|
Artikel 1
- Artikel 2 -
Artikel 3 - Artikel 4
- Artikel 5 - Artikel
6
DOCTOR MARITIME MOBIL - Jordenruntsegling
med Ariel IV
Resebrev 6 från s/y ARIEL IV, Råå
Rhodos 6/5 2001
Vi seglade nästan hela vägen till Australien.
Efter det blev vi mer motorbåt än segelbåt. Stiltjebältena kring
ekvatorn, i Kinesiskan sjön eller i Indiska Oceanien är svåra.
Men det var redan på Thursday Island i Torres Strait, Australien
som vinden dog! Vi sörjde och saknade vinden. Det är så befriande
med vind i seglen och så förslavande att vara beroende av en hel
och fungerande motor. Hela vägen upp genom Stora Barriärrevet
hade vi inte sett några krokodiler men på Thursday Island mötte
vi ”Crocodile Bob”. Den siste stora krokodiljägaren innan man
förbjöd jakten på sjuttiotalet. Nu var Bob sextiofem, en stor
personlighet och ivrig viltvårdare. Myndigheterna hade nyligen
tagit kontakt med Bob för att åter börja en reglerad jakt på krokodilerna.
De har blivit för många och dödar varje år människor i norra Australien.
Bob har respekt för dom farliga djuren och sa att han inte är
lika modig och snabb längre. Men han hade kvar sitt sinne för
många och spännande krokodilhistorier om kvällarna. Tidigt en
morgon knackade det på vårt skrov. Det var Bob som nickade och
sa ”skynda på” och vi förstod att han skulle ta oss med på krokodiljakt,
med kamera. Vi fick stränga order att sitta mitt i hans aluminiumbåt
och hålla händerna innanför relingen. Långt innan vi såg den,
en mörk skugga på en strandbank, pekade Bob. Vi såg en fem meters
krokodil ligga och värma sig i dom första solstrålarna. Alltför
snabbt gled han ner i det bruna vattnet och försvann. Vi förväntade
oss att han när som helst skulle dyka upp och hugga tag i båten
men inget hände medan vi satt där och höll andan. Vi gjorde veckan
efter ett kort stopp i Darwin och såg fler krokodiler i
floden Adelaide. Hajar som vi ofta dykt med, känns idag som tamdjur
jämfört med dessa oberäkneliga bjässar. I stiltje gick vi mot
Timor men passerade förbi på grund av nya oroligheter där. Efter
en veckas ”segling” ankrade vi i Indonesiska ögruppen Komoderna,
på Rhinca Island, i en lagun omgiven av höga berg och klart vatten
med skyddande rev. Tidigt nästa morgon såg vi våra första Komodo-ödlor
vaggande fram och tillbaka på stranden. De tillhör gruppen varaner
och är världens största ödlor. Även dessa djur, som överlevt årtusenden
enbart på ett fåtal öar här i Indonesien, inger respekt . De största
vi såg var tre och en halv meter långa, vägde hundrafemtio kilo
och kunde lätt svälja en människa, vilket det fanns många historier
om! Sen kom alla dom tjattrande aporna som lät liksom dom
retades med ödlorna. På eftermiddagen kom hjortarna ner till stranden.
Kanske för att dom då kände sig säkra för ödlorna som låg och
vilade i skuggorna. Kvällens grillfest med våra båtvänner på stranden
blev inte så avslappad som vi hoppats. Allför mycket rörelser
hördes i mörkret. Rasmus och jag hade här också ett annat minnesvärt
möte. Vid ett av våra kanske finaste dyk någonsin, längs en praktfull
vägg av koraller och tropikfiskar kom ett par gigantiska ljusa
skuggor från djupet, sakta ”flygande” med sina stora ”vingar”.
Mantaray eller djävulsrocka är det mest fascinerande man kan möta
under vattnet. Tiden stannar upp, man absorberas helt av djurets
långsamma rörelser genom vattnet. Man till och med glömmer att
andas i dykregulatorn. Därefter småhoppade vi längs den Indonesiska
ö-kedjan bort mot Bali och träffade utanför dom vanliga turiststråken
genuina, nyfikna, ärliga och glada öbor! Bali har säkert varit
fantastiskt och är det fortfarande om man åker iväg från turiststråken,
upp i bergen. Seglarsäsongen led mot sitt slut. Nordostmonsunen
med ökänt dåligt väder i Sydkinesiska sjön gjorde att vi var tvungna
att skynda på norrut. Borneo var nog det mest exotiska vi känt
till innan resan, spänning, pojkäventyr, (eg; Biggles) , mystik
och naturfolk! Under nittonhundratalet fanns tre kända pionjärer
inom primatologin (aporna). Den kanske mest kända var engelskan
Jane Goodall med sina schimpanser och därefter Dian Fossey´s bergsgorillor.
Båda arbetade i Afrika och var väldokumenterade. Dessutom fanns
Berute´Galdikas som i början av sjuttiotalet startade sina studier
av orangutangerna vid Kumai-floden på Borneo. Under tre dagar
hyrde vi en ”longboat” och färdades långt in i djungeln, till
olika stationer där man återbördar orangutanger som tagits omhand
som ungar, till sin ursprungsmiljö. Denna blir allt mindre på
grund av ”logging” dvs trädfällning. Orangutangerna saknar andra
naturliga fiender! Vi hade alltid sällskap av ett tiotal stora
orangutanger som elegant svingade sig i trädtopparna 25 meter
över våra huvuden för att nästa minut dyka upp bakom oss och försöka
plocka bananer ur våra ryggsäckar eller stjäla våra kamror! En
liten Gibbonapa, ”Mikie”, var den mest tjuvaktiga av dom alla.
På morgonen då vi vaknade kunde han sitta inne i vårt moskitnät
på båten och prova våra kläder. Han älskade att bli kliad på magen.
Då den tropiska natten tog sin början kom också näsaporna ner
till floden. Vi badade inte pga krokodilfaran. Papegojornas överröstade
de flesta andra djur, men moskiterna hörde vi och det var dom
vi fruktade mest! När någon frågar oss om vad som
var det bästa på hela vår resa så var det dessa tre dagar ombord
på vår ”longbåt” sakta glidande uppför smala slingrande floder,
ätande god indonesisk mat, och diskuterande djungel-djurens framtid
med kunnigt och engagerat folk. Nära ögonkontakt med dessa stora
apor kommer att förbli en av mitt livs höjdpunkter. Efter Kumai
skulle vi åter vidare norrut. Vi seglade åter över ekvatorn, den
här gången från södra halvklotet till norra. För dom av våra ”vänbåtar”
som gjorde detta för första gången blev det traditionellt dop.
Det var många roliga historier på vår kortvågsradio-nät den kvällen.
Vi passerade ekvatorn i ett tropiskt regnoväder mitt i natten.
Vi ankrade i Malaysia och tog bussen över till Singapore. Att
ligga i marina i det dyra Singapore passade inte vår plånbok.
Det blev heller inte köpt någon elektronik eller annat lockande
utan vi agerade mest åskådare och häpnade över den snabbt växande
hypermoderna staden med hög puls. Våra vänner Hervé och Sandra
som vi hade stämt möte med i Singapore var inte där när vi kom
till deras marina. Flera veckor senare fick vi veta att Hervé
insjuknat i hög feber och huvudvärk, åkt akut i ambulans till
Singapores moderna sjukhus där han tillbringade några dagar kämpande
för sitt liv på intensiven. Man konstaterade Vivax malaria. Senare
träffades vi på Langkawi i norra Malaysia, efter att vi klarat
oss igenom Malacka-sundet utan att ha sett några pirater på nära
håll (det sker ett piratöverfall dagligen på stora skepp i denna
del av världen). Sandra hade fortfarande svårt att berätta
om hur nära döden hennes livskamrat varit. Chris från den
amerikanska båten ”Jenny Gordon” kom samtidigt över och var mycket
bekymrad över sin hustrus återkommande feberattacker. Det tog
inte många minuter att konstatera att det rörde sig om malaria
och med god hjälp av en marina fick vi snabbt iväg Susan till
närmaste sjukhus. Man konstaterade först Vivax malaria och
gav behandling. Då trombocyterna fortsatte att falla överflyttades
Susan till ett större sjukhus där man sa att det rörde sig om
Falciparum-malaria istället. Medicineringen ändrades och Susan
återkom till båten efter tio dagar. Fortfarande 1 ½ månad senare
då vi träffades för sista gången var hon inte helt återställd.
Chris hade ett år tidigare legat svårt sjuk på sjukhus i Rarotonga,
Stilla Havet i Dengue-feber. Sex månader efteråt fick vi email
från Hervé och Sandra på Seychellerna där han återinsjuknat i
sin malaria och omedelbart startat egenbehandling enligt rekommendation
från sjukhuset i Singapore. Langkawi är en av dom där pärlorna
som vi först efteråt insåg att vi borde stannat längre på och
njutit av den vackra naturen i paradisiska ankarvikar. Fortfarande
väldigt billigt att äta lokal mat i små gatuserveringar. Vänliga
och alltid lika hjälpsamma människor. Samma ursprungliga
känsla fann vi i södra Thailand på öar dit enbart ett fåtal ”backpackers”
tar sig. De nya backpackermålen är Vietnam och Burma. På Koh Muk
upplevde vi, vad vi tror dom första äventyrslystna ”backpackers”
upplevde för 20 år sedan i Thailand. Vi låg ankrade utanför
en kritvit palmstrand med några palmhyddor som man kunde hyra
billigt. Vi vandrade genom gummiträdsplantag där doft av naturgummi
låg tjock och vi fick lära oss hur den jobbiga processen går till;
att med primitiva medel framställa gummi. I hela byn hängde naturgummimattor
på tork. Längs öns stränder satt män vid traditionella båtar och
lagade nät eller målade skrovsidor med vackra färger. Det fanns
lugn och en stolthet hos dessa människor som vi inte funnit på
många platser. Här upptäckte vi av en tillfällighet en liten grottöppning
i en klippvägg när vi med dingen utforskade den norra klippiga
delen av ön. Vi kunde med våra ficklampor se att det gick att
ro långt in i en femtio meter lång låg tunnel. Sedan såg vi att
det kom ljus från en sidogång och vi hörde vågor bryta. Vi drev
in med tidvattnet och plötsligt befann vi oss i en överväldigande
”tronsal” eller ”hong”. Ett av dom där små naturens under. Vi
stod på en femtio meter rund strand. Spikrakt reste sig klippväggen
hundra meter upp, runt om. Bergväggen droppade av fuktighet som
medförde överflödig grönska på alla de små klippavsatserna utan
tillsynes någon jordmån alls. Det var så vackert och spännande
att vi nästan glömde att tidvattnet var på väg upp. På tillbakavägen
fick vi krypa ihop i gummidingen för att inte slå huvudena i grottaket.
Vi återvände för att filma, ta kort och en dag tidigt på morgonen
då det nästan ännu var mörkt; för att se naturen vakna, ”innutifrån”
. Phi-Phi Island har alltid haft ett romatiskt skimmer över sig.
Även nu efter ”The Beach”-filmen med Da Caprio som filmades på
Phi-Phi Lie var vi nyfikna på hur det skulle te sig trots förödande
turism som ibland totalt utplånar allt vad ursprungsmiljö heter.
Hit kommer tusentals turister dagligen, till en strandremsa som
är några hundra meter lång och ungefär lika bred. Vi ankrade och
dök i viken tidigt på morgonen, nästan ensamma. Likaså fann vi
i Nai Harn bay i den sydligaste av Phukets många vikar en härlig
och fin mötesplats för dom flesta av våra seglarvänner som skulle
fira jul och nyår tillsammans. För barnen blev detta ett paradis
med underbar miljö och spännande stränder. De kunde med kanoten
eller segeldingen sticka iväg på egna äventyr, men framförallt
fanns här nästan tjugo båtbarn som lekte tillsammans. Alla accepterades
oavsett ålder, kön eller nationallitet. Alla hade någon plats
i gruppen. Det var nästan med dåligt vuxensamvete vi observerade
barnens fina gruppsammanhållning. Att det fanns lika många pojkar
som flickor gjorde inte saken sämre. Efter juldags- ”pottluck”
– knytkalas med alla tjugofem båtarna och likaledes nyårsfirande
hade Jens sin tolvårsdag, tre dagar in på det nya året, med disko-dans
ombord Ariel IV. Då alla barn var inbjudna gjorde det inget att
de dansade och spelade musik på fördäck fram till klockan fyra
på morgonen. De störde inte andra än sina egna föräldrar. Jens
beskrev det som sin ”mest lyckade födelsedag någonsin”. Dagarna
efter nyår blev jäktiga med storproviantering för många månader
framöver. I sista stund fick vi också vårt trasiga reklamerade
försegel utbytt och detta var en stor lättnad. Den sjunde januari
var vi åter på väg över en ny ocean, den Indiska, mot Sri Lanka,
ca 1200 sjömil, ( jfr Malmö – Stockholm ca 300 sjömil). Av passagens
åtta dagar seglade vi tre, gick för motor fem. Galle på södra
Sri Lanka är av säkerhetsskäl den enda hamnen seglare kan besöka.
Vi måste ligga i en hamn som kontrolleras av militärer och där
måste vi dubbelkollas varje gång vi gick iland. Varje natt detonerade
man sjunkbomber inne i hamnen, för att skydda mot attentat från
den Tamiliska gerillan. Mest nervösa var vi då en stor danskregistrerad
lastbåt kom in bakom extra många kpist-beväpnade vakter och lastade
iland mängder av vapen och ammunition. Vi gjorde dock under fyra
dagar en minnesvärd och helt trygg resa runt Sri Lanka med hyrd
minibuss tillsammans med barnbåten ” Synchronisity”. På smala
slingrande bergsvägar såg vi dom enorma teplantagen där man enbart
använder sig av tamilska plockerskor. På tefabriken blev vi överraskade
över hur principen för teframställning var så okomplicerad. Vi
serverades gott te och vi passade på att fylla upp vårt teförråd
med billigt Ceylon-te. Man odlar te på hög höjd och natten på
första hotellet blev kall för oss som nu är vana vid trettio grader.
Nästa dag tillbringade vi i Kandy som är den gamla huvudstaden
och som är en viktig religiös plats för alla Buddister då man
här i ”Temple of the Tooth” bevarar en av Buddhas tänder. Då turismen
på Sri Lanka lidit stort av Tamilernas gerillaattacker så var
det inte svårt finna lediga billiga hotell. Tredje dagen ägnades
åt att bestiga ”Sigiriya”, en av världens mest fantastiska ruiner,
på toppen av en ”Fantomen-klippa” stor nog att den lär ha synts
från månen. Detta var inget för höjdrädda turister. Vår stackars
vän David svettades och våndades på vägen upp men fick lön för
mödan i form av en bedårande utsikt och fantastiska berättelser
om hur denna skapelse en gång byggdes. Sista dagen gillade barnen
mest. Vi besökte en elefantfarm där man tog omhand elefantungar
som förlorat sina föräldrar. Här fanns nu femtiotre elefanter,
från dom små ungarna till dom som blivit vuxna och mycket stora.
Varje eftermiddag efter ”jobbet” vandrade alla elefanterna ner
till floden för att bada. Detta fick inte missas. Jag fick lust
att själv hoppa i och leka med elefantungarna så glad blev man
när man såg dom tumla omkring i flodvattnet. Det är sant att dessa
djur kanske behöver människan för att överleva men vi behöver
sannerligen också djur för att må bra. Vilda ”djur” fanns det
gott om på vägarna på Sri Lanka. Varje gång det var stopp i trafiken
sa vår chaufför Pahle helt naturligt; ”accident”. Han visste utan
att ha sett. Sista dagen såg vi tre stycken dödsolyckor. Till
slut var vi alla så rädda att vi strängeligen förbjöd Pahle att
överhuvudtaget köra om fler bilar. Aldrig någon gång till sjöss
har vi känt oss så rädda. Åter hemma och trygga ombord fick vi
dock via radion veta att en dansk segelbåt kallat Mayday, Mayday.
Ensamseglaren Sören hade i Phuket tagit ombord en oerfaren gast
för den långa överseglingen till Sri Lanka. Vid en manöver ombord
fick Sören bommen i nacken och blev medvetslös. Den unga gasten
fick panik då han inte visste mycket om segling, och kallade Mayday
som mycket turligt uppfattades av två andra segelbåtar som låg
ett par timmar bakom. Sören återfick medvetandet men var de första
tre dygnen helt förlamad i hela höger kroppshalva. Besättning
från en av dom andra båtarna hoppade över och hjälpte segla Sörens
båt mot Sri Lanka. Sören imobiliserades i sin koj med halskrage.
Sörens pares gick sakta tillbaka, först i armen, sen i foten och
han kunde röra sig ganska obehindrat då man till slut kom fram
till Sri Lanka. Efter att ha undersökt Sören, konfererat med SOS
och försäkringsbolag i Köpenhamn, så skickades Sören till huvudstaden
Columbo till röntgen och inlades i en vecka för kontroll. Man
fann inget vid undersökningarna och redan efter tre veckor seglade
Sören vidare mot Röda Havet. En lätt huvudvärk var enda kvarvarande
symtomet. Det var till slut med blandade känslor vi avseglade
mot Maldiverna, tre dagars motorgång rakt västerut förbi Indiens
sydspets Cape Comorin. Vi angjorde den nordligaste av atollerna,
och besökte ön Uligan. Vi fick åter en känsla av Söderhavet med
låga palmöar och avstressad tillvaro. Första kvällen iland blev
vi ”tvingade” utmana lokalbefolkningen i volleyboll. Det blev
en lång spännande match i den varma tropiska natten. Bara en liten
del av öarna är bebodda. En dag åkte vi och vännerna på ”Synchronicity”
med fullastade gummidingar iväg över lagunen, ca en timmes blöt
resa till en obebodd ö. Vi hade mat för en dag men stannade tre.
Barnen ville stanna längre. Vi fann goda kokosnötter då vattnet
tog slut. Havet var fullt av fisk som vi harpunerade och vi hade
deg till ”pinnbröd”. Vi sov under bar himmel på stranden. Närmare
en ”Robinson Crusoe” upplevelse som denna kan man nog inte komma
idag och vi är lyckliga att vi fick uppleva den tillsammans med
våra barn. Alla barn har det inte lika bra, några har tur och
får uppleva att någon tar hand om dom. De får kanske ett bättre
utgångsläge i livet. Under två år har vi lärt känna danska båten
”Viktoria” som har två till tre ”elever” sociala projekt. Ägaren
gör ett avtal med en kommun i Danmark. Kostnaden för kommunen
blir ungefär 35% av en institutionsplats. Man har i Danmark ett
tiotal års erfarenhet och resultaten är entydiga. ”Eleverna” ombord
har få återfall jämnfört med institutioner. Problemet är inte
viljan att skicka ut elever utan att finna tillräckligt många
lämpliga båtar med utbildat folk; man kräver en socialpedagogiskt
utbildad person ombord för var tredje elev. I Sverige blev man
feg efter att massmedia satt stämpeln ”Värstingbåtar”. ”Eleverna”
och besättningen på ”Victoria” blev våra bästa vänner. Vi
skulle nu åter segla 1200 sjömil, rakt norrut mot en ny kulturvärld.
Vi hoppades på högst åtta dagar. Det tog tolv. Vi hade tur med
att få fullmåne halvvägs. Då blir nätterna lättare att komma igenom
och man kan se och fundera på mycket samtidigt. Vi hade om styrbord
miljoner och åter miljoner Indier, rakt fram mest öken och sand
och muslimernas väld, långt till babord låg Afrika med sina svarta
folk med djungel, djur och mystik, akteröver mest vatten, vatten
och sen is; Antarktis. Om någon kan tänka sig en tvåveckors semester
till Kanarieöarna med allt vad det innebär av förväntan, upplevelser
och fester, och att istället sitta två veckor på en liten båt
med bara himmel och hav så skulle det kanske vara svårt för många
att förstå storheten i detta. Mitt val skulle vara enkelt; himmel
och hav. Ibland händer dock det overkliga och svårförklarliga.
Vi var fyra båtar som avseglade under samma dygn från Maldiverna
mot Oman. Efter fem dygn var Thinneke på Holländska båten ”Gabber”
bekymrad. Två år tidigare, då dom var i franska Polynesien hade
hon vid två tillfällen varit inlagt på sjukhus på grund av svåra
hudinfektioner. Nu hade ett litet sår på ett dygn plötsligt blivit
mycket större och man hade oklokt nog inte garderat sig med
adekvat antibiotika. Då ”Gabber” låg ett ½ dygn framför oss beslutade
man att vända om och segla tillbaka och möta oss. Tolv timmar
senare rodde jag över ett spegelblankt och stilla hav till mitt
kanske märkligaste ”hembesök” någonsin, till Thinneke som nu fått
ytterliggare två sår och då hon har alla tecken på en snabbt progredierande
Stafylokockinfektion, startade vi med Ciprofloxacinbehandling
som visade sig vara det som hjälpte Thinneke sist. Gjorde noggranna
sårrensningar och lade om såren under dom följande dagarna.
Bakom oss seglade ”Synchronicity”. Dagen efter det jag sett Thinnekes
sår för första gången rapporterade David ett stort djupt sår på
ena låret men också feber, huvudvärk och sjukdomskänsla. Nästa
dag inväntade vi ”Synchro” och jag rodde över. Två sjukbesök mitt
ute på Indiska Oceanen. Davids infektion var knytnävestor med
en begynnande abscessbildning. Vi inledde även här med Ciprofloxacin.
Den tredje dagen hade patientantalet stigit till tre. Thinnekes
man Jimmy hade på ena framfoten fått ett sår med en ordentlig
fotsvullnad över bara en natt. Också han fick Cipro. Vår teori
är sandflugebett eller moskiter som infekterats av Stafylokocker
som är så vanligt i tropikerna. Vid alla former av sår vi fått
ombord har vi, sen vi började använda klorhexidinsprit omedelbart
på såret och lagt på fuktig kompress första dygnet, inte haft
några problem. När sen såret ser rent ut utan infektion och framförallt
vid större, öppna sår har Algoplaque-film visat sig vara förträffligt
till att skydda och påskynda läkning. Detta tillämpade jag nu
också på mina tre patienter och även om alla behövde mellan två
och som mest tre veckors antibiotikabehandling så läktes alla
sår till slut helt tillfredsställande. Ärren får dom som minne.
Till historien hör också att Jimmy och Thinnekes båtmotor blev
sjuk, så pass allvarligt att vi trodde den var död. I omgångar
turades vi om att bogsera ”Gabber” dom sista tre dygnen in till
Salala i Oman. I Oman finner man dom mest troende muslimer men
inga fundamentalister, finns inga bussar utan alla har råd med
en eller flera bilar; det är ett mycket rikt oljeland. Vi mötte
åter ett stolt och trevligt folk som inte ”behövde” våra pengar,
vi kände oss välkomna och trivdes. Nu märktes dock en stegrande
spänning bland alla båtar för vi visste att vi skulle segla igenom
de farliga farvattnet utanför Somalias och Yemens kuster. När
vi sen fick höra en nödsändning från våra vänner på ”Ocean Swan”
som lämnade Oman veckan före oss, i en konvoj på tre båtar , att
dom blivit utsatta för piratöverfall, blev stämningen alltmer
pressad. Förra året blev ett flertal båtar överfallna. Vid enbart
ett tillfälle blev piraterna funna och dom hängdes offentligt.
Vi var alla överens om att vi nu måste segla i så stor konvoj
som möjligt och så nära mitten av Gulf of Aden som möjligt och
trots stora skepp segla utan lanternor på natten och med radiotystnad.
Allt fungerade fint de första två dygnen men tredje dagen tidigt
på morgonen bröts radiotystnaden. Någon såg tre ”speedboats”,
med stora utombordsmotorer, i full fart närma sig från Yemens
kust. Men vi var trettio sjömil ut från kusten och dessa båtar
skall inte vara så långt ut. Tio minuter senare kom ytterligare
en grupp med fyra båtar med direkt kurs mot vår konvoj. Vi gjorde
som vi planerat. Vi gick ihop i en helt tät klunga och tydligt
markerade vårt revir. Dessa så kallade fiskebåtar hade ingen fiskeutrustning
vad vi kunde se, någon hade en handsatellitnavigator och vi såg
någon med mobiltelefon. Männen bar inte fiskarkläder utan rena,
hela och snygga kläder. Efter att ha kommit fram till oss och
frågat om vatten (?) och vart vi var på väg såg vi hur alla ”speedboats”
samlades en bit framför oss och liksom diskuterade vad dom nu
skulle göra? Dom insåg säkert att vår grupp om elva båtar
var för många och att vi visat att vi var förberedda så efter
en sista sväng runt vår grupp stack dom åter tillbaka mot Yemen.
Många av oss var oerhört skakiga efteråt och några grät när spänningen
släppte. I gruppen fanns många barnbåtar. I flera dagar pratade
vi mycket med barnen om det som skedde och kunde ha skett. Men
det var först efter åtta dagars nervpåfrestande segling som vi
äntligen kunde slappna av efter att ha kastat ankar i en vik i
Eritrea. Om det fanns något positivt från denna sista seglingen
måste det ha varit all den fisk vi fångade, från en gigantisk
35 kg och tre meter lång svärdfisk till tonfiskar och MahiMahi.
Vi fyllde alla båtarnas kylskåp och frysar med fisk och levde
på så sätt gott och billigt under lång tid. Eritrea var ett spännande
land med ett folk som andades framtidstro, nu när man efter många
årtiondens frihetskamp återfått sin självständighet från Etiopien.
Tyvärr kunde vi på grund av visumbestämmelserna inte stanna
mer än tre dagar i hamnstaden Massawa. I Sudan mötte vi så till
slut upp med ”Ocean Swan” och förstod att dom legat här i en vecka
oförmögna att fortsätta på grund av att Chris utvecklat ett klassiskt
posttraumatiskt stress-syndrom. Mannen Jim visste att vi var på
väg och först nu fick vi höra hela deras hemska pirathistoria.
Det var inte bara att de mist ägodelar eller att piraterna sköt
sönder segel och rigg, utan den otroliga förödmjukelse och förnedring
som dom utsatts för. Chris blev tvingad med kniv på halsen, att
öppna och gå igenom alla deras ägodelar. Piraterna saknade total
respekt för sina offer och båda två fruktade för sina liv. När
sen myndigheterna i Aden sade sig göra allt som stod i deras makt
och det visade sig efter tio dagar att man inte ens tagit kontakt
med någon annan myndighet i det aktuella piratområdet och den
brittiske konsuln gav besked att inget mer kunde göras och rekommenderade
dom att lämna Aden, så var förödmjukelsen total. Chris gjorde
ett som hon i efterhand menade allvarligt suicidförsök i desperation.
Jag tillbringade de närmaste veckorna många timmar med att samtala
med framförallt Chris men också med Jim. Vi beslutade att följas
åt upp genom det seglingsmässigt ökända och svåra Röda Havet.
Det blev en pärs för oss alla, båtar och besättning. Men vi höll
oss flytande och då Chris och Jim i Egypten beslutade sig för
att åka med oss till Luxor för att bland annat se på Kungarnas
Dal, kändes det oerhört skönt att ha hjälpt dom igenom en svår
kris och vi kommer säkert för lång tid framåt att hålla en alldeles
speciell kontakt med varandra. I Egypten såg vi fler k-pistar
än vi naiva nordbor trodde fanns. Efter flera attentat, ”accidents”,
riktade mot turister var säkerhetspådraget mycket obehagligt även
om det var för vår säkerhet. Vi kunde aldrig riktigt slappna av
och vi skulle verkligen vilja kunna njuta fullt ut av Luxor, Karnak-templet,
Konungarnas och Drottningarnas dalar, Giza-platåns Sphinx och
pyramider med Cheops som den största, Cairo Museum där hela Tutankhamons
skatt och mumierna finns bevarade men…? I och med att vi
nu passerat Suez-kanalen och styr ut på Medelhavet har vi återkommit
till dom europeiska farvattnen igen och inom tre månader skall
vi åter vara förtöjda i Råå hamn, Helsingborg. Tre månader
kvar av tre år. Tre år som verkade vara en evighet då vi avseglade
men som nu med andra ögon ter sig alldeles för kort tid, även
barnen klagar. Vad har vi fått ut av resan, har vi uppfyllt
våra drömmar? Det är alldeles för tidigt att göra denna bedömning,
vi behöver mer distans. Att förverkliga sig själv genom en sådan
här resa innebär att man inte bara blir bättre på att se sina
bra sidor utan även dom mindre bra. Denna reseskildring är så
klart inte fullständig, alla vardagliga rutiner, allt jobb med
båten och alla ibland svårlösliga skador och reparationer, alla
små relationsproblem i familjen och med andra, finns här precis
som hemma, men vem önskar läsa om sånt i ett världsäventyr! Att
komma hem handlar än så länge mest om att åter få träffa familj
och vänner men också om dom praktiska tingen med bostad och ekonomi.
Det var inte helt enkelt att koppla loss alla starka band som
ett tryggt välfärdssamhälle binder oss till, och vi känner en
viss ångest inför att gå igenom samma procedur omvänt igen, då
folk kommer att undra var vi varit i tre år och varför har vi
inte haft inkomst och betalat skatt och så vidare. Det finns ingen
oro än så länge vad gäller jobb. Birgitta har bara haft tjänstledigt
och jag ser fram emot att jobba igen. Jag har alltid möjlighet
att åka upp till Nordnorge och då får jag också möjlighet att
träffa alla mina vänner där. Vi har upptäckt att världen är full
av Kodak, Coca-Cola och Mac Donalds. Vi är också mer medvetna
om att alla människor, inte bara patienter, har en viktig historia
att förtälja. Öar och dess folk har alltid varit och är våra favoritmål,
och helst så små öar som möjligt. Det är också kontrasterna som
gör denna resa så stor. Det är inte alltid möten med människor
som varit det mest intressanta utan ofta möten med djur. Så nu
får vi se när vi kommer hem, om det går att leva efter vårt nya
livsmotto: ”Att Göra Saker, Inte Att Ha Saker”.
Eric
Artikel 1
- Artikel 2 -
Artikel 3 - Artikel 4
- Artikel 5 - Artikel
6
|
