiod, att
vi var båtfolk som sov ombord oftast ett par hundra meter ut från
strand, och att vi hade stort lager av DEET-myggmedel ombord.
Vi undvek i mesta möjliga mån att bli stuckna! Vi hade också
vårt ”self-testingkit” och medel för behandling om vi skulle få
symtom ute till havs, till exempel på väg över till Australien,
en seglats på cirka två veckor. Jens fick under färden 39 graders
feber och ont i kroppen. Efter att vi lyckas slita oss från
”huvudstaden” Port Vila, en charmerande liten stad i en vacker
ankarvik med massa vänner, seglade vi norrut och passerade öar
som hade sina sista utbrott för inte alltför länge sedan. Hela
Vanuatu består till största delen av vulkanöar. Ambryn är fortfarande
aktiv men just dom dagar vi låg ankrade utanför det största vulkanen
och hade ordnat guide upp för att se den glödande vulkangrytan
så låg molnen tätt och lågt. Man menade att andarna var i olag
och att man inte fick bestiga vulkanen, framför allt inte om man
var ”vit”. Istället vandrade vi iväg längs en liten djungelstig
och kom till slut efter flera timmars vandring fram till en by
där vi visste det skulle utföras en traditionell ”ROM-dans”, vilket
bara sker vartannat år! Vi fick förhandla med flera hövdingar,
köpa lite av deras fina träsniderier, betala en viss summa pengar
men kunde sen få ta del av en oförgömlig ceremoni som jag hade
svårt att föreställa sig skulle finnas kvar i vår tid. ”ROM” är
den mask som unga män får bära efter att i en vecka ha levt avsides
enbart tillsammans med dom äldsta hövdingarna som lärt ut deras
historia, traditioner och framför allt konsten att träsnida. Dom
unga männen får nu snida ett speciellt ”huvud” på sina träskulpturer!
Dansen var magisk med dova trummor, taktfast dansande och sjungande.
Ceremoniplatsen inringades av meterhöga träskulpturer. Ur ”Nakamalen”,
männens samlingshydda i mitten, steg eldrök upp och ut runt dansarna.
Pojkarna som den dagen blev ”män” bar sin ”ROM-mask plus en fågelliknande
klädsel medan dom äldste enbart bar sin ”namba”, penisfodral.
När dansen var slut och dom unga männen traditionsenligt sedan
hundratals år skulle klubba ihjäl var sin gris framför oss slutade
jag filma och ta kort. Efteråt stannade alla män kvar att äta
och festa, Birgitta fick som gäst och ”vit” stanna kvar. Vi fick
Kava som mest smakade som diskvatten, men också god ”lap-lap”,
olika rotfrukter och grönsaker som tillagats i en jordugn, ”omu”.
Även här blev vi överlastade med gåvor av jams och taro och med
våra sniderier och alla intryck och med två skålar Kava i benen
var det en mycket, mycket lång promenad tillbaka till vår
ankarvik. Nästa dag hade hövdingen från grannbyn Ranvetlam fått
veta att det fanns en doktor ombord och kom utpaddlande och bad
om hjälp. Hans gamla far, den tidigare byhövdingen var sjuk! Till
sjukstugan, där det inte fanns någon doktorsutbildad, var det
en mycket lång och svår vandring och flera timmars färd i en öppen
motorbåt. Då jag åkte iland med min läkarväska gissade jag att
det nog skulle bli fler patienter. Iland möttes jag av två ungdomar
som bar mina väskor och guidade mig barfota upp genom regnskogen
till byn och till rätt hydda. Jag fick en nyflätad palmbladsmatta
att sitta på och där tog jag sen emot ett tiotal patienter som
alla hade lika svårt att visa sin uppskattning och tacksamhet.
Pappan och en annan äldre man som uppgavs vara 89 år gammal hade
båda lunginflammationer och fick antibiotika, en man hade astma,
en pojke hörde inte på ena örat och hade öronvax, brodern till
hövdingen ville ha en visdomstand utdragen vilket annars var en
lång och dyr historia med resa till Port Vila. Jag hade med mig
T-shirts och gamla rep till kvinnorna och männen och pennor till
barnen och åter fick vi jollen fullastad med frukt och grönsaker.
På nästa ö Epi tillbringade vi en fascinerande och mycket lärorik
eftermiddag med ”Dr Andy” som var utbildad sjuksköterska och tillsammans
med hustrun som var öns barnmorska drev öns lilla sjukhus, ”klinik”,
på ett alldeles ypperligt och proffsigt sätt med stora medicinska
kunskaper. Vi pratade med en del inlagda patienter och förstod
att respekten för Dr Andys arbete var stor. När vi undrade vad
Dr Andy önskade sig mest till sin klinik, var svaret något överraskande
” ett nytt tak, då det gamla läcker och en bil så att jag slipper
gå långa sträcker till sjuka patienter samt nya sänglakan”! Han
har på sin mottagning mycket infektionssjukdomar, diabetes, en
del malaria och denguefeber, men mycket lite depressioner!
Intressant var att trots att det dricks mycket Kava i Vanuatu
menade Dr Andy att det inte innebär några synliga hälsoproblem.
Alkoholen var tidigare, då västlänningarna införde vin och sprit,
ett långt större problem. Kavan utvinns ur roten på en lågväxande
buske och tillreds olika i olika byar och stammar. I princip mals,
tuggas, eller stöts roten till en halvflytande massa som sen vrids
ur och serveras i skålar efter vissa ritualer. Det är brukligt
att spotta när munnen och läpparna domnar och känns sträva. Man
blir mest lugn och inte alls aggressiv som med alkohol. Dr Andy
sa att kava socialt sett är mycket bättre än alkohol. Han kände
inte till några medicinska följdsjukdomar av för mycket kavadrickande.
Vanuatu hoppas att kavaroten blir en stor exportartikel.
Kava säljs i USA och skall vara bra mot ångest och depressioner!
Vi utväxlade gåvor och blev i Vanuatu rika på papaya, grapefrukt,
jams, tarorötter och kokosnötter. Vi hade ett stort förråd av
”second-hand”-kläder vi fått av vänner i Nya Zeeland och dagligen
hade vi besök av utriggarekanoter som önskade byteshandla. Dessa
kanoter huggs fortfarande ut ur stammar av stora brödfruktträd
på stranden och används av alla som livsnödvändigt transportmedel.
Har man vinden med sig ”hissar” man ett palmblad som segel och
slipper paddla över viken. I ankarviken Lamen Bay på Epi fick
vi ett annat sällsamt möte på fyra-fem meters djup! En och samma
Dugong kommer in varje morgon, äter sjöbottengräs, är helt orädd
och van vid sällskap. Utan att tveka simmade Rasmus och Jens ner
och klappade honom på ryggen medan han lugnt fortsatte sitt ätande.
En Dugong eller sjöko liknar en stor delfin med tudelad skärt
men med ett stort ”damsugarmunstycke” som ansikte. Fascinerande
och spännande var här också alla stora sköldpaddor som vi simmade
med på nära håll. Fiska fick vi icke. Revet runt viken var ”tabu
och ingen fick fiska. Revet skulle ”vila”, en uråldrig metod att
tillvarata fiskebeståndet. Dessa stamfolk är klokare än våra moderna
fiskeflottor som världen över fiskar haven tomma. Vi hade hoppas
få ta del av en annan mer känd tradition och mandomsprov nämligen
”land jumping” från Nangol-torn, bungyjumparnas föregångare. Men
vi kom för sent på säsongen så vi seglade vidare längs alla underbara
öar, besökte en helig ”batcave”; grottgångar ett par hundra meter
djupa med sjöar att simma över, smala passager att krypa igenom
till nästa stora grottkammare, och gjorde flera av våra finaste
dyk någonsin. Christian hade turen att få dyka på ”President Coolidge”,
världens största dykbara skepp, stort och en gång lika luxuöst
som Titanic. ”President Coolidge” gick på en mina och sjönk långsamt
men relativt oskadad till mellan 25 och 70 meters djup. Att simma
in i förstaklassens matsal och rökrum och se kaptenens egen hytt
var för Christian oförglömligt. Han visste inte alltid om han
hade fått kväveberusning eller det var verklighet, allt han såg?
Hit till Vanuatu önskar vi återkomma men undrar hur framtiden
ser ut för detta folk som lever materiellt fattigt, men till synes
tillfreds och utan några problem med brott eller droger. Västvärlden
finns bara som en skugga i dom två större samhällena. Vi kan bara
hoppas!
Vi lämnade Vanuatu för en förhoppningsvis snabb segling i god
passadvind till Australien. Jens fick feber efter tre dagar ut
till havs. Malaria? Det tog dock inte lång stund innan det
också började göra ont i halsen och han hade svårt att äta. Redan
efter ett dygn med penicillin var han åter mycket bättre från
sin tonsillit. Nu väntar stora och farliga djur i Australien;
krokodiler, ormar och hajarna på Barriärrevet? Men det får blir
en annan skepparhistoria!
Eric Boye
Artikel 1
- Artikel 2 -
Artikel 3 - Artikel 4
- Artikel 5 - Artikel
6
|
