|
Artikel 1 -
Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel
4 - Artikel 5 - Artikel
6
DOCTOR MARITIME MOBIL - Jordenruntsegling med ARIEL
IV
Resebrev 4 från s/y ARIEL IV, Råå
Tonga 1/11-1999
”Tidsklockan” är ett fenomen som blir allt
mer begripligt, hur stor diskrepans det har blivit mellan
”Kalenderklockan” och ”Kroppsklockan”. Det går allt mer i
otakt och avståndet ökar. Disharmonin gör att människor får
allt fler stressymtom. Söderhavshövdningen Tuiavii menade att
tiden slinker undan den vite mannen ”som en orm ur en våt hand,
just därför att han griper för hårt om den”, vidare är varje
vit man ”besatt av rädsla för tiden” och ”far genom livet
som en slungad sten”!
Vi blev tidigt i vårt långseglarliv mycket
medvetna om hur våra sinnen skärps, kanske framför allt
luktsinnet, och det är inte enbart p.g.a. ”nya” lukter. Vår säkerhet
ombord bygger på att sinnena fungerar och är bra. De utvecklas säkerligen,
precis som när någon plötsligt blir fråntaget ett sinne. Då
blir de övriga bättre! Vi lyssnar på ljud från riggen, seglen,
motorn och från vind och hav runtomkring oss när det är mörkt
och vi inget ser. Vi tränar mörkerseendet varje natt och spanar
horisonten runt var femtonde minut efter minsta lilla ljus eller
lanterna. Vi vaknar vid minsta förändring i motorljudet eller om
vinden ökar eller vrider. Sinnena är en viktig tillgång som vi
har blivit allt mer medvetna om på ett underbart sätt.
Svårläkta sår
Marquesas-öarna, som tillhör Franska Polynesien, är bedårande
vackra med sina storslagna, intensivt gröna bergsformationer. Stränderna
är kantade med palmträd och inbuktade med skyddande ankarvikar.
Thor Heyerdahl beskriver i sin bok svårläkta
sår. Det blev ett bekymmer för Sandra på en grannbåt, som fyra
dagar före vår ankomst hade halkat och fått ett två cm långt sår
på höger överarm. Såret hade initialt tvättats och blivit
ordenligt omlagt av byns sjuksköterska. Det fanns ingen som kunde
sy, men i nästa by fanns en sköterska som kunde. Först 36 timmar
senare syddes såret och dagen efter fick hon erytromycintabletter då
det börjat komma var.
Nästa dag då jag såg såret hade Sandra
feber, kraftig svullnad, rodnad och adeniter i armhålan. Då
suturerna klipptes tömdes stora mängder var och det gick att
sondera en varhåla fem cm subkutant proximalt. Vi befann oss på en
ö utan flygplats och utan regelbundna båtförbindelser. Båten med
förnödenheter hade nyligen varit där och det är ett dygns
segling upp till HivaOha med en sjukstuga och läkare. Vi
diskuterade situationen noga och var överens om att det inte fanns
många valmöjligheter. Jag satte patienten på klindamycin; Dalacin
300 mig fyra gånger dagligen, rensade såret med vätesuperoxid,
imobiliserade armen i en gipsskena, tempkontroller över natten. Jag
är övertygad om att min nattsömn var mycket sämre än Sandras.
Vad Sandra inte fick veta var att jag dagen innan läst aktuella
artiklar från Yachting World om två seglare som här i Marquesas fått
små sårskador som på mycket kort tid ledde till svårartade
infektioner. Den ena forslades medvetslös på sex timmar till en
sjukstuga på en annan ö och fick intravenös antibiotika. Han återhämtade
sig efter en vecka. Den andra patienten fick amputera benet!!!
Då Sandras temperatur redan nästa morgon
fallit något och hon sa sig må bättre, fortsatte vi som vi hade
bestämt. Efter två dygn var det en mycket klar förbättring som
gjorde att vi alla kunde slappna av. Hon fick behålla gipsskenan i
tio dagar. Efter två veckor var såret i stort sett läkt och vi
seglade vidare, men Sandra fortsatte med antibiotika i nästan tre
veckor. Vi höll kontakt de närmaste veckorna och allt blev till
slut bra. Det var Sandras första olycka efter fems års seglande på
världshaven.
Den tatuerade doktorn
I tusentals år har olika civilisationer haft en önska att ”slå
in” eller injicera pigment i huden. Som ett tecken på status,
tillhörighet, bot mot sjukdomar och onda andrar men också som ren
utsmyckning. Det har funnits hos sibiriska stammar, i antikens
Grekland och hos japanska krigare, men konsten kulminerade i Franska
Polynesien och då i synnerhet på Marquesas. ”Tattoo” är
engelska men kommer från polynesiska ordet ”tatau” som betyder
”slå in”.
Kapten James Cook återvände till England
1784, efter sin andra resa i Söderhavet, med en man från Tahiti,
Omai, som visades upp på alla societetsträffar i London och blev
en stor ”succé”. Däromkring i tid började sjömän tatuera
sig.
Om man nu ska ha ett minne för livet från
Polynesien så skulle det vara en tatuering. Vi visste att Felix,
som är en stor konstnär, bodde på Tahuata. Han ville veta allt om
vår resa och vår familj. Det blev en mycket personlig och äkta
tatuering med det marquesiska korset som tecken på var den är
gjord och av vem. Sedan en sköldpadda som representerar vår långa
resa och tecknet för en familj, allt vacker sammanvävt i ett
”armband”. Min tatuering är liten och diskret jämfört med den
franske seglaren Jen-Batiste Cabri som på 1700-talet blev förmögen
genom att visa upp sin heltatuerade kropp. Fortfarande finns hans
bevarade hudkostym till beskådande.
Kon-Tiki Island och Bora-Bora
Vi seglade vidare västerut, med Bengt Danielssons böcker som
guidade oss från det ena intressanta stället till det andra. Tuamotus
utgjorde kärnan för det mesta av hans och hustrun Marie-Therese`s
arbeten. Södra delarna av Tuamotos är fortfarande militär zon
och man är inte välkommen. Vi siktade in oss på Raroia i
mellan-gruppen.
Det kom att bli de mest spännande veckorna hittills på vår resa.
Raroia var vår första riktiga atoll. Atoller har en gång
stigit upp ur havsdjupen som vulkanöar, men sakta sjunkit tillbaka
igen och bara efterlämnat en ring av revöar, ”mutus” med massor
av palmer. Utanför slår meterhöga vågor mot revet medan det inne
i atollsjön är spegelblankt. Vi snirklade oss mellan korallhuvuden
som sticker upp till vattenytan inne i atollen och ut till ”Kon-Tiki-Island”
för att se och känna hur det var där Kon-Tiki strandade augusti
1947. Vi försökte också föreställa oss hur det såg ut när filmerna
om vår barndomshjälte Villervalle i Söderhavet spelades in. Det
var här i byn och många äldre kommer fortfarande ihåg Villervalle
och framför allt Bengt och Marie-Therese Danielsson som bodde
här i ett år. Vi gick ut på revet om natten och plockade humrar
och in bland palmerna med ficklampor och fångade kokosnötskrabbor
som var stora som humrar men godare! Vi harpunerade dagligen
vår middag, Groupers är godast, Red Snappers ok. Haj smakar som
kyckling.
CIGUATERA är en fiskförgiftning som man tror kommer från ett
toxin i en tropisk algväxt. Det ackumuleras i den tropiska näringskedjan.
Barracudan som står högt är farligast att äta i vissa områden.
Hos oceangående fisk som tonfisk och bonitos, och i vatten under
tjugo grader finner man inte toxinet. Inom minuter till timmar
får den drabbade stickningar och domningar runt mun och fingrar,
kontakt med kallt vatten känns som elektriska stötar. Snabbt utvecklas
akuta kräkningar, diarré och ledvärk. Då patienten får långsam
puls och fallande blodtryck bör han hospitaliseras vilket är svårt
på många platser i Söderhavet, men Ciguatera är också ett problem
på USA´s västkust och Hawaii. Attackerna kan vara olika långa
och svåra, från timmar till månader, enbart symtomatisk behandling,
men man bör snarast provocera fram kräkningar som kan medföra
lindring. Det finns nu ett test som mycket liknar ett Strept-A
test som avgör om fisken innehåller toxinet.
Vi hann besöka ännu en Tuamotu-atoll, Makemo där det var för
mycket hajar då vi snorklade för att vi skulle känna oss lugna
och trygga med barnen. Efter Tuamotu upplevde vi åter den svåra
omställningen till hektisk civilisation när vi kom till Papeete
på Tahiti. Papeete är idag en helt modern liten stad, där alla
tycks ha Ericson-mobiltelefoner. Allför många bilar skapar en
ohälsosam miljö. Där finns nya moderna shoppingcentra och stor
modern containerhamn. Men Papeete var också en samlingspunkt och
vi mötte åter många av våra seglarvänner. Dock var det mötet med
en fransk familj som bodde utanför Papeete som gav mest. Vi fick
bo i deras hus ett par dagar och dom tog oss runt på ön. Dom var
också några av dom få som ville och kunde diskutera Frankrikes
kärnvapenpolitik i Stilla Havet. Skönt att höra att några fransmän
tycks förstå vad som hänt och konsekvenserna av starka kärnvapenladdningar
i en liten skör korall-atoll, där strömmar och vindar går mot
nordväst, mot Stilla Havets mest bebodda platser. Thyroidea-cancer
har ökat lavinartat i området utan annan förklaring. Tyvärr för
oss långseglare är kostnadsläget i Franska Polynesien ibland det
dubbla mot Sverige vilket gjorde att vi ville fortsätta västerut.
Sista stoppet blev Bora-Bora, som vunnit många omröstningar
om världens vackraste plats. Nog så sant innan alla hotell,
flygplats och turister kom hit. Trots alla turister upplevde vi
ett trevligt folk och platsen har kvar mycket av sin attraktivitet
i sin bedårande natur. Som ”honeymoon-ställe” kan ön
verkligen rekommenderas. Under vattnet är allt sig förhoppningsvis
likt. Mötet med meterstora långsamt, långsamt ”flygande”,
svävande djävulsrockor är varje dykares dröm. En passerade
mindre än en meter ovanför Christian och mig och vi kunde ha rört
den med händerna. Vi nästan slutade andas i våra regulatorer,
vilket är något man inte gör då man dyker – ”alltid andas
normalt och aldrig hålla andan”! Under oss passerade tjugo stycken ”eaglerays”
och vi kunde följa dem en lång tid. Vi hade med påsar med bröd.
Tusentals korallfiskar var helt orädda och åt ur handen. På ett
ställe kunde vi mata en stor muräna som annars inte gärna lämnar
sin håla i korallväggen.
Mayday, mayday!
”Medical mayday, medical mayday” hördes över kanal 16 på
radion. Både Allen och jag grep våra läkarväskor och for i
snabba gummidingar över grunda sand- och revhuvuden för att
snabbast möjligt nå fram till olycksbåten.
En ung kvinnlig chartergäst i en liten
gummidinge hade blivit påkörd av en lokal motorbåt i hög fart
och träffad i ryggen! Vi kunde snabbt konstatera att patienten hade
fin sensibilitet och motorik i fötterna, men mellan Th 8 och L 3-4
fanns ett stort hematom, skrapsår och hon hade mycket ont. Inga
tecken på inre njur- eller leverskador, helt stabil cirkulatoriskt.
Allen, som är narkosläkare, var trygg att ha med.
Vi tog in patienten till ett hotell. Ambulans väntade,
men innan den lokala läkaren kunde beställa flygtransport till
Papeete för röntgen av ryggen, så skulle man ha klartecken att
patientens kreditkort täckte kostnaderna. Det blev en hel del väntan
och frustration. Men till slut kunde vi flyga över patienten i
helikopter till flygplatsen. Ett långt och rörande mail en månad
senare bekräftade att inget var frakturerat, men att hon p.g.a. svåra
smärtor varit inlagd två gånger och genomgått många undersökningar
och röntgen. Fortfarande efter fyra veckor gick hon på starka
analgetika. Paret hade jobbat utan semester i sju år så dom insåg
vansinnet i sin livs- och jobbsituation. De sålde företaget och
reste på denna semester för att få krafter att göra något åt
sin livssituation, för at liksom börja om!
Inga naturliga fiender
Det var med stor nyfikenhet vi närmade oss Suvarow i norra
Cook-Islands, ön där Tom Neal levde ensam som ”Robinson
Crusoe” i perioder mellan 1950 och fram till sin död 1977.
Fortfarande står hans hus kvar och sängen och bokhyllorna finns där,
men nu ”passas” ön av tre stycken naturvårdare från huvudön
Raritonga. Tom, Tom och Sunday som dom heter, var bara glada över
att få besök. Dom vistas här i nio månader innan nästa skepp
kommer med avlösning.
Vi blev visade runt atollen i deras motorbåt
och såg på häckningsplatser för fregattfåglar, blåfotade
tropiska sulor och andra havsfåglar. Vi gick sakta runt för att
inte trampa på orädda fågelungar och ägg som fanns i tusentals.
Inte heller de vuxna fåglarna tog så mycket notis om vår närvaro.
Det verkade inte finnas några naturliga fiender, så vi
accepterades.
På kvällarna fångade vi vår favoritmat,
kokosnötkrabbor (stora som humrar!), som vi grillade. Om Sunday
fick lite rom kunde han plocka fram sin gitarr och sjunga för oss
sittande under den bara tropikhimlen där endast myggen utgjorde ett
störningsmoment.
Mötet med människorna
Från Suvarow är det ungefär sexhundra sjömil i alla riktningar
till närmaste bebodda plats. På kurs 260 grader ligger Samoa, som
består av den till Amerika knutna American Samoa och den självständiga
Western Samoa, som vi besökte. Det blir många höjdpunkter och
favoriter på en resa genom Söderhavet och Western Samoa är en av
dessa. Naturen var sagolikt vacker med sina vulkaniska berg och
fantastiska sandstränder som t ex ”Paradis Beach” från filmen
”South Pacific” med Clark Gable. Byarna där man fortfarande
lever i traditionella ”fales”, hus med enbart palmtak men inga väggar,
är ursprungliga.
Men det var mötet med människorna som var den
stora ”nya” känslan. För enligt ”the Samoan Way”, den
samoanska traditionen, är mötet med människor centralt och gästfriheten
starkt rotad och ”reglerad” på ett naturlig sätt som känns äkta.
Men det gäller att vara lite förberedd och påläst för att förstå
och försöka att inte begå några av de vanligaste felen, t.ex.
att man inte pratar med någon person förrän man sitter ner på
golvet. Man ska heller aldrig ”peka” med fötterna då man
sitter ner. Man tilltalar alltid de äldre först, vilka är de visa
och kloka människorna och de man lyssnar på. Dock visade alla
stort tålamod med oss ”papalai” (vit man).
Vi hade förmånen att lära känna en lokal
familj där mannen var regeringens naturansvarige. De visade oss
runt ön med bil och vi blev hembjudna till deras hus där det i trädgården
dignade av bananer, mangos, brödfrukter och papaya. Vi fick mer än
vi kunde stuva ombord!
Extra bröllopsresa
Mats är en svensk kille som på Samoa fann sitt eget lilla paradis
då han, för fyra år sedan, mötte Sia från Samoa. De har sedan
dess jobbad målmedvetet för att skapa ett litet traditionellt
”Travelers Home” i Apia, huvudstaden. Man bjuder gäster att bo
i traditionella fales, att äta på traditionellt vis sittandes med
korslagda ben tillsammans med deras familj. De kan ta emot tjugo gäster,
som enligt gammal tradition betalar vad de tycker att det är värt.
Som gammal seglare var Mats och hans Sia ofta
ombord på Ariel IV. Vi åt oftast vår frukost med dem och våra
barn hade en egen fale som de älskade och som de sov i under ett
stort myggnät. Det medförde att Birgitta och jag en hel helg kunde
fira en egen liten extra ”bröllopsresa” på grannön Savaii. Där
bodde vi på ett otroligt härligt ”hotell” som enbart bestod av
”beach-fales”, tio meter från stranden, sång och musik vid måltiderna,
kanotpaddling i lagunen, härligt god mat. Men det bästa var kanske
att bara få vara för oss själva en kort tid.
Ont om läkare
Jag samtalade en dag med en ung kvinnlig volontärläkare från Nya
Zeeland. Hon gjorde tre månaders frivillig tjänst på Samoas enda
lilla sjukhus som har ett akut behov av läkare, framförallt
specialister. Där jobbar nu cirka femton läkare. Samoas befolkning
uppgår till 160 000 människor. Läkarna som är extremt
underbetalda, jämför med Nya Zeeland, Fiji och Amerikanska Samoa,
är alla mycket motiverade att med de små resurser som finns försöka
åstadkomma en bassjukvård för Samoas folk.
Nya Zeeland stödjer fortfarande Samoa med
pengar och personal. Patienter kan flygas till Auckland för mer
avancerad sjukvård vid behov. Vartannat år kommer olika
specialistteam från Nya Zeeland. Nyligen hade ett ortoped- och ett
ögonteam varit på besök och under en kort period sett massor av
patienter. Psykiatriska patienter har liten hjälp att få, men
ingen tycks veta om det föreligger ett stort behov. Största hälsoproblemet
är övervikt p.g.a. den ”nya tiden” osunda diet, som leder till
snabbt ökande antal patienter med diabetes och hjärtkärlsjukdomar,
som utan kunskap och kontroller ger komplikationer.
Samoa skickar unga lovande studenter på
stipendium till Nya Zeeland med förhoppning om att de ska återvända.
Oftast blir de kvar i Nya Zeeland då de upptäcker den ekonomiska
skillnaden. På Samoa finns inga distriktsläkare men en del privata
kliniker. Barnhälsovården är väl utbyggd. Det föds många barn
i varje familj, sex till nio barn är det vanliga. I byarna
existerar fortfarande ”healers”, gamla kvinnor som använder ett
helt livs erfarenhet av naturmediciner.
Det var en rörd besättning som lämnade alla
sina fina vänner på Samoa för att börja segla söderut igen. Det
kändes som om vi en dag i framtiden kommer att återvända till
Samoa och det gjorde avskedet lite lättare.
På väg till kungariket
Tonga passerade vi datumlinjen vilket innebar att fredagen den
11 oktober försvann, fanns aldrig; tur att man inte fyllde år
den dagen sa barnen. Vi ligger nu och utforskar den vackra tonganska
”skärgården” med palmträd stället för gran och fur, och tar oss
sakta söderut mot Nukualofa, huvudstaden i Tonga där den väldige
kungen Taufaahau Tupou IV bor. Det blir också sista anhalten innan
överseglingen till Nya Zeeland, ungefär ettusen sjömil lång, ut
ur tropikerna ner till betydligt kallare klimat med bara tjugo
grader i vattnet! Här skall vi fira jul och millenniumskiftet
som är en stor händelse i Nya Zeeland som ligger strax väster
om datumlinjen och tillsammans med Tonga är dom länder som ser
solen först stiga upp i det nya årtusendet. Det kommer att bli
en tid för reflektion hos de flesta av oss då ett millenniumskifte
är en stor sak, inte bara kommersiellt sett, utan också för var
och en av oss. Vi ombord Ariel IV kan se tillbaka på våra sista
år som dom mest innehållsrika och mest spännande vi upplevt hittills
i våra liv. Då det blev ett så bra slut på 1900-talet för oss
har vi stora förhoppningar om det nästa! Men det är inte sagt
att vi hyser samma hopp om vår kära gamla moder jord och alla
dess invånare, det skall mer till än ett millenniumskifte att
få slut på alla stora problem i världen som krig och orättvisor,
och alla små problem som avundsjuka på jobb och aggressivitet
i bilköerna! Vi skall i Nya Zeeland börja höja en bägare av ”Lycka
till,” först i världen, och hålla den högt ända tills Sverige
tolv timmar senare firar ”Tolvslaget”, det blir ett av våra nyårslöften!
Eric
Artikel 1 -
Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel
4 - Artikel 5 - Artikel
6
|
