|
Artikel 1
- Artikel 2 -
Artikel 3 - Artikel 4
- Artikel 5 - Artikel
6
DOCTOR MARITIME MOBIL - Jordenruntsegling
med Ariel IV
Resebrev 2 från s/y ARIEL IV, Råå
Trinidad 1 februari 1999
Det stämde allt, det vi hade hört om Porto Santo
som är en del i Madeira Arkipelagen dit inte allför många turister
kommer. Efter drygt 3 dygns ganska behaglig segling i stora långa
Atlantdyningar kom vi till det vi så innerligt längtat efter,
bad, sol och värme. Att det också för de flesta av oss seglare,
var det första mötet med kackerlackor, gjorde att det blev många
”cockaracha-historier” i sittbrunnarna om kvällarna. Med taxi
runt ön fick vi veta att det pågår ett ofantligt stort arbete
med att försöka åter göra Porto Santo grön med speciellt tåliga
barrträd. Nu ser det mest ut som ett öken-månlandskap, dock fascinerande
och spännande. Från Porto Santo ser man i siktigt väder Madeira,
höga berg omsvepta av dimma och moln. Men en grön ö! Inga sandstränder
men vad gör väl det när det finns unika bevattningskanaler sk
levador att svalka sig i. Efter mycket problem i Funchals hamn
med vågor och vind som gjorde det omöjligt att ankra, fick vi
till slut ligga längs en industrikaj. Då kunde vi lämna båten
och utrustade en levadaexpedition med tält. sovsäckar och mat
för två dagar. Detta att sova på en liten klippavsats längst in
i Rabacals välkända levador blev en av resans hittills största
upplevelser. Från Madeira styrde vi söderut mot Kanarieöarna.
På vägen ligger några öar som man aldrig kan besöka om man inte
har egen båt; Islas Selvagem. Två unga naturvårdare vaktar dessa
öar och dom var mer än glada över att få besök och visade oss
runt detta paradis för fågelskådare. Vi fick se oss för var vi
trampade så att vi inte krossade ägg eller fågelungar som låg
överallt. Här gjorde vi våra första dyk i underbart dykvatten
som Jaques Cousteau betraktade som ett av världens klaraste. Vattnet
i Las Palmas hamn kan inte rekommenderas att bada i men vi låg
lugnt och tryggt ankrade. Kanarieöarna är mångfacetterade och
alls inte bara hotell, turister och badstränder, men det kräver
lite arbete att få se och uppleva mer än ankarplatser då det finnes
få och dyra marinor och ankarplatserna är osäkra. Kanarieöarna
är platsen för dom flesta långseglare att få möjlighet att träffa
familj och vänner som till ett överkomligt pris kan ta sig ner
för att se hur vi har det och om vi hunnit förändras. Kanske fått
ring i örat och tatueringar på armarna?
Med goda vänner och hyrbil gjorde vi utflykter och mest
minnesvärd var turen upp på Tejde på Teneriffa, 3800 meter. Det
var ingen lek att röra sig i så tunn luft. Vi hade alla svårt
att känna riktig syremättnad och jag såg med viss skepsis på en
del äldre som såg bleka och andfådda ut! Från toppen såg vi Gomera,
Hiera och Palma hängande som en mobil av öar, där himmel och hav
gick i ett och horisonten var utsuddad. Gomera kom att bli vår
sista hamn före vår ”crossing” den 29 november. Vi hade fått vår
vän Tom ombord. Sista veckan skulle båten förberedas och allt
från masttopp till propeller och motor kontrolleras. Vinschar
skulle plockas isär och smörjas, soltak sys, rostfläckar målas.
Listan var lång men vi hann igenom den. Sen återstod dom sista
dagarnas bunkring av färskmat och grönsaker och massor av kött
till frysen. Vi vågade inte lita på fiskelyckan, vilket tyvärr
skulle visa sig vara rätt. Till Gomera återvänder vi gärna senare
då vi inte behöver jobba med båten. En vacker, trevlig ö utan
massturism. Massturism skapar alltid förändringar som vi ännu
inte har sett gagna den lokala befolkningen någonstans. Som traditionen
bjuder så blåses och tutas det i alla båthorn och lurar för att
önska lycka till på färden, var gång en segelbåt lämnar hamn för
en längre översegling, exempelvis över Atlanten. Plötsligt kastades
vi sex månader tillbaka i tiden. Att se alla vänner stå där på
kajen väckte minnen från vår avsegling från hemmahamnen i Råå
sex månader tidigare. Mycket känslor, förväntningar och spänning.
Atlanten stort, väldigt, ensamt, passadvind, dyningar, klara sig
själv, valar, stiltje, flytande containrar, squalls, orkaner,
sjösjuka...
Vi hade tidigt bestämt oss för att besöka Kap
Verdeöarna nere på 16 grader nord, utanför Gambias och Senegals
kust. Även om vi bara skulle få ett par dagar där hoppades vi
att det skulle vara värt den lilla omvägen på ett par hundra distansminuter.
Och visst var det rätt att komma till Mindelo på Santo Vincente.
Barnen fick för första gången uppleva en svart befolkning, tiggeri,
torkan, hajar som kom i ankarviken om kvällen. Det blev fyra intensiva
dagar, som helst skulle varit fyra veckor. Mest av allt fascineras
vi av öar och vart vi än kommer försöker vi läsa så mycket vi
kan om ländernas historia, geografi och samhällsstruktur. Det
ingår naturligt i barnens skolundervisning ombord. Öar har en
alldeles speciell attraktion, alla från Hven till Kap Verde. Vi
vill gärna rekommendera två bra böcker om just öar. Anders Källgårds
”Öar” och Tord Wallströms ” Atlantens Öar”. Den stora upplevelsen
för barnen blev två. Den ena då Birgitta tog barnen i taxi till
en sandstrand som var precis så vacker och fin och lång som man
läser om i broschyrer. Där tillbringade Jens och Rasmus en eftermiddag
spelande fotboll med ett tiotal jämnåriga alldeles svarta barn
från en liten närbelägen fiskeby, Sao Pedro. Alla hade lika kul
med en rund liten boll. Bollar är lika världen över. Det är bara
dom som sparkar på den som skiljer sig. Här förenades barnen i
en gemenskap som var fantastisk att beskåda. Att sen efter flera
timmars spel, alla barnen tog av sig kläderna, slängde sig i vågorna
och skrek av lycka gör att man önskar
att även vi vuxna skulle kunna sudda ut fler gränser mellan oss
och spela lite mer boll och bada i vågor. Världen skulle inte
bli sämre! Denna minnesrika dag
blev också en kontrasternas dag. Barnens absolut största
favorit, då vi seglar och lyssnar på CD skivor, är Robban Brobergs
fyra CD album; ¨Robert Broberg & dalbana¨. Dom kan nästan
alla texter utantill. När självaste idolen står i fören, som en
piratkapten, på en liten lokal båt och undrar om han får komma
ombord, tror man inte att det är riktigt sant. Han hade hört om
vår resa jordenrunt med tre barn och tyckte det lät ”ballt”. Så
det blev en spännande kväll i Ariel IVs
historia. Vår vän Tom, som också är proffesionell trubadur,
och vi alla kan vår ”båtlåt”.
På tal om kontraster blev inte Kap Verde det
som Maria på en norsk segelbåt tänkt sig. Hon kom att bli min
första bekymmersamma patient. Hennes historia speglar bra det
man kan råka ut för långt från våra trygga nordiska distriktsläkarmottagningar
där hemma. Rent medicinskt hade Marias besvär inte inneburit stora
problem om vi varit i Skandinavien. Kanske ett telefonsamtal till
gynekologen eller en remiss till ultraljud för bedömning, hade
löst Marias problem snabbt och säkert, men...
MARIA, 34 år , studerande, ogift, för en månad
sedan träffat Espen på den norska båten.
Tidigare helt frisk, inga mediciner, ingen speciell
hereditet, aldrig opererad, icke rökare, god fysik. 0-0-0 para,
använder pessar. SM 7/11 normal likaledes den föregående. Mens
5/28.
Aktuellt; tillsammans med övriga besättningen
insjuknade i en okomplicerad gastroenterit 19/11, ca 17 dagar
sedan. Fick 21/11 en vaginal liten blödning, koagler men inte
som mensblod, har sedan dess fått lätt tilltagande först vänstersidiga
lågt sittande smärtor, sedan 5 dagar även ont på höger sida?
Båten, besättningen ligger klara att gå till Brasilien,
en ca 2 veckor lång seglats över ekvatorns stiltjebälten och mestadels
utanför de flesta fartygsrutter! År av planeringar,
förväntningar, drömmar och sparande, nyförälskad, allt
såg nu ut att bli en mardröm för Maria. Det var en ledsen och
frustrerad patient som dök upp i en gummidinge och ville ha hjälp.
25/11 var Maria på sjukhuset i Mindelo och träffade
en kvinnlig gynekolog, blev undersökt men inga prover och inget
ultraljud. Fick besked om en ”inflammation” och fick Brufen 400
mg 1x3 i 1 vecka, ingen förbättring, ringde doktorn och fick nu
Flagyl 400 mg 1x2, började nu också få ont i vänster sida och
slutade med tabletterna. Maria ville inte ånyo ta kontakt med
sjukhuset utan hade väntat i 3 dagar på att vi skulle komma då
hon hade hört att Ariel var på väg mot Mindelo. Sedan initialblödningen
hade Maria bara haft en sparsam flytning, inte illaluktande och
ingen klåda. Inte haft feber, miktion, avföring ua. Inte haft
sex på 2 månader, (båtar är små och oisolerade). Inte varit illamående
eller andra graviditetstecken. Smärtorna, konstanta, moderata
men sover ua. Inte rörelserelaterade.
Med hjälp av Judith sjuksköterska på en engelsk
båt gjorde jag en ordinär gynundersökning utan att finna mer än
en lätt ömhet över uterus, i övrigt ua. Adnexa ua. Weat smear
ua, normal flora, inga vita. Blodtryck och övrig fysisk undersökning
ua.PR ua. SR 3 mm, U-stix ua, urinmikroskopi ua.
Tyvärr hade jag inte möjlighet att ta ett HCG-prov.
Då patientens AT i stort var opåverkat, inga
säkra infektionstecken nu eller i anamnesen, inga säkra graviditetstecken
och status opåfallande så var jag tvungen att trots den psykiska
press som det innebar för Maria ge henne besked om att inte segla
iväg ,utan att mensen, som skulle kommit igår, kom igång normalt,
plus ett säkert negativt HCG-svar. Ingen lätt situation för patienten,
båten och besättningen, som redan väntat i 2 veckor och skulle
vara i Brasilien på ett bestämt datum!
Nästa dag återkom Maria med pojkvännen och de
hade tagit beslut att ta kontakt med SOS i Köpenhamn. Båten skulle
segla utan Maria mot Brasilien. Jag diskuterade problematiken
med en gynekolog som genast förstod problemställningen och hade
viss kunskap om de medicinska förhållandena på Kap Verde. Vi var
överens om att Maria skulle transporteras hem och genomgå vidare
utredning hemma men det var ett problem med flyget. En patient
med denna frågeställning, som inte har fått gjort ett HCG, är
dom inte villiga att ta ombord i ett plan, vilket är rimligt.
Så startade ett fyra timmar långt frustrerande letande efter ett
grav-test. Mindelo sjukhus har minimal utrustning, saknar all
form av internkommunikation, inte ens telefon internt, massor
av folk sprang med patienter, svar och information. Läkarna är
oftast spansktalande och många kommer från Kuba. Den dåliga hygienen
var nog det vi alla reagerade mest för. Efter många turer i mörka
korridorer och olika besked kunde vi eventuellt komma åter i morgon
då en viss Dr Y skulle kunna ta provet, ”maybee”?
Till slut blev vi dock tipsade om en privat klinik som
tog prover på stan! Iväg med taxi
och efter 30 minuter var vi åter på sjukhuset! Här var det! Vi
betalade inte taxin utan gick ner och letade efter adressen själva
och fann kliniken i ett fallfärdigt hus. HCG kunde dom ta, men
i morgon! Ville så klart ha morgonurin! Detta fick vi acceptera
och då vi nu kunde se Marias båts segla söderut
för fulla segel i ganska mycket vind, och vi själva också
bara hade någon timme kvar att segla ut på innan det blev mörkt,
så tog Maria in på hotell och beställde flygbiljett hem till
Norge. Det skulle gå 2 månader innan jag fick reda på hur
det gick för Maria...
Våra egna förväntningar på nästa etapp, den ca
2000 sjömil långa seglingen över till Bequia i Windward Islands
präglades av vår segling ner till Kap Verde Det var en lugn stilla
och behaglig segling . Vi var helt utvilade då vi kom fram. Atlantöverseglingen
blev en helt annan segling, inte en dag
utan vindar av kulingstyrka. Vågorna beskrevs av alla som
”very, rough confused sea”. Efter bara drygt elva dygn med massor
av mat kvar ombord anlände vi i god tid före jul till Bequia.
Vi tillbringade 3 veckor med att bara ligga still och njuta av
omgivningarna, umgås med alla seglarvännerna som bara blir fler
och fler. Vänskaper fördjupades, speciellt med de besättningar
vi firade jul och nyår tillsammans med. Nyårsafton var en sådan
där speciell kväll då vi låg tre båtar ihop-förtöjda. Vi hade
”Street Legal” på vår styrbordsida och ”Celadus” med det engelska
pensionerade paret Paddy och Sue på babordssidan. Det blev en
internationell multikulinarisk anrättning som skulle räcka till
en hel artikel i Allt Om Mat! Men det var ett helt nyktert beslut
vi tog om att göra denna nyårsafton till en minnesrik ”ones in
a lifetime” upplevelse. Klockan 23.55 tog alla de 12 besättningsmedlemmarna,
inklusive Annikas 70 åriga mamma, på sig sina badkläder och champagneglasen
placerades på badplattformen. Simmande i akterlanternans ljus
önskade vi oss alla med kram och puss Gott Nytt År i 27 gradigt
vatten, medan ankarviken lystes upp av alla gamla utgångna nödraketer
som sakta dalade ner i havet.
I Bequia med ca 250
långfärdsbåtar blev det lite att göra för en doktor. På patientlistan
för Bequia hade jag 18 årig norsk tjej med en lateral epikonylit,
handstyrt mycket över atlanten med tung båt, fick mest information
och var efter 1 månad åter bra.
Pappan trillat ner för lejdaren sista dagen ut och fått en costafraktur
och fick information och smärtstillande, fysikalia i.ö ua och
efter 2 veckor helt bra igen. 45 årig man med prepatellär bursit,
säkert delvis pga tidigare jobb som snickare men nu legat mycket
på halksäkert skrovligt däck och jobbat med bara knän. Initialt
mycket ont men snabbt bättre på Voltaren och efter en vecka i
stort besvärsfri igen, fick nu klara förhållningsregler.
Ung linsbärande norsk tjej som fått återkommande
konjunktiviter som egenbehandlat och klassiskt seponerat ögondropparna
så snart hon blev bättre. Fick nu istället Kloramfenikol enligt
schema och gängse rutiner för behandlingslängd. Efter det inte
haft problem mer!
Ett par patienter med kraftiga gastroenteriter
med bla hög feber krävde tillsyn, bla ett 9 månaders barn som
drack för lite och minskande urinmängder. Hade varit sjuk i 5
dagar och blev nästkommande dygn dock snabbt bättre och behövde
inte mer än ge sedvanlig information om
barnet skulle bli sjuk igen.
Per, problempatient nr 2 på denna resa. Ung frisk
man, 25 år, ombord på norsk båt med ett gäng glada guttar. Hade
kring jul ramlat och fått ett icke alltför imponerande hematom
strax distalt höger knä. Hade en för skadan initialt normal smärta
men som efter ca en vecka blev mer molande, bultande och för att
sen bli en sårbildning utan var. Det var nu jag såg såret sent
en kväll och kunde inte känna värme, inte se någon speciell rodnad
och bara en smärta i anslutning till själva såret som såg rent
ut. Vi skulle avvakta till morgondagen, till dagsljus men redan
på natten fick Per feber och hade 40 grader på morgonen. Sängliggandes
och kände sig ”väldigt syk”. Nu lätt att konstatera att såret
såg infekterat ut med en rodnad och snabb värmeökning. Kände smärta
upp i ljumskarna men kunde i detta läget inte palpera några adeniter.
Det var inte bara patienten som svettades utan även doktorn då
vi mätte 34 grader i kojen! Konstaterade vidare att närmaste sjukhus
låg på St Vincente och det var inte läge att transportera patienten
dit, ännu! Omedelbar uppstart med högdos Ekvacillin, och 1 g Alvedon,
riklig vätsketillförsel av näringsdrycker, byte av koj till lite
mer välventilerade salongen, koll på urinen, regelbundna antiseptiska
såromläggningar. Det blev många turer till denna båt de närmaste
dagarna men redan samma kväll fick Per i sig lite fast föda också.
Det tog 3 dagar innan han var uppe ur kojen och subjektivt mådde
”mye bedre”, Men på tredje dagen inträffade en liten komplikation,
benet blev åter rött och varmt. Tog någon minut efter viss uppgivenhet
innan man såg alla tecknen på en erysipelas och med vanligt PC
V såg vi redan nästa dag att rodnaden
kröp längre och längre från tuschpennans streckmarkeringar. Efter
en dryg vecka såg allt lugnt och fint ut och enligt rapporter
från andra båtar så är Per i full aktivitet igen, både över och
under vattnet.
Min sista patient på Bequia blev en ung man,
paraplegiker efter trafikolycka, som kompisar tagit med ut på
långsegling med rullstol och allt, beundransvärt. Självkateriserar
och har i perioder haft UVI men har ett profylaxschema som tills
nu fungerat bra. Seglingen nu inneburit mycket bad och svårt hålla
vätskebalansen som hemma, medfört att han fått en mer besvärlig
UVI som dock blev snabbt bra på Trimetoprim i normaldos.
Efter att vi ”vilat” upp oss i Bequia var vi
nu redo för Väst Indien, så vi seglade omkring i framför allt
Grenadinerna och var på Tobago Cays i synnerhet. Här finns Karibiens
finaste snorkel- och dykvatten. Det blåser alltid mycket men man
ligger ändå skyddad bak Hästskorevet och även om vinden viner
och vattnet är oroligt finns en stillhet där nere, under vattnet.
Bland koraller och fiskar, bland snäckor och sand, bland stolta
”Sea Fan -coral”.Vi såg stora, mycket stora Barracudor,
muränor, snappers, goatfish, parrotfish, och vi lär oss känna
igen nya fiskar vid varje nytt dyk. Det är detta vi kommer att
minnas av Karibien, för annars var det med blandade känslor vi
klarerade ut från Union Island i Grenadinerna och seglade ner
till Tobago, tolv timmars nattsegling. Det var underbart att komma
till ett nytt ställe där priserna var mer normala och där både
”vita och svarta” betalade samma pris och inte upp till 4 gånger
mer som vi fick göra uppe i Västindien. Här behövde vi inte betala
någon svart kille att gå och handla för deras priser! Sjukt system
som i längden inte kommer att fungera. Vidare kunde vi nu åter
ha råd att gå ut och prova lokal mat, åka på turer i regnskogen,
och kolla vår hotmail och hemsida. Det var nu en tid sedan vi
haft råd att läsa våra mail så var jag extra spänd på att se om
Maria hade skickat något. Visst, ett mail från Brasilien, som
är både långt och personligt, men också klassiskt för hela historien;
Maria hade lagt sig på hotellet och kunde gråtandes se oss alla
lämna Mindelo och ge oss ut på Atlanten. Redan samma eftermiddag
fick Maria sin mens tillbaka och var helt normal. Hon hade nu
enbart normala menssmärtor och efter mensens slut inga mer smärtor
eller obehag. Men för sent, båten hade seglat. Marias reseförsäkring
tog sitt fulla ansvar och stod för allt uppehälle, resan hem och
även resan ut igen till båten i Brasilien. Dit kom hon två dagar
före sina vänner på segelbåten som hade haft alltför lite vind
över ekvatorn. Hemma hade gynekologi, ultraljud och prover varit
normala och Maria hade fått beskedet att det troligtvis rört sig
om en ”cysta”!? Mer förtäljer inte historien.
Mina sista patienter hittills är fortfarande
blanka kort. Två patienter har beställt tid till i morgon
förmiddag; 45 årig kvinna med någon form av lokal böld, infektion
i ett lår, varit på två sjukhus över en sex månaders period utan
förbättring. Önskar nu hjälp, vi får se i morgon. Vidare en ung
man som efter ett mindre trauma på höger pekfinger fått en snabbt
växande tumör. Där har jag mina klara misstankar och det får nu
avslutningsvis bli, ärade kollegor, en gåta där första rätta svar
framfört till ASTRA belönas med 2 veckors segling ombord ARIEL
IV, full pension, allt betalt av ASTRA.
Eric Boye
Artikel 1
- Artikel 2 -
Artikel 3 - Artikel 4
- Artikel 5 - Artikel
6
|
