Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6

DOCTOR MARITIME MOBIL - Jordenruntsegling med Ariel IV

Resebrev 2 från s/y ARIEL IV, Råå                                      Trinidad 1 februari 1999

Det stämde allt, det vi hade hört om Porto Santo som är en del i Madeira Arkipelagen dit inte allför många turister kommer. Efter drygt 3 dygns ganska behaglig segling i stora långa Atlantdyningar kom vi till det vi så innerligt längtat efter, bad, sol och värme. Att det också för de flesta av oss seglare, var det första mötet med kackerlackor, gjorde att det blev många ”cockaracha-historier” i sittbrunnarna om kvällarna. Med taxi runt ön fick vi veta att det pågår ett ofantligt stort arbete med att försöka åter göra Porto Santo grön med speciellt tåliga barrträd. Nu ser det mest ut som ett öken-månlandskap, dock fascinerande och spännande. Från Porto Santo ser man i siktigt väder Madeira, höga berg omsvepta av dimma och moln. Men en grön ö! Inga sandstränder men vad gör väl det när det finns unika bevattningskanaler sk levador att svalka sig i. Efter mycket problem i Funchals hamn med vågor och vind som gjorde det omöjligt att ankra, fick vi till slut ligga längs en industrikaj. Då kunde vi lämna båten och utrustade en levadaexpedition med tält. sovsäckar och mat för två dagar. Detta att sova på en liten klippavsats längst in i Rabacals välkända levador blev en av resans hittills största upplevelser. Från Madeira styrde vi söderut mot Kanarieöarna. På vägen ligger några öar som man aldrig kan besöka om man inte har egen båt; Islas Selvagem. Två unga naturvårdare vaktar dessa öar och dom var mer än glada över att få besök och visade oss runt detta paradis för fågelskådare. Vi fick se oss för var vi trampade så att vi inte krossade ägg eller fågelungar som låg överallt. Här gjorde vi våra första dyk i underbart dykvatten som Jaques Cousteau betraktade som ett av världens klaraste. Vattnet i Las Palmas hamn kan inte rekommenderas att bada i men vi låg lugnt och tryggt ankrade. Kanarieöarna är mångfacetterade och alls inte bara hotell, turister och badstränder, men det kräver lite arbete att få se och uppleva mer än ankarplatser då det finnes få och dyra marinor och ankarplatserna är osäkra. Kanarieöarna är platsen för dom flesta långseglare att få möjlighet att träffa familj och vänner som till ett överkomligt pris kan ta sig ner för att se hur vi har det och om vi hunnit förändras. Kanske fått ring i örat och tatueringar på armarna?  Med goda vänner och hyrbil gjorde vi utflykter och mest minnesvärd var turen upp på Tejde på Teneriffa, 3800 meter. Det var ingen lek att röra sig i så tunn luft. Vi hade alla svårt att känna riktig syremättnad och jag såg med viss skepsis på en del äldre som såg bleka och andfådda ut! Från toppen såg vi Gomera, Hiera och Palma hängande som en mobil av öar, där himmel och hav gick i ett och horisonten var utsuddad. Gomera kom att bli vår sista hamn före vår ”crossing” den 29 november. Vi hade fått vår vän Tom ombord. Sista veckan skulle båten förberedas och allt från masttopp till propeller och motor kontrolleras. Vinschar skulle plockas isär och smörjas, soltak sys, rostfläckar målas. Listan var lång men vi hann igenom den. Sen återstod dom sista dagarnas bunkring av färskmat och grönsaker och massor av kött till frysen. Vi vågade inte lita på fiskelyckan, vilket tyvärr skulle visa sig vara rätt. Till Gomera återvänder vi gärna senare då vi inte behöver jobba med båten. En vacker, trevlig ö utan massturism. Massturism skapar alltid förändringar som vi ännu inte har sett gagna den lokala befolkningen någonstans. Som traditionen bjuder så blåses och tutas det i alla båthorn och lurar för att önska lycka till på färden, var gång en segelbåt lämnar hamn för en längre översegling, exempelvis över Atlanten. Plötsligt kastades vi sex månader tillbaka i tiden. Att se alla vänner stå där på kajen väckte minnen från vår avsegling från hemmahamnen i Råå sex månader tidigare. Mycket känslor, förväntningar och spänning. Atlanten stort, väldigt, ensamt, passadvind, dyningar, klara sig själv, valar, stiltje, flytande containrar, squalls, orkaner, sjösjuka...

Vi hade tidigt bestämt oss för att besöka Kap Verdeöarna nere på 16 grader nord, utanför Gambias och Senegals kust. Även om vi bara skulle få ett par dagar där hoppades vi att det skulle vara värt den lilla omvägen på ett par hundra distansminuter. Och visst var det rätt att komma till Mindelo på Santo Vincente. Barnen fick för första gången uppleva en svart befolkning, tiggeri, torkan, hajar som kom i ankarviken om kvällen. Det blev fyra intensiva dagar, som helst skulle varit fyra veckor. Mest av allt fascineras vi av öar och vart vi än kommer försöker vi läsa så mycket vi kan om ländernas historia, geografi och samhällsstruktur. Det ingår naturligt i barnens skolundervisning ombord. Öar har en alldeles speciell attraktion, alla från Hven till Kap Verde. Vi vill gärna rekommendera två bra böcker om just öar. Anders Källgårds ”Öar” och Tord Wallströms ” Atlantens Öar”. Den stora upplevelsen för barnen blev två. Den ena då Birgitta tog barnen i taxi till en sandstrand som var precis så vacker och fin och lång som man läser om i broschyrer. Där tillbringade Jens och Rasmus en eftermiddag spelande fotboll med ett tiotal jämnåriga alldeles svarta barn från en liten närbelägen fiskeby, Sao Pedro. Alla hade lika kul med en rund liten boll. Bollar är lika världen över. Det är bara dom som sparkar på den som skiljer sig. Här förenades barnen i en gemenskap som var fantastisk att beskåda. Att sen efter flera timmars spel, alla barnen tog av sig kläderna, slängde sig i vågorna och skrek av lycka  gör att man önskar att även vi vuxna skulle kunna sudda ut fler gränser mellan oss och spela lite mer boll och bada i vågor. Världen skulle inte bli sämre!  Denna minnesrika dag  blev också en kontrasternas dag. Barnens absolut största favorit, då vi seglar och lyssnar på CD skivor, är Robban Brobergs fyra CD album; ¨Robert Broberg & dalbana¨. Dom kan nästan alla texter utantill. När självaste idolen står i fören, som en piratkapten, på en liten lokal båt och undrar om han får komma ombord, tror man inte att det är riktigt sant. Han hade hört om vår resa jordenrunt med tre barn och tyckte det lät ”ballt”. Så det blev en spännande kväll i Ariel IVs  historia. Vår vän Tom, som också är proffesionell trubadur, och vi alla kan vår ”båtlåt”.

På tal om kontraster blev inte Kap Verde det som Maria på en norsk segelbåt tänkt sig. Hon kom att bli min första bekymmersamma patient. Hennes historia speglar bra det man kan råka ut för långt från våra trygga nordiska distriktsläkarmottagningar där hemma. Rent medicinskt hade Marias besvär inte inneburit stora problem om vi varit i Skandinavien. Kanske ett telefonsamtal till gynekologen eller en remiss till ultraljud för bedömning, hade löst Marias problem snabbt och säkert, men...

MARIA, 34 år , studerande, ogift, för en månad sedan träffat Espen på den norska båten.

Tidigare helt frisk, inga mediciner, ingen speciell hereditet, aldrig opererad, icke rökare, god fysik. 0-0-0 para, använder pessar. SM 7/11 normal likaledes den föregående. Mens 5/28.

Aktuellt; tillsammans med övriga besättningen insjuknade i en okomplicerad gastroenterit 19/11, ca 17 dagar sedan. Fick 21/11 en vaginal liten blödning, koagler men inte som mensblod, har sedan dess fått lätt tilltagande först vänstersidiga lågt sittande smärtor, sedan 5 dagar även ont på höger sida?  Båten, besättningen ligger klara att gå till Brasilien, en ca 2 veckor lång seglats över ekvatorns stiltjebälten och mestadels utanför de flesta fartygsrutter! År av planeringar,  förväntningar, drömmar och sparande, nyförälskad, allt såg nu ut att bli en mardröm för Maria. Det var en ledsen och frustrerad patient som dök upp i en gummidinge och ville ha hjälp.

25/11 var Maria på sjukhuset i Mindelo och träffade en kvinnlig gynekolog, blev undersökt men inga prover och inget ultraljud. Fick besked om en ”inflammation” och fick Brufen 400 mg 1x3 i 1 vecka, ingen förbättring, ringde doktorn och fick nu Flagyl 400 mg 1x2, började nu också få ont i vänster sida och slutade med tabletterna. Maria ville inte ånyo ta kontakt med sjukhuset utan hade väntat i 3 dagar på att vi skulle komma då hon hade hört att Ariel var på väg mot Mindelo. Sedan initialblödningen hade Maria bara haft en sparsam flytning, inte illaluktande och ingen klåda. Inte haft feber, miktion, avföring ua. Inte haft sex på 2 månader, (båtar är små och oisolerade). Inte varit illamående eller andra graviditetstecken. Smärtorna, konstanta, moderata men sover ua. Inte rörelserelaterade.

Med hjälp av Judith sjuksköterska på en engelsk båt gjorde jag en ordinär gynundersökning utan att finna mer än en lätt ömhet över uterus, i övrigt ua. Adnexa ua. Weat smear ua, normal flora, inga vita. Blodtryck och övrig fysisk undersökning ua.PR ua. SR 3 mm, U-stix ua, urinmikroskopi ua.  Tyvärr hade jag inte möjlighet att ta ett HCG-prov.

Då patientens AT i stort var opåverkat, inga säkra infektionstecken nu eller i anamnesen, inga säkra graviditetstecken och status opåfallande så var jag tvungen att trots den psykiska press som det innebar för Maria ge henne besked om att inte segla iväg ,utan att mensen, som skulle kommit igår, kom igång normalt, plus ett säkert negativt HCG-svar. Ingen lätt situation för patienten, båten och besättningen, som redan väntat i 2 veckor och skulle vara i Brasilien på ett bestämt datum!

Nästa dag återkom Maria med pojkvännen och de hade tagit beslut att ta kontakt med SOS i Köpenhamn. Båten skulle segla utan Maria mot Brasilien. Jag diskuterade problematiken med en gynekolog som genast förstod problemställningen och hade viss kunskap om de medicinska förhållandena på Kap Verde. Vi var överens om att Maria skulle transporteras hem och genomgå vidare utredning hemma men det var ett problem med flyget. En patient med denna frågeställning, som inte har fått gjort ett HCG, är dom inte villiga att ta ombord i ett plan, vilket är rimligt. Så startade ett fyra timmar långt frustrerande letande efter ett grav-test. Mindelo sjukhus har minimal utrustning, saknar all form av internkommunikation, inte ens telefon internt, massor av folk sprang med patienter, svar och information. Läkarna är oftast spansktalande och många kommer från Kuba. Den dåliga hygienen var nog det vi alla reagerade mest för. Efter många turer i mörka korridorer och olika besked kunde vi eventuellt komma åter i morgon då en viss Dr Y skulle kunna ta provet, ”maybee”?  Till slut blev vi dock tipsade om en privat klinik som tog prover på stan!  Iväg med taxi och efter 30 minuter var vi åter på sjukhuset! Här var det! Vi betalade inte taxin utan gick ner och letade efter adressen själva och fann kliniken i ett fallfärdigt hus. HCG kunde dom ta, men i morgon! Ville så klart ha morgonurin! Detta fick vi acceptera och då vi nu kunde se Marias båts segla söderut  för fulla segel i ganska mycket vind, och vi själva också bara hade någon timme kvar att segla ut på innan det blev mörkt, så tog Maria in på hotell och beställde flygbiljett hem till  Norge. Det skulle gå 2 månader innan jag fick reda på hur det gick för Maria...

Våra egna förväntningar på nästa etapp, den ca 2000 sjömil långa seglingen över till Bequia i Windward Islands präglades av vår segling ner till Kap Verde Det var en lugn stilla och behaglig segling . Vi var helt utvilade då vi kom fram. Atlantöverseglingen blev en helt annan segling, inte en dag  utan vindar av kulingstyrka. Vågorna beskrevs av alla som ”very, rough confused sea”. Efter bara drygt elva dygn med massor av mat kvar ombord anlände vi i god tid före jul till Bequia. Vi tillbringade 3 veckor med att bara ligga still och njuta av omgivningarna, umgås med alla seglarvännerna som bara blir fler och fler. Vänskaper fördjupades, speciellt med de besättningar vi firade jul och nyår tillsammans med. Nyårsafton var en sådan där speciell kväll då vi låg tre båtar ihop-förtöjda. Vi hade ”Street Legal” på vår styrbordsida och ”Celadus” med det engelska pensionerade paret Paddy och Sue på babordssidan. Det blev en internationell multikulinarisk anrättning som skulle räcka till en hel artikel i Allt Om Mat! Men det var ett helt nyktert beslut vi tog om att göra denna nyårsafton till en minnesrik ”ones in a lifetime” upplevelse. Klockan 23.55 tog alla de 12 besättningsmedlemmarna, inklusive Annikas 70 åriga mamma, på sig sina badkläder och champagneglasen placerades på badplattformen. Simmande i akterlanternans ljus önskade vi oss alla med kram och puss Gott Nytt År i 27 gradigt vatten, medan ankarviken lystes upp av alla gamla utgångna nödraketer som sakta dalade ner i havet.

I Bequia med ca  250 långfärdsbåtar blev det lite att göra för en doktor. På patientlistan för Bequia hade jag 18 årig norsk tjej med en lateral epikonylit, handstyrt mycket över atlanten med tung båt, fick mest information och var efter 1 månad åter  bra. Pappan trillat ner för lejdaren sista dagen ut och fått en costafraktur och fick information och smärtstillande, fysikalia i.ö ua och efter 2 veckor helt bra igen. 45 årig man med prepatellär bursit, säkert delvis pga tidigare jobb som snickare men nu legat mycket på halksäkert skrovligt däck och jobbat med bara knän. Initialt mycket ont men snabbt bättre på Voltaren och efter en vecka i stort besvärsfri igen, fick nu klara förhållningsregler.

Ung linsbärande norsk tjej som fått återkommande konjunktiviter som egenbehandlat och klassiskt seponerat ögondropparna så snart hon blev bättre. Fick nu istället Kloramfenikol enligt schema och gängse rutiner för behandlingslängd. Efter det inte haft problem mer!

Ett par patienter med kraftiga gastroenteriter med bla hög feber krävde tillsyn, bla ett 9 månaders barn som drack för lite och minskande urinmängder. Hade varit sjuk i 5 dagar och blev nästkommande dygn dock snabbt bättre och behövde inte mer än ge sedvanlig information  om barnet skulle bli sjuk igen.

Per, problempatient nr 2 på denna resa. Ung frisk man, 25 år, ombord på norsk båt med ett gäng glada guttar. Hade kring jul ramlat och fått ett icke alltför imponerande hematom strax distalt höger knä. Hade en för skadan initialt normal smärta men som efter ca en vecka blev mer molande, bultande och för att sen bli en sårbildning utan var. Det var nu jag såg såret sent en kväll och kunde inte känna värme, inte se någon speciell rodnad och bara en smärta i anslutning till själva såret som såg rent ut. Vi skulle avvakta till morgondagen, till dagsljus men redan på natten fick Per feber och hade 40 grader på morgonen. Sängliggandes och kände sig ”väldigt syk”. Nu lätt att konstatera att såret såg infekterat ut med en rodnad och snabb värmeökning. Kände smärta upp i ljumskarna men kunde i detta läget inte palpera några adeniter. Det var inte bara patienten som svettades utan även doktorn då vi mätte 34 grader i kojen! Konstaterade vidare att närmaste sjukhus låg på St Vincente och det var inte läge att transportera patienten dit, ännu! Omedelbar uppstart med högdos Ekvacillin, och 1 g Alvedon, riklig vätsketillförsel av näringsdrycker, byte av koj till lite mer välventilerade salongen, koll på urinen, regelbundna antiseptiska såromläggningar. Det blev många turer till denna båt de närmaste dagarna men redan samma kväll fick Per i sig lite fast föda också. Det tog 3 dagar innan han var uppe ur kojen och subjektivt mådde ”mye bedre”, Men på tredje dagen inträffade en liten komplikation, benet blev åter rött och varmt. Tog någon minut efter viss uppgivenhet innan man såg alla tecknen på en erysipelas och med vanligt PC V  såg vi redan nästa dag att rodnaden kröp längre och längre från tuschpennans streckmarkeringar. Efter en dryg vecka såg allt lugnt och fint ut och enligt rapporter från andra båtar så är Per i full aktivitet igen, både över och under vattnet.

Min sista patient på Bequia blev en ung man, paraplegiker efter trafikolycka, som kompisar tagit med ut på långsegling med rullstol och allt, beundransvärt. Självkateriserar och har i perioder haft UVI men har ett profylaxschema som tills nu fungerat bra. Seglingen nu inneburit mycket bad och svårt hålla vätskebalansen som hemma, medfört att han fått en mer besvärlig UVI som dock blev snabbt bra på Trimetoprim i normaldos.

Efter att vi ”vilat” upp oss i Bequia var vi nu redo för Väst Indien, så vi seglade omkring i framför allt Grenadinerna och var på Tobago Cays i synnerhet. Här finns Karibiens finaste snorkel- och dykvatten. Det blåser alltid mycket men man ligger ändå skyddad bak Hästskorevet och även om vinden viner och vattnet är oroligt finns en stillhet där nere, under vattnet. Bland koraller och fiskar, bland snäckor och sand, bland stolta  ”Sea Fan -coral”.Vi såg stora, mycket stora Barracudor, muränor, snappers, goatfish, parrotfish, och vi lär oss känna igen nya fiskar vid varje nytt dyk. Det är detta vi kommer att minnas av Karibien, för annars var det med blandade känslor vi klarerade ut från Union Island i Grenadinerna och seglade ner till Tobago, tolv timmars nattsegling. Det var underbart att komma till ett nytt ställe där priserna var mer normala och där både ”vita och svarta” betalade samma pris och inte upp till 4 gånger mer som vi fick göra uppe i Västindien. Här behövde vi inte betala någon svart kille att gå och handla för deras priser! Sjukt system som i längden inte kommer att fungera. Vidare kunde vi nu åter ha råd att gå ut och prova lokal mat, åka på turer i regnskogen, och kolla vår hotmail och hemsida. Det var nu en tid sedan vi haft råd att läsa våra mail så var jag extra spänd på att se om Maria hade skickat något. Visst, ett mail från Brasilien, som är både långt och personligt, men också klassiskt för hela historien; Maria hade lagt sig på hotellet och kunde gråtandes se oss alla lämna Mindelo och ge oss ut på Atlanten. Redan samma eftermiddag fick Maria sin mens tillbaka och var helt normal. Hon hade nu enbart normala menssmärtor och efter mensens slut inga mer smärtor eller obehag. Men för sent, båten hade seglat. Marias reseförsäkring tog sitt fulla ansvar och stod för allt uppehälle, resan hem och även resan ut igen till båten i Brasilien. Dit kom hon två dagar före sina vänner på segelbåten som hade haft alltför lite vind över ekvatorn. Hemma hade gynekologi, ultraljud och prover varit normala och Maria hade fått beskedet att det troligtvis rört sig om en ”cysta”!? Mer förtäljer inte historien.

Mina sista patienter hittills är fortfarande  blanka kort. Två patienter har beställt tid till i morgon förmiddag; 45 årig kvinna med någon form av lokal böld, infektion i ett lår, varit på två sjukhus över en sex månaders period utan förbättring. Önskar nu hjälp, vi får se i morgon. Vidare en ung man som efter ett mindre trauma på höger pekfinger fått en snabbt växande tumör. Där har jag mina klara misstankar och det får nu avslutningsvis bli, ärade kollegor, en gåta där första rätta svar framfört till ASTRA belönas med 2 veckors segling ombord ARIEL IV, full pension, allt betalt av ASTRA.

Eric Boye

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6


Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

 

arielfyra@hotmail.com