|
Artikel 1
- Artikel 2 - Artikel
3 - Artikel 4
- Artikel 5 - Artikel
6
DOCTOR MARITIME MOBIL - Jordenruntsegling med ARIEL
IV
Resebrev 3 från s/y ARIEL IV, Råå Bora-Bora
- Suvarov 19/9-1999
Det är inte drömmar längre. Vi seglar faktiskt i Söderhavet nu.
Kanske inte alltid i Paradiset men ibland näst intill! Som tokig
och vild medicinarstudent företog man sig mycket som idag verkar
tveksamt, bla att vara äkta försökskanin. Redan då hade vi dyr
båt som kostade, så det blev en massa gastroskopier och en bronkoskop.
Jag var med i flera Dracostudier, och sen sov jag på David Ingvars
sömnlaboratorium med EEG-elektroder kopplade varje natt. Drömmar
registrerades men jag kan aldrig erinra mig att jag någon gång
kom ihåg några drömmar på morgonen. Vi upplever samtliga i familjen
att vi drömmer klara och tydliga drömmar nu. Drömmar vi kan återge
på morgonen, i stort sett varje natt. Detta hände aldrig hemma
och står säkert som ett tecken på att vi mår bra, och att både
kropp och själ mår bra.
TRINIDAD kvarstår fortfarande som en våra favoriter mest på grund
av karnevalen. Efter karnevalen i Trinidad blir man aldrig riktigt
som förut lär någon ha sagt! Karnevalshistorien går tillbaka till
tidigt 1800-tal. Karnevalen speglade motsättningar mellan negrerna
och plantageägarna på den tiden. Calypsomusiken är fortfarande
en politisk och social satir. Vi var på Calypsofinalen men hade
svårt förstå innehållet i texten. Musiken var härlig. Vi såg den
stora ”Kings and Queen” tävlingen med dom mest spektakulära dräkterna
som mätte upp till sju gånger sju meter. Både barn- och den stora
finalparaden genom Port of Spain pågick i flera hela dagar, oförglömligt.
Trinidad är samlingspunkt för alla seglare i Västindien. För dom
som skall segla norrut igen, hem till Europa efter ett års ledighet
och en del, som vi på Ariel IV, som drar västerut mot Panama och
Stilla Havet samt ett fåtal som seglar söderut till Sydamerika
och kanske Cap Horn? Så där var upp emot tvåtusen båtar och mycket
socialt och trevligt. Dessutom fanns här allt vad man behövde
till båten. Vi fick äntligen vårt nya vindroder monterat, som
därefter har styrt oss tusentals sjömil likt en extra trogen gast
ombord. Varje morgon på vår VHF, båtradiotelefon fanns ”the net”
där alla lyssnade. En massa bra information och erfarenheter utbyttes
men det innebar också jobb för en ”båtdoktor”!
GRANULOMA TELANGIECTATICUM eller pyogent granulom
var en lätt gissning för många även om det förekom andra intressanta
alternativ på vårt förra resebrevs medicinska gåta? Vår vän ”Anders”
fick en remiss och redan nästa dag blev hans tumör elektrokoagulerad
på sjukhuset i Port of Spain . Efter en vecka med dagliga omläggningar
var det bara att konstatera att det redan fanns recidiv. Anders
fick utskrivet en salva som antogs vara silvernitrat av samma
hudläkare som inte gärna ville operera igen. Därefter seglade
Anders mot Bonaire där han planerat flyga hem och räknade med
att få behandling hemma i Köpenhamn. Min nästa patient med sårrecidiv
var arg och frustrerad då hon under 6 månader fått återkommande
infektioner i ett sår på ena låret. Hon hade fått otaliga antibiotikakurer
och ville ha gjort något radikalt då hon var förhindrad att bada
och röra sig fritt. Satte patienten på en Ciproxinkur, gjorde
en radikal sårrevision och lät såret sekundärläka. Med dagliga
”luftningar” och omläggningar med salvkompresser så läktes allt
utan komplikationer. Jag fick email efter ä månader och patienten
var fortfarande nöjd. Min ”Doctors Logbook” från Chaguaramas,
Trinidad kom att innefatta ett trettiotal patienter under ö veckor,
mestadels sårinfektioner, externa otiter, evulsio av söderklämd
stortånagel, patient med tidigare Dengue-feber, nu med feber och
influensasymtom, tonsilliter mfl.
DENGUE-FEBER, var inte helt ovanligt och jag träffade på patienter
som haft det. De flesta hade blivit infekterade i sydamerika men
det finns en viss potentiell risk även i Västindien, en risk som
ökat sista åren. Dengue-feber är världens viktigaste insektsburna
virussjukdom med upp till 100 miljoner nyinsjuknande årligen.
Det finns fyra virustyper och de är nära besläktade med
både gula febern och japansk encefalit. Livstids immunitet för
en serotyp men inte korsimmunitet vilket skapar problem. Man insjuknar
efter en inkubationstid på två till åtta dagar i influensaliknande
symtom, muskel och bensmärtor ( ”Break Bone Fever”). Det förekommer
maculopapulöst exanthem och strax innan febern faller kommer patognomona
petekier. Vid okomplicerade fall varar sjukdomen i cirka åtta
dagar. Har patienten tidigare haft dengue-feber och återinsjuknar
kan patientens tillstånd övergå i allvarliga hemorragiska komplikationer.
Diagnosen ställs serologiskt, inget vaccin finns och behandlingen
är symtomatiskt. Profylax med ”mygg-nät” , myggolja och kläder
är viktigast, gäller framför allt hos tidigare smittade patienter.
Den patient vi minns mest var en alldeles speciell personlighet,
fotograf med hela världen som arbetsfält. Han hade haft
så många tropiska sjukdomar att han nu valde att segla på haven
ett tag, med sin båt som var målad i en stark orange färg och
döpt till ” La Dengue”. Färgen påminde honom om hur dåligt han
mådde då han låg sjuk i Afrika. ”Ziggy” kunde få även den mest
perfekta och sura tulltjänsteman att skratta. Vi andra hade säkert
fått böter eller blivit utvisade!
Efter Chaguaramas på Trinidad seglade vi fem sjömil mot Venezuela
och till den sista avlägsna ön Chacachacare Island i Trinidad.
Ariel IV ankrade i en regnskogsliknande vik utanför ” The Doctors
House”. Chacachacare hade ungefär trettio år tidigare plötsligt
bara övergetts, efter att ha varit en liten välfungerande leprakoloni.
Vi gick omkring i resterna av journaler, röntgenbilder, tusentals
medicinburkar och flaskor. En hel vägghylla full med injektionsampuller.
Sovsalar som såg ut som tagna ur en amerikansk efterkrigsfilm
med balkonger där patienternas sängar kunde rullas ut, för att
få frisk luft och njuta av den fantastiska utsikten. Vi såg dom
stora tvättpannorna, biografen med filmrullar som nu var helt
blanka. Den tidens dåliga kunskap om smittorisken var säkert orsaken
till att allt lämnats kvar. Plus mycket vidskepelse. än idag vill
ingen bosätta sig på ön trots dess bedårande skönhet och dess
närhet till Port of Spain.
LEPRA, spetälska, är fortfarande en realitet och vi såg flera
sjuka på gatorna i Port of Spain med sina hypopigmenteringar och
hudindurationer. Annars är det Brasilien och Indien som
har flest fall. Registrerade fall har minskat på senare år från
5,4 miljoner i hela världen till under en miljon. Incidensen är
dock oförändrad med 685 000 nya fall, (1997). Insjuknande kräver
daglig kontakt med smittkällan och inkubationstiden är mellan
tre och tio år! Man kan misstänka lepra hos patient med
rodnade eller hypopigmenterade hudområden med nedsatt sensibilitet
och upphävd svettningsförmåga inom området. Två tydliga former
förekommer; den mildare formen tuberkuloida eller den mer allvarliga
lepromatösa lepran. Genetisk predisposition spelar stor roll och
patienter kan hudtestas. Smittvägar är framför allt luftsmitta
eller möjligen alternativt via sårskador. Behandlingen komplicerad
pga resistensutveckling och profylax vid exposition rekommenderas
ej. Dagens vaccin är ineffektivt men eventuellt nya DNA-vacciner
verkar lovande.
Venezuela är ett mäktigt och spännande land i Sydamerika men
vi valde att segla längs den långa ökedja som ligger som ett pärlband
femtio till etthundra sjömil utanför kusten och som börjar med
Los Testigos och slutar med ABC-öarna strax innan Columbia. En
av anledningarna var de underbara dykvattnen där ute. Bonaire
intar en särställning som ett av världens bästa. Dessutom har
Bonaire med sitt holländska påbrå en trevlig landatmosfär. Där
såg vi för första gången haj och dom riktigt stora barracudorna.
Jag föredrar fortfarande, efter många hajkontakter, att möta en
haj framför en av de oberäkneliga barracudorna. I dessa vatten
är korallerna levande. Vi upptäckte efterhand att många korallrev
var döda, mycket deprimerande att se, framför allt i Franska Polynesien!?
Efter många dyk och långsamt avslappat seglande mellan paradisöar
som Los Roques, Los Aves m. fl. blev vi tvungna att skynda på mot
Panama men innan dess ville vi göra ett besök i San Blas. På grund
av den ökande piratfaran utanför Colombias kust seglade vi fyra
båtar samtidigt från Aruba och vi valde att gå rakt nordväst,
långt utanför den Colombianska kusten. Där kände vi oss någotsånär
trygga. I kraftig vind, grov sjö och med hög fart var vi inget
lätt byte, och vi kom alla välbehållna in till en ankarvik i San
Blas. Alltsedan jag för tjugo år sedan, på en segelbåt över Atlanten
träffade Monica Zak, författare och seglare som tillbringat år
hos Cuna-indianerna har jag haft en dröm att få komma dit. Ombord
har vi en av Monicas ungdomsböcker om Cuna-indianerna, ”äventyret
och indianerna”, som är en appell mot alla indianers förtryck
i nutid och i forntid. Cuna- indianerna, ca 25 000 människor,
lever som dom gjort sedan de bosatte sig på San Blas öarna utanför
den ogenomträngliga regnskogen för många hundra år sedan. Det
är ett kraftfullt folk trots sin litenhet, näst efter pygméerna
är de världens minsta folk. De paddlar och seglar fortfarande
i sina vackert utsnidade träkanoter. Kvinnorna bär sina traditionella
kläder med vackra molor på framsidan, som dom också gärna vill
sälja. Vi fick audiens hos en hövding, Sahila, som visade oss
runt i byn. Vi fick höra om deras historia, bla om upproret, ”revolutionen”
mot Panama 1925. Sedan 1938 har man ett visst självbestämmande.
Varje år samlas alla Panamas olika indianstammar till möte och
rådslag vilket är mycket viktigt för indianernas existens gentemot
omvärlden. Sahilan berättade att det fanns en ”doktor” i nästan
varje by och precis som läraren, så var han oftast utbildad i
Panama City. Starkaste minnet blev en tur upp i en regnskogsflod
där indianerna har sina odlingar och där man hämtar sitt dricksvatten.
Längs floden begraver man vackert sina döda. Regnskogen har speciella
ljud, stillhet, underbar växtlighet och överdådiga färger.
Kontrasten till Colon som är Atlantsidan av Panamakanalen blev
stor. Stressen inför slussning genom världens största kanal blev
inte mindre då en svensk båt nästan blev sönderklämd med dyra
reparationer som följd. Det ryktades om en annan båt som blev
trettio cm smalare? Mutor förekom och vissa båtar blev fast
i sjön halvvägs och gavs ingen förklaring? Vi lyckades trots hysterin
och rädsla göra storinköp för Stilla Havet. Här var det billigt!
Vi fyllde en liten lastbil och båten sjönk ytterligare några cm.
Vi hade tur, slusspiloten som hette Ceasar var en alltigenom sympatisk
erfaren pilot som gav oss mycket bra information om Panama och
i synnerhet kanalen. Vi hann igenom på en dag. Då sista slussen
ut mot Stilla Havet sakta öppnades kände vi oss överväldigande,
en reaktion som Ceasar ofta hade sett och kände väl till. Efter
ett kort besök i den brokiga och kontrastrika staden Panama City
seglade vi ut på Stilla Havet. Visst var det stilla, vi motorseglade
första hundra sjömilen till ögruppen Las Perlas som också tillhör
Panama.
MALARIAN var en av anledningarna till att fransmännen, som först
tog på sig ansvaret att bygga kanalen i slutet av 1800-talet,
inte lyckades. Många arbetare dog helt enkelt. Vad sen amerikanarna
gjorde 1903, innan man började gräva igen, var det mödosamma
arbetet att dränera och förstöra sumpområdena runt kanalområdet.
Man lyckades utrota malariamyggen och kanalen kunde invigas tio
år senare. Vår pilot Ceasar kände inte till något fall av malaria
bland kanaljobbarna men om man reser man runt i Panama tar man
profylax, även vår vän Ceasar. När Christian fick hög feber och
lite influensasymtom blev vi först lite ställda. Efter någon vecka
då det var aktuellt att ta blodprov, kunde vi med vårt ”Self-testing-kit”
för Falciparum-malaria konstatera att den var negativ. Detta test
som är köpt från Australien påstås vara mycket säkert. Då vi i
familjen har psoriasis och inte är så intresserade av att ta Lariam
så är denna test en bra trygghet. Vi kommer i Nya Zeeland förhöra
oss mer om Malarone som verkar vara ett nytt intressant behandlingspreparat
med mindre biverkningar, som också kan tas av barn över
tre år. Vi räknar med att det blir först i Thailand som vi åter
behöver bekymra oss och ta ställning till eventuell profylax.
Dit kommer vi hösten 2000.
1983 avseglade Dieter och Gerda från Tyskland med kurs mot Suvarow
i Cook-öarna. Den legendariske nutids ”Robinson Crusoe”
Tom Neal hade dött år 1977 och efterlämnat sin öde atoll, i mitten
av Stilla Havet med sexhundra sjömil till närmaste granne. Tyvärr
vägrades det tyska paret och andra med dem tillträde till ön.
Dieter och Gerda ville fortfarande hitta ett ställe långt från
civilisationen och leva ensamma i och med naturen. De fann till
slut en öde ö längst västerut i Las Perlas. På fjorton år har
de skapat ett eget litet paradis. Genom åren har de lyckats röja
en stor bit av regnskogen i kamp mot vildsvin som åt upp grödorna,
insekter, ormar, spindlar och vilda djur. De har haft Denguefeber
och blivit bitna av krokodiler. Vi såg en springa iväg längs stranden.
Efter en hel dags rundvandring fick vi te och rom och deras fascinerande
livshistoria. Dieter satt i fängelse hos engelsmännen under kriget,
hos ryssarna i Sibirien efter kriget och inte är välkommen tillbaka
till östtyskland. Han mötte Gerda på en kaj i Tyskland tillsammans
med hennes dåvarande familj. Dieter bara frågade om hon ville
segla med till Paradiset. Det ville hon! Deras stålbåt ”Seepferden”
är seglad långt upp på land som ett tecken på att dom aldrig kommer
att segla därifrån. Deras kunskap om naturmedicin var imponerande.
Man använder t ex mycket Aloe som är en fetbladig växt där bladsaften
är aktiv mot infekterade sår, brännsår, tandvärk, ledvärk mm,
papaya mot olika magbekymmer, saften från grön papaya mot vårtor.
En mängd kryddväxter står i krukor överallt kring hyddan. Dieter
är kring sjuttiofem, aktiv och intensiv. Bägge har ett kristall-klart
minne, inte minsta tecken på senilitet. Det som genom åren drabbat
dem har mestadels varit sårskador från deras machetes då de röjt
i djungeln. Dieter har haft Dengue-feber och även Herpes Zoster,
men annars har de varit friska. De fick ”ordnat” sina tänder för
fem år sedan i Panama City och har sedan dess inte haft problem
med dem. Vi överräckte en del gåvor, bla Astra-pennor då Dieter
för en noggrann dagbok. Men han tänkte sig inte skriva någon bok
och bli förmögen som stackars Tom Neal blev på sin bok om sitt
paradis. En vacker morgon lämnade vi dessa livsöden åter för sig
själva. Vi var inte det minsta oroliga för deras välbefinnande.
Havet låg spegelblankt och vi skulle ner till ekvatorn och precis
hinna med det obligatoriska dopet av Kung Neptun, innan vi var
framme på Galapagos. Kung Neptun kommer alltid ombord och döper,
i en ”sörja” av motorolja, ketchup, senap, svartpeppar och femton
andra ingredienser, alla som inte tidigare har passerat ekvatorn,
allt enligt gamla recept och traditioner. Dopcertifikat utfärdas.
Ingen vill vara med om detta två gånger. Det tog timmar att skura
däcket rent och vi är väl själva inte riktigt rena än! Galapagos,
som betyder sköldpadda, har det skrivits mycket positivt om i
reseberättelser. Våra förväntningar var mycket högt ställda men
det var inga problem att infria dem! Att få simma med sjölejon,
att i timmar sitta och studera havsleguaner som i tusentals står
pose likt stenskulpturer, att en hel dag rida ut i vildmarken,
upp på en ännu aktiv vulkan och bara hoppas att hästarna går rätt
på den smala klippavsatsen, att se det fantastiska fågellivet.
Vi dök i en vulkankrater i havet och simmade med stora sköldpaddor
som vi klappade, sjölejon som lekte. I djupet och på avstånd cirklade
en hammarhaj runt. Hajarna har så mycket mat att dom inte känner
sig ”sugna” på oss ”spinkiga” seglare! Det finns mycket, kan det
tyckas, överdrivet stränga regler för vad man får göra och vart
man får åka och vi måste som seglare betala mycket pengar för
att vistas på Galapagos. Men av en kvinna från Schweiz som driver
ett trevligt hotell fick vi veta att pengarna nu är öronmärkta
och går direkt till olika projekt på Galapagos. De hamnar inte
hos myndigheterna i Ecuador, som Galapagos tillhör. När allting
var som allra bäst kom ett förfärligt bakslag. Vi fick vår trogna
gast, vårt vindroder halshugget av en medseglares ankarkedja.
Först efter en hel dags total passivitet och nedstämdhet kunde
vi tillfälligt, men starkt, reparera vindrodret med stålepoxilim
och nya bultar. Så styrde ut på vår längsta havsseglings”passage”
någonsin. Tretusen sjömil och tjugo dagar till sjöss. Världen
kändes stor och Ariel IV´s värld liten. Vi hade svaga vindar men
seglingen var bekväm och avslappnande. Det märktes på besättningen
och vår familj har aldrig mått bättre. Skratt och intensiva diskussioner
vid måltiderna, ingen stress eller sura miner och vi hade all
tid i världen för oss själva. Nu fick vi tid till saker som vi
annars inte hinner; läsa, skriva, skicka de där mailen som inte
blivit av, och baka kakor! Vi hade ofta nybakad kaka till
eftermiddagsteet och sen den obligatoriska ”popcornhour” vid solnedgången.
Den var alltid lika vacker då ett brinnande eldklot snabbt föll
lodrätt ner i havet och liksom löstes upp. Kvällsmat, som vi alltid
åt på fint dukat bord i salongen, kunde pågå i timmar. Sen började
nattvakterna men det fanns inte samma trötthet som när man hemma
tvingas upp på sin jour. Två timmar vakt, fyra timmars sömn. Nätterna
då man var ensam med Södra Korsets stjärnbild i söder var
eftertankens tid. Tid som har varit och tid som är, men sällan
morgondagens tid. Ibland kunde en längtan hem till familj och
vänner ibland infinna sig. Den längtan var en positiv känsla,
en känsla som man tyvärr sällan har hemma i den mer självklara
vardagen. Tiden både kändes och inte kändes, dagarna gick och
vi var ensamma. Världen hade kunnat gå under utan att vi märkt
något? Tiden utnyttjades kanske mest för våra själars välbefinnande
på dessa långa seglingar.
Eric Boye
Artikel 1
- Artikel 2 - Artikel
3 - Artikel 4
- Artikel 5 - Artikel
6
|
