Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6

DOCTOR MARITIME MOBIL - Jordenruntsegling med Ariel IV

Resebrev 6 från s/y ARIEL IV, Råå                                                   Rhodos 6/5 2001

Vi seglade nästan hela vägen till Australien.  Efter det blev vi mer motorbåt än segelbåt. Stiltjebältena kring ekvatorn, i Kinesiskan sjön eller i Indiska Oceanien är svåra. Men det var redan på Thursday Island i Torres Strait, Australien som vinden dog! Vi sörjde och saknade vinden. Det är så befriande med vind i seglen och så förslavande att vara beroende av en hel och fungerande motor. Hela vägen upp genom Stora Barriärrevet hade vi inte sett några krokodiler men på Thursday Island mötte vi ”Crocodile Bob”. Den siste stora krokodiljägaren innan man förbjöd jakten på sjuttiotalet. Nu var Bob sextiofem, en stor personlighet och ivrig viltvårdare. Myndigheterna hade nyligen tagit kontakt med Bob för att åter börja en reglerad jakt på krokodilerna. De har blivit för många och dödar varje år människor i norra Australien. Bob har respekt för dom farliga djuren och sa att han inte är lika modig och snabb längre. Men han hade kvar sitt sinne för många och spännande krokodilhistorier om kvällarna. Tidigt en morgon knackade det på vårt skrov. Det var Bob som nickade och sa ”skynda på” och vi förstod att han skulle ta oss med på krokodiljakt, med kamera. Vi fick stränga order att sitta mitt i hans aluminiumbåt och hålla händerna innanför relingen. Långt innan vi såg den, en mörk skugga på en strandbank, pekade Bob. Vi såg en fem meters krokodil ligga och värma sig i dom första solstrålarna. Alltför snabbt gled han ner i det bruna vattnet och försvann. Vi förväntade oss att han när som helst skulle dyka upp och hugga tag i båten men inget hände medan vi satt där och höll andan. Vi gjorde veckan efter ett kort stopp i Darwin och såg fler krokodiler i  floden Adelaide. Hajar som vi ofta dykt med, känns idag som tamdjur jämfört med dessa oberäkneliga bjässar. I stiltje gick vi mot Timor men passerade förbi på grund av nya oroligheter där. Efter en veckas ”segling” ankrade vi i Indonesiska ögruppen Komoderna, på Rhinca Island, i en lagun omgiven av höga berg och klart vatten med skyddande rev. Tidigt nästa morgon såg vi våra första Komodo-ödlor vaggande fram och tillbaka på stranden. De tillhör gruppen varaner och är världens största ödlor. Även dessa djur, som överlevt årtusenden enbart på ett fåtal öar här i Indonesien, inger respekt . De största vi såg var tre och en halv meter långa, vägde hundrafemtio kilo och kunde lätt svälja en människa, vilket det fanns många historier om!  Sen kom alla dom tjattrande aporna som lät liksom dom retades med ödlorna. På eftermiddagen kom hjortarna ner till stranden. Kanske för att dom då kände sig säkra för ödlorna som låg och vilade i skuggorna. Kvällens grillfest med våra båtvänner på stranden blev inte så avslappad som vi hoppats. Allför mycket rörelser hördes i mörkret. Rasmus och jag hade här också ett annat minnesvärt möte. Vid ett av våra kanske finaste dyk någonsin, längs en praktfull vägg av koraller och tropikfiskar kom ett par gigantiska ljusa skuggor från djupet, sakta ”flygande” med sina stora ”vingar”. Mantaray eller djävulsrocka är det mest fascinerande man kan möta under vattnet. Tiden stannar upp, man absorberas helt av djurets långsamma rörelser genom vattnet. Man till och med glömmer att andas i dykregulatorn. Därefter småhoppade vi längs den Indonesiska ö-kedjan bort mot Bali och träffade utanför dom vanliga turiststråken genuina, nyfikna, ärliga och glada öbor! Bali har säkert varit fantastiskt och är det fortfarande om man åker iväg från turiststråken, upp i bergen. Seglarsäsongen led mot sitt slut. Nordostmonsunen med ökänt dåligt väder i Sydkinesiska sjön gjorde att vi var tvungna att skynda på norrut. Borneo var nog det mest exotiska vi känt till innan resan, spänning, pojkäventyr, (eg; Biggles) , mystik och naturfolk! Under nittonhundratalet fanns tre kända pionjärer inom primatologin (aporna). Den kanske mest kända var engelskan Jane Goodall med sina schimpanser och därefter Dian Fossey´s bergsgorillor. Båda arbetade i Afrika och var väldokumenterade. Dessutom fanns Berute´Galdikas som i början av sjuttiotalet startade sina studier av orangutangerna vid Kumai-floden på Borneo. Under tre dagar hyrde vi en ”longboat” och färdades långt in i djungeln, till olika stationer där man återbördar orangutanger som tagits omhand som ungar, till sin ursprungsmiljö. Denna blir allt mindre på grund av ”logging” dvs trädfällning. Orangutangerna saknar andra naturliga fiender! Vi hade alltid sällskap av ett tiotal stora orangutanger som elegant svingade sig i trädtopparna 25 meter över våra huvuden för att nästa minut dyka upp bakom oss och försöka plocka bananer ur våra ryggsäckar eller stjäla våra kamror! En liten Gibbonapa, ”Mikie”, var den mest tjuvaktiga av dom alla. På morgonen då vi vaknade kunde han sitta inne i vårt moskitnät på båten och prova våra kläder. Han älskade att bli kliad på magen. Då den tropiska natten tog sin början kom också näsaporna ner till floden. Vi badade inte pga krokodilfaran. Papegojornas överröstade de flesta andra djur, men moskiterna hörde vi och det var dom vi fruktade mest!   När någon frågar oss om vad som var det bästa på hela vår resa så var det dessa tre dagar ombord på vår ”longbåt” sakta glidande uppför smala slingrande floder, ätande god indonesisk mat, och diskuterande djungel-djurens framtid med kunnigt och engagerat folk. Nära ögonkontakt med dessa stora apor kommer att förbli en av mitt livs höjdpunkter. Efter Kumai skulle vi åter vidare norrut. Vi seglade åter över ekvatorn, den här gången från södra halvklotet till norra. För dom av våra ”vänbåtar” som gjorde detta för första gången blev det traditionellt dop. Det var många roliga historier på vår kortvågsradio-nät den kvällen. Vi passerade ekvatorn i ett tropiskt regnoväder mitt i natten. Vi ankrade i Malaysia och tog bussen över till Singapore. Att ligga i marina i det dyra Singapore passade inte vår plånbok. Det blev heller inte köpt någon elektronik eller annat lockande utan vi agerade mest åskådare och häpnade över den snabbt växande hypermoderna staden med hög puls. Våra vänner Hervé och Sandra som vi hade stämt möte med i Singapore var inte där när vi kom till deras marina. Flera veckor senare fick vi veta att Hervé insjuknat i hög feber och huvudvärk, åkt akut i ambulans till Singapores moderna sjukhus där han tillbringade några dagar kämpande för sitt liv på intensiven. Man konstaterade Vivax malaria. Senare träffades vi på Langkawi i norra Malaysia, efter att vi klarat oss igenom Malacka-sundet utan att ha sett några pirater på nära håll (det sker ett piratöverfall dagligen på stora skepp i denna del av världen).  Sandra hade fortfarande svårt att berätta om hur nära döden hennes livskamrat varit.  Chris från den amerikanska båten ”Jenny Gordon” kom samtidigt över och var mycket bekymrad över sin hustrus återkommande feberattacker. Det tog inte många minuter att konstatera att det rörde sig om malaria och med god hjälp av en marina fick vi snabbt iväg Susan till närmaste sjukhus. Man  konstaterade först Vivax malaria och gav behandling. Då trombocyterna fortsatte att falla överflyttades Susan till ett större sjukhus där man sa att det rörde sig om Falciparum-malaria istället. Medicineringen ändrades och Susan återkom till båten efter tio dagar. Fortfarande 1 ½ månad senare då vi träffades för sista gången var hon inte helt återställd. Chris hade ett år tidigare legat svårt sjuk på sjukhus i Rarotonga, Stilla Havet i Dengue-feber. Sex månader efteråt fick vi email från Hervé och Sandra på Seychellerna där han återinsjuknat i sin malaria och omedelbart startat egenbehandling enligt rekommendation från sjukhuset i Singapore. Langkawi är en av dom där pärlorna som vi först efteråt insåg att vi borde stannat längre på och njutit av den vackra naturen i paradisiska ankarvikar. Fortfarande väldigt billigt att äta lokal mat i små gatuserveringar. Vänliga och alltid lika hjälpsamma människor. Samma  ursprungliga känsla fann vi i södra Thailand på öar dit enbart ett fåtal ”backpackers” tar sig. De nya backpackermålen är Vietnam och Burma. På Koh Muk upplevde vi, vad vi tror dom första äventyrslystna ”backpackers” upplevde för  20 år sedan i Thailand. Vi låg ankrade utanför en kritvit palmstrand med några palmhyddor som man kunde hyra billigt. Vi vandrade genom gummiträdsplantag där doft av naturgummi låg tjock och vi fick lära oss hur den jobbiga processen går till; att med primitiva medel framställa gummi. I hela byn hängde naturgummimattor på tork. Längs öns stränder satt män vid traditionella båtar och lagade nät eller målade skrovsidor med vackra färger. Det fanns lugn och en stolthet hos dessa människor som vi inte funnit på många platser. Här upptäckte vi av en tillfällighet en liten grottöppning i en klippvägg när vi med dingen utforskade den norra klippiga delen av ön. Vi kunde med våra ficklampor se att det gick att ro långt in i en femtio meter lång låg tunnel. Sedan såg vi att det kom ljus från en sidogång och vi hörde vågor bryta. Vi drev in med tidvattnet och plötsligt befann vi oss i en överväldigande ”tronsal” eller ”hong”. Ett av dom där små naturens under. Vi stod på en femtio meter rund strand. Spikrakt reste sig klippväggen hundra meter upp, runt om. Bergväggen droppade av fuktighet som medförde överflödig grönska på alla de små klippavsatserna utan tillsynes någon jordmån alls. Det var så vackert och spännande att vi nästan glömde att tidvattnet var på väg upp. På tillbakavägen fick vi krypa ihop i gummidingen för att inte slå huvudena i grottaket. Vi återvände för att filma, ta kort och en dag tidigt på morgonen då det nästan ännu var mörkt; för att se naturen vakna, ”innutifrån” . Phi-Phi Island har alltid haft ett romatiskt skimmer över sig. Även nu efter ”The Beach”-filmen med Da Caprio som filmades på Phi-Phi Lie var vi nyfikna på hur det skulle te sig trots förödande turism som ibland totalt utplånar allt vad ursprungsmiljö heter. Hit kommer tusentals turister dagligen, till en strandremsa som är några hundra meter lång och ungefär lika bred. Vi ankrade och dök i viken tidigt på morgonen, nästan ensamma. Likaså fann vi i Nai Harn bay i den sydligaste av Phukets många vikar en härlig och fin mötesplats för dom flesta av våra seglarvänner som skulle fira jul och nyår tillsammans. För barnen blev detta ett paradis med underbar miljö och spännande stränder. De kunde med kanoten eller segeldingen sticka iväg på egna äventyr, men framförallt fanns här nästan tjugo båtbarn som lekte tillsammans. Alla accepterades oavsett ålder, kön eller nationallitet. Alla hade någon plats i gruppen. Det var nästan med dåligt vuxensamvete vi observerade barnens fina gruppsammanhållning. Att det fanns lika många pojkar som flickor gjorde inte saken sämre. Efter juldags- ”pottluck” – knytkalas med alla tjugofem båtarna och likaledes nyårsfirande hade Jens sin tolvårsdag, tre dagar in på det nya året, med disko-dans ombord Ariel IV. Då alla barn var inbjudna gjorde det inget att de dansade och spelade musik på fördäck fram till klockan fyra på morgonen. De störde inte andra än sina egna föräldrar. Jens beskrev det som sin ”mest lyckade födelsedag någonsin”. Dagarna efter nyår blev jäktiga med storproviantering för många månader framöver. I sista stund fick vi också vårt trasiga reklamerade försegel utbytt och detta var en stor lättnad. Den sjunde januari var vi åter på väg över en ny ocean, den Indiska, mot Sri Lanka, ca 1200 sjömil, ( jfr Malmö – Stockholm ca 300 sjömil). Av passagens åtta dagar seglade vi tre, gick för motor fem. Galle på södra Sri Lanka är av säkerhetsskäl den enda hamnen seglare kan besöka. Vi måste ligga i en hamn som kontrolleras av militärer och där måste vi dubbelkollas varje gång vi gick iland. Varje natt detonerade man sjunkbomber inne i hamnen, för att skydda mot attentat från den Tamiliska gerillan. Mest nervösa var vi då en stor danskregistrerad lastbåt kom in bakom extra många kpist-beväpnade vakter och lastade iland mängder av vapen och ammunition. Vi gjorde dock under fyra dagar en minnesvärd och helt trygg resa runt Sri Lanka med hyrd minibuss tillsammans med barnbåten ” Synchronisity”. På smala slingrande bergsvägar såg vi dom enorma teplantagen där man enbart använder sig av tamilska plockerskor. På tefabriken blev vi överraskade över hur principen för teframställning var så okomplicerad. Vi serverades gott te och vi passade på att fylla upp vårt teförråd med billigt Ceylon-te. Man odlar te på hög höjd och natten på första hotellet blev kall för oss som nu är vana vid trettio grader. Nästa dag tillbringade vi i Kandy som är den gamla huvudstaden och som är en viktig religiös plats för alla Buddister då man här i ”Temple of the Tooth” bevarar en av Buddhas tänder. Då turismen på Sri Lanka lidit stort av Tamilernas gerillaattacker så var det inte svårt finna lediga billiga hotell. Tredje dagen ägnades åt att bestiga ”Sigiriya”, en av världens mest fantastiska ruiner, på toppen av en ”Fantomen-klippa” stor nog att den lär ha synts från månen. Detta var inget för höjdrädda turister. Vår stackars vän David svettades och våndades på vägen upp men fick lön för mödan i form av en bedårande utsikt och fantastiska berättelser om hur denna skapelse en gång byggdes. Sista dagen gillade barnen mest. Vi besökte en elefantfarm där man tog omhand elefantungar som förlorat sina föräldrar. Här fanns nu femtiotre elefanter, från dom små ungarna till dom som blivit vuxna och mycket stora. Varje eftermiddag efter ”jobbet” vandrade alla elefanterna ner till floden för att bada. Detta fick inte missas. Jag fick lust att själv hoppa i och leka med elefantungarna så glad blev man när man såg dom tumla omkring i flodvattnet. Det är sant att dessa djur kanske behöver människan för att överleva men vi behöver sannerligen också djur för att må bra. Vilda ”djur” fanns det gott om på vägarna på Sri Lanka. Varje gång det var stopp i trafiken sa vår chaufför Pahle helt naturligt; ”accident”. Han visste utan att ha sett. Sista dagen såg vi tre stycken dödsolyckor. Till slut var vi alla så rädda att vi strängeligen förbjöd Pahle att överhuvudtaget köra om fler bilar. Aldrig någon gång till sjöss har vi känt oss så rädda. Åter hemma och trygga ombord fick vi dock via radion veta att en dansk segelbåt kallat Mayday, Mayday. Ensamseglaren Sören hade i Phuket tagit ombord en oerfaren gast för den långa överseglingen till Sri Lanka. Vid en manöver ombord fick Sören bommen i nacken och blev medvetslös. Den unga gasten fick panik då han inte visste mycket om segling, och kallade Mayday som mycket turligt uppfattades av två andra segelbåtar som låg ett par timmar bakom. Sören återfick medvetandet men var de första tre dygnen helt förlamad i hela höger kroppshalva. Besättning från en av dom andra båtarna hoppade över och hjälpte segla Sörens båt mot Sri Lanka. Sören imobiliserades i sin koj med halskrage. Sörens pares gick sakta tillbaka, först i armen, sen i foten och han kunde röra sig ganska obehindrat då man till slut kom fram till Sri Lanka. Efter att ha undersökt Sören, konfererat med SOS och försäkringsbolag i Köpenhamn, så skickades Sören till huvudstaden Columbo till röntgen och inlades i en vecka för kontroll. Man fann inget vid undersökningarna och redan efter tre veckor seglade Sören vidare mot Röda Havet. En lätt huvudvärk var enda kvarvarande symtomet. Det var till slut med blandade känslor vi avseglade mot Maldiverna, tre dagars motorgång rakt västerut förbi Indiens sydspets Cape Comorin.  Vi angjorde den nordligaste av atollerna, och besökte ön Uligan. Vi fick åter en känsla av Söderhavet med låga palmöar och avstressad tillvaro. Första kvällen iland blev vi ”tvingade” utmana lokalbefolkningen i volleyboll. Det blev en lång spännande match i den varma tropiska natten. Bara en liten del av öarna är bebodda. En dag åkte vi och vännerna på ”Synchronicity” med fullastade gummidingar iväg över lagunen, ca en timmes blöt resa till en obebodd ö. Vi hade mat för en dag men stannade tre. Barnen ville stanna längre. Vi fann goda kokosnötter då vattnet tog slut. Havet var fullt av fisk som vi harpunerade och vi hade deg till ”pinnbröd”. Vi sov under bar himmel på stranden. Närmare en ”Robinson Crusoe” upplevelse som denna kan man nog inte komma idag och vi är lyckliga att vi fick uppleva den tillsammans med våra barn. Alla barn har det inte lika bra, några har tur och får uppleva att någon tar hand om dom. De får kanske ett bättre utgångsläge i livet. Under två år har vi lärt känna danska båten ”Viktoria” som har två till tre ”elever” sociala projekt. Ägaren gör ett avtal med en kommun i Danmark. Kostnaden för kommunen blir ungefär 35% av en institutionsplats. Man har i Danmark ett tiotal års erfarenhet och resultaten är entydiga. ”Eleverna” ombord har få återfall jämnfört med institutioner. Problemet är inte viljan att skicka ut elever utan att finna tillräckligt många lämpliga båtar med utbildat folk; man kräver en socialpedagogiskt utbildad person ombord för var tredje elev. I Sverige blev man feg efter att massmedia satt stämpeln ”Värstingbåtar”. ”Eleverna” och besättningen på ”Victoria” blev våra bästa vänner.  Vi skulle nu åter segla 1200 sjömil, rakt norrut mot en ny kulturvärld. Vi hoppades på högst åtta dagar. Det tog tolv. Vi hade tur med att få fullmåne halvvägs. Då blir nätterna lättare att komma igenom och man kan se och fundera på mycket samtidigt. Vi hade om styrbord miljoner och åter miljoner Indier, rakt fram mest öken och sand och muslimernas väld, långt till babord låg Afrika med sina svarta folk med djungel, djur och mystik, akteröver mest vatten, vatten och sen is; Antarktis. Om någon kan tänka sig en tvåveckors semester till Kanarieöarna med allt vad det innebär av förväntan, upplevelser och fester, och att istället sitta två veckor på en liten båt med bara himmel och hav så skulle det kanske vara svårt för många att förstå storheten i detta. Mitt val skulle vara enkelt; himmel och hav. Ibland händer dock det overkliga och svårförklarliga. Vi var fyra båtar som avseglade under samma dygn från Maldiverna mot Oman. Efter fem dygn var Thinneke på Holländska båten ”Gabber” bekymrad. Två år tidigare, då dom var i franska Polynesien hade hon vid två tillfällen varit inlagt på sjukhus på grund av svåra hudinfektioner. Nu hade ett litet sår på ett dygn plötsligt blivit mycket större och man hade oklokt nog inte garderat sig med  adekvat antibiotika. Då ”Gabber” låg ett ½ dygn framför oss beslutade man att vända om och segla tillbaka och möta oss. Tolv timmar senare rodde jag över ett spegelblankt och stilla hav till mitt kanske märkligaste ”hembesök” någonsin, till Thinneke som nu fått ytterliggare två sår och då hon har alla tecken på en snabbt progredierande Stafylokockinfektion, startade vi med Ciprofloxacinbehandling som visade sig vara det som hjälpte Thinneke sist. Gjorde noggranna sårrensningar och lade om såren under  dom följande dagarna. Bakom oss seglade ”Synchronicity”. Dagen efter det jag sett Thinnekes sår för första gången rapporterade David ett stort djupt sår på ena låret men också feber, huvudvärk och sjukdomskänsla. Nästa dag inväntade vi ”Synchro” och jag rodde över. Två sjukbesök mitt ute på Indiska Oceanen. Davids infektion var knytnävestor med en begynnande abscessbildning. Vi inledde även här med Ciprofloxacin. Den tredje dagen hade patientantalet stigit till tre. Thinnekes man Jimmy hade på ena framfoten fått ett sår med en ordentlig fotsvullnad över bara en natt. Också han fick Cipro. Vår teori är sandflugebett eller moskiter som infekterats av Stafylokocker som är så vanligt i tropikerna. Vid alla former av sår vi fått ombord har vi, sen vi började använda klorhexidinsprit omedelbart på såret och lagt på fuktig kompress första dygnet, inte haft några problem. När sen såret ser rent ut utan infektion och framförallt vid större, öppna sår har Algoplaque-film visat sig vara förträffligt  till att skydda och påskynda läkning. Detta tillämpade jag nu också på mina tre patienter och även om alla behövde mellan två och som mest tre veckors antibiotikabehandling så läktes alla sår till slut helt tillfredsställande. Ärren får dom som minne. Till historien hör också att Jimmy och Thinnekes båtmotor blev sjuk, så pass allvarligt att vi trodde den var död. I omgångar turades vi om att bogsera ”Gabber” dom sista tre dygnen in till Salala i Oman. I Oman finner man dom mest troende muslimer men inga fundamentalister, finns inga bussar utan alla har råd med en eller flera bilar; det är ett mycket rikt oljeland. Vi mötte åter ett stolt och trevligt folk som inte ”behövde” våra pengar, vi kände oss välkomna och trivdes. Nu märktes dock en stegrande spänning bland alla båtar för vi visste att vi skulle segla igenom de farliga farvattnet utanför Somalias och Yemens kuster. När vi sen fick höra en nödsändning från våra vänner på ”Ocean Swan” som lämnade Oman veckan före oss, i en konvoj på tre båtar , att dom blivit utsatta för piratöverfall, blev stämningen alltmer pressad. Förra året blev ett flertal båtar överfallna. Vid enbart ett tillfälle blev piraterna funna och dom hängdes offentligt. Vi var alla överens om att vi nu måste segla i så stor konvoj som möjligt och så nära mitten av Gulf of Aden som möjligt och trots stora skepp segla utan lanternor på natten och med radiotystnad. Allt fungerade fint de första två dygnen men tredje dagen tidigt på morgonen bröts radiotystnaden. Någon såg tre ”speedboats”, med stora utombordsmotorer,  i full fart närma sig från Yemens kust. Men vi var trettio sjömil ut från kusten och dessa båtar skall inte vara så långt ut. Tio minuter senare kom ytterligare en grupp med fyra båtar med direkt kurs mot vår konvoj. Vi gjorde som vi planerat. Vi gick ihop i en helt tät klunga och tydligt markerade vårt revir. Dessa så kallade fiskebåtar hade ingen fiskeutrustning vad vi kunde se, någon hade en handsatellitnavigator och vi såg någon med mobiltelefon. Männen bar inte fiskarkläder utan rena, hela och snygga kläder. Efter att ha kommit fram till oss och frågat om vatten (?) och vart vi var på väg såg vi hur alla ”speedboats” samlades en bit framför oss och liksom diskuterade vad dom nu skulle göra?  Dom insåg säkert att vår grupp om elva båtar var för många och att vi visat att vi var förberedda så efter en sista sväng runt vår grupp stack dom åter tillbaka mot Yemen. Många av oss var oerhört skakiga efteråt och några grät när spänningen släppte. I gruppen fanns många barnbåtar. I flera dagar pratade vi mycket med barnen om det som skedde och kunde ha skett. Men det var först efter åtta dagars nervpåfrestande segling som vi äntligen kunde slappna av efter att ha kastat ankar i en vik i Eritrea. Om det fanns något positivt från denna sista seglingen måste det ha varit all den fisk vi fångade, från en gigantisk 35 kg och tre meter lång svärdfisk till tonfiskar och MahiMahi. Vi fyllde alla båtarnas kylskåp och frysar med fisk och levde på så sätt gott och billigt under lång tid. Eritrea var ett spännande land med ett folk som andades framtidstro, nu när man efter många årtiondens frihetskamp återfått sin självständighet från Etiopien. Tyvärr kunde vi på grund av  visumbestämmelserna inte stanna mer än tre dagar i hamnstaden Massawa. I Sudan mötte vi så till slut upp med ”Ocean Swan” och förstod att dom legat här i en vecka oförmögna att fortsätta på grund av att Chris utvecklat ett klassiskt posttraumatiskt stress-syndrom. Mannen Jim visste att vi var på väg och först nu fick vi höra hela deras hemska pirathistoria. Det var inte bara att de mist ägodelar eller att piraterna sköt sönder segel och rigg, utan den otroliga förödmjukelse och förnedring som dom utsatts för. Chris blev tvingad med kniv på halsen, att öppna och gå igenom alla deras ägodelar. Piraterna saknade total respekt för sina offer och båda två fruktade för sina liv. När sen myndigheterna i Aden sade sig göra allt som stod i deras makt och det visade sig efter tio dagar att man inte ens tagit kontakt med någon annan myndighet i det aktuella piratområdet och den brittiske konsuln gav besked att inget mer kunde göras och rekommenderade dom att lämna Aden, så var förödmjukelsen total. Chris gjorde ett som hon i efterhand menade allvarligt suicidförsök i desperation. Jag tillbringade de närmaste veckorna många timmar med att samtala med framförallt Chris men också med Jim. Vi beslutade att följas åt upp genom det seglingsmässigt ökända och svåra Röda Havet. Det blev en pärs för oss alla, båtar och besättning. Men vi höll oss flytande och då Chris och Jim i Egypten beslutade sig för att åka med oss till Luxor för att bland annat se på Kungarnas Dal, kändes det oerhört skönt att ha hjälpt dom igenom en svår kris och vi kommer säkert för lång tid framåt att hålla en alldeles speciell kontakt med varandra. I Egypten såg vi fler k-pistar än vi naiva nordbor trodde fanns. Efter flera attentat, ”accidents”, riktade mot turister var säkerhetspådraget mycket obehagligt även om det var för vår säkerhet. Vi kunde aldrig riktigt slappna av och vi skulle verkligen vilja kunna njuta fullt ut av Luxor, Karnak-templet, Konungarnas och Drottningarnas dalar, Giza-platåns Sphinx och pyramider med Cheops som den största, Cairo Museum där hela Tutankhamons skatt och mumierna finns bevarade men…?  I och med att vi nu passerat Suez-kanalen och styr ut på Medelhavet har vi återkommit till dom europeiska farvattnen igen och inom tre månader skall vi åter vara förtöjda i Råå hamn, Helsingborg.  Tre månader kvar av tre år. Tre år som verkade vara en evighet då vi avseglade men som nu med andra ögon ter sig alldeles för kort tid, även barnen klagar.  Vad har vi fått ut av resan, har vi uppfyllt våra drömmar? Det är alldeles för tidigt att göra denna bedömning, vi behöver mer distans. Att förverkliga sig själv genom en sådan här resa innebär att man inte bara blir bättre på att se sina bra sidor utan även dom mindre bra. Denna reseskildring är så klart inte fullständig, alla vardagliga rutiner, allt jobb med båten och alla ibland svårlösliga skador och reparationer, alla små relationsproblem i familjen och med andra, finns här precis som hemma, men vem önskar läsa om sånt i ett världsäventyr! Att komma hem handlar än så länge mest om att åter få träffa familj och vänner men också om dom praktiska tingen med bostad och ekonomi. Det var inte helt enkelt att koppla loss alla starka band som ett tryggt välfärdssamhälle binder oss till, och vi känner en viss ångest inför att gå igenom samma procedur omvänt igen, då folk kommer att undra var vi varit i tre år och varför har vi inte haft inkomst och betalat skatt och så vidare. Det finns ingen oro än så länge vad gäller jobb. Birgitta har bara haft tjänstledigt och jag ser fram emot att jobba igen. Jag  har alltid möjlighet att åka upp till Nordnorge och då får jag också möjlighet att träffa alla mina vänner där. Vi har upptäckt att världen är full av Kodak, Coca-Cola och Mac Donalds. Vi är också mer medvetna om att alla människor, inte bara patienter, har en viktig historia att förtälja. Öar och dess folk har alltid varit och är våra favoritmål, och helst så små öar som möjligt. Det är också kontrasterna som gör denna resa så stor. Det är inte alltid möten med människor som varit det mest intressanta utan ofta möten med djur. Så nu får vi se när vi kommer hem, om det går att leva efter vårt nya livsmotto: ”Att Göra Saker, Inte Att Ha Saker”.

Eric

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6


Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

 

arielfyra@hotmail.com