Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6

DOCTOR  MARITIME  MOBIL - Jordenruntsegling med ARIEL  IV

Resebrev 4 från s/y ARIEL IV, Råå                                                   Tonga 1/11-1999

”Tidsklockan” är ett fenomen som blir allt mer begripligt, hur stor diskrepans det har blivit mellan ”Kalenderklockan” och ”Kroppsklockan”. Det går allt mer i otakt och avståndet ökar. Disharmonin gör att människor får allt fler stressymtom. Söderhavshövdningen Tuiavii menade att tiden slinker undan den vite mannen ”som en orm ur en våt hand, just därför att han griper för hårt om den”, vidare är varje vit man ”besatt av rädsla för tiden” och ”far genom livet som en slungad sten”!

Vi blev tidigt i vårt långseglarliv mycket medvetna om hur våra sinnen skärps, kanske framför allt luktsinnet, och det är inte enbart p.g.a. ”nya” lukter. Vår säkerhet ombord bygger på att sinnena fungerar och är bra. De utvecklas säkerligen, precis som när någon plötsligt blir fråntaget ett sinne. Då blir de övriga bättre! Vi lyssnar på ljud från riggen, seglen, motorn och från vind och hav runtomkring oss när det är mörkt och vi inget ser. Vi tränar mörkerseendet varje natt och spanar horisonten runt var femtonde minut efter minsta lilla ljus eller lanterna. Vi vaknar vid minsta förändring i motorljudet eller om vinden ökar eller vrider. Sinnena är en viktig tillgång som vi har blivit allt mer medvetna om på ett underbart sätt.

Svårläkta sår
Marquesas-öarna, som tillhör Franska Polynesien, är bedårande vackra med sina storslagna, intensivt gröna bergsformationer. Stränderna är kantade med palmträd och inbuktade med skyddande ankarvikar.

Thor Heyerdahl beskriver i sin bok svårläkta sår. Det blev ett bekymmer för Sandra på en grannbåt, som fyra dagar före vår ankomst hade halkat och fått ett två cm långt sår på höger överarm. Såret hade initialt tvättats och blivit ordenligt omlagt av byns sjuksköterska. Det fanns ingen som kunde sy, men i nästa by fanns en sköterska som kunde. Först 36 timmar senare syddes såret och dagen efter fick hon erytromycintabletter då det börjat komma var.

Nästa dag då jag såg såret hade Sandra feber, kraftig svullnad, rodnad och adeniter i armhålan. Då suturerna klipptes tömdes stora mängder var och det gick att sondera en varhåla fem cm subkutant proximalt. Vi befann oss på en ö utan flygplats och utan regelbundna båtförbindelser. Båten med förnödenheter hade nyligen varit där och det är ett dygns segling upp till HivaOha med en sjukstuga och läkare. Vi diskuterade situationen noga och var överens om att det inte fanns många valmöjligheter. Jag satte patienten på klindamycin; Dalacin 300 mig fyra gånger dagligen, rensade såret med vätesuperoxid, imobiliserade armen i en gipsskena, tempkontroller över natten. Jag är övertygad om att min nattsömn var mycket sämre än Sandras. Vad Sandra inte fick veta var att jag dagen innan läst aktuella artiklar från Yachting World om två seglare som här i Marquesas fått små sårskador som på mycket kort tid ledde till svårartade infektioner. Den ena forslades medvetslös på sex timmar till en sjukstuga på en annan ö och fick intravenös antibiotika. Han återhämtade sig efter en vecka. Den andra patienten fick amputera benet!!!

Då Sandras temperatur redan nästa morgon fallit något och hon sa sig må bättre, fortsatte vi som vi hade bestämt. Efter två dygn var det en mycket klar förbättring som gjorde att vi alla kunde slappna av. Hon fick behålla gipsskenan i tio dagar. Efter två veckor var såret i stort sett läkt och vi seglade vidare, men Sandra fortsatte med antibiotika i nästan tre veckor. Vi höll kontakt de närmaste veckorna och allt blev till slut bra. Det var Sandras första olycka efter fems års seglande på världshaven.

Den tatuerade doktorn
I tusentals år har olika civilisationer haft en önska att ”slå in” eller injicera pigment i huden. Som ett tecken på status, tillhörighet, bot mot sjukdomar och onda andrar men också som ren utsmyckning. Det har funnits hos sibiriska stammar, i antikens Grekland och hos japanska krigare, men konsten kulminerade i Franska Polynesien och då i synnerhet på Marquesas. ”Tattoo” är engelska men kommer från polynesiska ordet ”tatau” som betyder ”slå in”.

Kapten James Cook återvände till England 1784, efter sin andra resa i Söderhavet, med en man från Tahiti, Omai, som visades upp på alla societetsträffar i London och blev en stor ”succé”. Däromkring i tid började sjömän tatuera sig.

Om man nu ska ha ett minne för livet från Polynesien så skulle det vara en tatuering. Vi visste att Felix, som är en stor konstnär, bodde på Tahuata. Han ville veta allt om vår resa och vår familj. Det blev en mycket personlig och äkta tatuering med det marquesiska korset som tecken på var den är gjord och av vem. Sedan en sköldpadda som representerar vår långa resa och tecknet för en familj, allt vacker sammanvävt i ett ”armband”. Min tatuering är liten och diskret jämfört med den franske seglaren Jen-Batiste Cabri som på 1700-talet blev förmögen genom att visa upp sin heltatuerade kropp. Fortfarande finns hans bevarade hudkostym till beskådande.

Kon-Tiki Island och Bora-Bora
Vi seglade vidare västerut, med Bengt Danielssons böcker som guidade oss från det ena intressanta stället till det andra. Tuamotus utgjorde kärnan för det mesta av hans och hustrun Marie-Therese`s arbeten. Södra delarna av Tuamotos är fortfarande militär zon och man är inte välkommen. Vi siktade in oss på Raroia i mellan-gruppen. Det kom att bli de mest spännande veckorna hittills på vår resa. Raroia var vår första riktiga atoll. Atoller har  en gång stigit upp ur havsdjupen som vulkanöar, men sakta sjunkit tillbaka igen och bara efterlämnat en ring av revöar, ”mutus” med massor av palmer. Utanför slår meterhöga vågor mot revet medan det inne i atollsjön är spegelblankt. Vi snirklade oss mellan korallhuvuden som sticker upp till vattenytan inne i atollen och ut till ”Kon-Tiki-Island” för att se och känna hur det var där Kon-Tiki strandade augusti 1947. Vi försökte också föreställa oss hur det såg ut när filmerna om vår barndomshjälte Villervalle i Söderhavet spelades in. Det var här i byn och många äldre kommer fortfarande ihåg Villervalle och framför allt Bengt och Marie-Therese Danielsson som bodde här i ett år. Vi gick ut på revet om natten och plockade humrar och in bland palmerna med ficklampor och fångade kokosnötskrabbor som var stora som humrar men godare!  Vi harpunerade dagligen vår middag, Groupers är godast, Red Snappers ok. Haj smakar som kyckling.

CIGUATERA är en fiskförgiftning som man tror kommer från ett toxin i en tropisk algväxt. Det ackumuleras i den tropiska näringskedjan. Barracudan som står högt är farligast att äta i vissa områden. Hos oceangående fisk som tonfisk och bonitos, och i vatten under tjugo grader finner man inte toxinet. Inom minuter till timmar får den drabbade stickningar och domningar runt mun och fingrar, kontakt med kallt vatten känns som elektriska stötar. Snabbt utvecklas akuta kräkningar, diarré och ledvärk. Då patienten får långsam puls och fallande blodtryck bör han hospitaliseras vilket är svårt på många platser i Söderhavet, men Ciguatera är också ett problem på USA´s västkust och Hawaii. Attackerna kan vara olika långa och svåra, från timmar till månader, enbart symtomatisk behandling, men man bör snarast provocera fram kräkningar som kan medföra lindring. Det finns nu ett test som mycket liknar ett Strept-A test  som avgör om fisken innehåller toxinet.

Vi hann besöka ännu en Tuamotu-atoll, Makemo där det var för mycket hajar då vi snorklade för att vi skulle känna oss lugna och trygga med barnen. Efter Tuamotu upplevde vi åter den svåra omställningen till hektisk civilisation när vi kom till Papeete på Tahiti. Papeete är idag en helt modern liten stad, där alla tycks ha Ericson-mobiltelefoner. Allför många bilar skapar en ohälsosam miljö. Där finns nya moderna shoppingcentra och stor modern containerhamn. Men Papeete var också en samlingspunkt och vi mötte åter många av våra seglarvänner. Dock var det mötet med en fransk familj som bodde utanför Papeete som gav mest. Vi fick bo i deras hus ett par dagar och dom tog oss runt på ön. Dom var också några av dom få som ville och kunde diskutera Frankrikes kärnvapenpolitik i Stilla Havet. Skönt att höra att några fransmän tycks förstå vad som hänt och konsekvenserna av starka kärnvapenladdningar i en liten skör korall-atoll, där strömmar och vindar går mot nordväst, mot Stilla Havets mest bebodda platser. Thyroidea-cancer har ökat lavinartat i området utan annan förklaring. Tyvärr för oss långseglare är kostnadsläget i Franska Polynesien ibland det dubbla mot Sverige vilket gjorde att vi ville fortsätta västerut.

Sista stoppet blev Bora-Bora, som vunnit många omröstningar om världens vackraste plats. Nog så sant innan alla hotell, flygplats och turister kom hit. Trots alla turister upplevde vi ett trevligt folk och platsen har kvar mycket av sin attraktivitet i sin bedårande natur. Som ”honeymoon-ställe” kan ön verkligen rekommenderas. Under vattnet är allt sig förhoppningsvis likt. Mötet med meterstora långsamt, långsamt ”flygande”, svävande djävulsrockor är varje dykares dröm. En passerade mindre än en meter ovanför Christian och mig och vi kunde ha rört den med händerna. Vi nästan slutade andas i våra regulatorer, vilket är något man inte gör då man dyker – ”alltid andas normalt och aldrig hålla andan”! Under oss passerade tjugo stycken ”eaglerays” och vi kunde följa dem en lång tid. Vi hade med påsar med bröd. Tusentals korallfiskar var helt orädda och åt ur handen. På ett ställe kunde vi mata en stor muräna som annars inte gärna lämnar sin håla i korallväggen.

Mayday, mayday!
”Medical mayday, medical mayday” hördes över kanal 16 på radion. Både Allen och jag grep våra läkarväskor och for i snabba gummidingar över grunda sand- och revhuvuden för att snabbast möjligt nå fram till olycksbåten.

En ung kvinnlig chartergäst i en liten gummidinge hade blivit påkörd av en lokal motorbåt i hög fart och träffad i ryggen! Vi kunde snabbt konstatera att patienten hade fin sensibilitet och motorik i fötterna, men mellan Th 8 och L 3-4 fanns ett stort hematom, skrapsår och hon hade mycket ont. Inga tecken på inre njur- eller leverskador, helt stabil cirkulatoriskt. Allen, som är narkosläkare, var trygg att ha med.

Vi tog in patienten till ett hotell. Ambulans väntade, men innan den lokala läkaren kunde beställa flygtransport till Papeete för röntgen av ryggen, så skulle man ha klartecken att patientens kreditkort täckte kostnaderna. Det blev en hel del väntan och frustration. Men till slut kunde vi flyga över patienten i helikopter till flygplatsen. Ett långt och rörande mail en månad senare bekräftade att inget var frakturerat, men att hon p.g.a. svåra smärtor varit inlagd två gånger och genomgått många undersökningar och röntgen. Fortfarande efter fyra veckor gick hon på starka analgetika. Paret hade jobbat utan semester i sju år så dom insåg vansinnet i sin livs- och jobbsituation. De sålde företaget och reste på denna semester för att få krafter att göra något åt sin livssituation, för at liksom börja om!

Inga naturliga fiender
Det var med stor nyfikenhet vi närmade oss Suvarow i norra Cook-Islands, ön där Tom Neal levde ensam som ”Robinson Crusoe” i perioder mellan 1950 och fram till sin död 1977. Fortfarande står hans hus kvar och sängen och bokhyllorna finns där, men nu ”passas” ön av tre stycken naturvårdare från huvudön Raritonga. Tom, Tom och Sunday som dom heter, var bara glada över att få besök. Dom vistas här i nio månader innan nästa skepp kommer med avlösning.

Vi blev visade runt atollen i deras motorbåt och såg på häckningsplatser för fregattfåglar, blåfotade tropiska sulor och andra havsfåglar. Vi gick sakta runt för att inte trampa på orädda fågelungar och ägg som fanns i tusentals. Inte heller de vuxna fåglarna tog så mycket notis om vår närvaro. Det verkade inte finnas några naturliga fiender, så vi accepterades.

På kvällarna fångade vi vår favoritmat, kokosnötkrabbor (stora som humrar!), som vi grillade. Om Sunday fick lite rom kunde han plocka fram sin gitarr och sjunga för oss sittande under den bara tropikhimlen där endast myggen utgjorde ett störningsmoment.

Mötet med människorna
Från Suvarow är det ungefär sexhundra sjömil i alla riktningar till närmaste bebodda plats. På kurs 260 grader ligger Samoa, som består av den till Amerika knutna American Samoa och den självständiga Western Samoa, som vi besökte. Det blir många höjdpunkter och favoriter på en resa genom Söderhavet och Western Samoa är en av dessa. Naturen var sagolikt vacker med sina vulkaniska berg och fantastiska sandstränder som t ex ”Paradis Beach” från filmen ”South Pacific” med Clark Gable. Byarna där man fortfarande lever i traditionella ”fales”, hus med enbart palmtak men inga väggar, är ursprungliga.

Men det var mötet med människorna som var den stora ”nya” känslan. För enligt ”the Samoan Way”, den samoanska traditionen, är mötet med människor centralt och gästfriheten starkt rotad och ”reglerad” på ett naturlig sätt som känns äkta. Men det gäller att vara lite förberedd och påläst för att förstå och försöka att inte begå några av de vanligaste felen, t.ex. att man inte pratar med någon person förrän man sitter ner på golvet. Man ska heller aldrig ”peka” med fötterna då man sitter ner. Man tilltalar alltid de äldre först, vilka är de visa och kloka människorna och de man lyssnar på. Dock visade alla stort tålamod med oss ”papalai” (vit man).

Vi hade förmånen att lära känna en lokal familj där mannen var regeringens naturansvarige. De visade oss runt ön med bil och vi blev hembjudna till deras hus där det i trädgården dignade av bananer, mangos, brödfrukter och papaya. Vi fick mer än vi kunde stuva ombord!

Extra bröllopsresa
Mats är en svensk kille som på Samoa fann sitt eget lilla paradis då han, för fyra år sedan, mötte Sia från Samoa. De har sedan dess jobbad målmedvetet för att skapa ett litet traditionellt ”Travelers Home” i Apia, huvudstaden. Man bjuder gäster att bo i traditionella fales, att äta på traditionellt vis sittandes med korslagda ben tillsammans med deras familj. De kan ta emot tjugo gäster, som enligt gammal tradition betalar vad de tycker att det är värt.

Som gammal seglare var Mats och hans Sia ofta ombord på Ariel IV. Vi åt oftast vår frukost med dem och våra barn hade en egen fale som de älskade och som de sov i under ett stort myggnät. Det medförde att Birgitta och jag en hel helg kunde fira en egen liten extra ”bröllopsresa” på grannön Savaii. Där bodde vi på ett otroligt härligt ”hotell” som enbart bestod av ”beach-fales”, tio meter från stranden, sång och musik vid måltiderna, kanotpaddling i lagunen, härligt god mat. Men det bästa var kanske att bara få vara för oss själva en kort tid.

Ont om läkare
Jag samtalade en dag med en ung kvinnlig volontärläkare från Nya Zeeland. Hon gjorde tre månaders frivillig tjänst på Samoas enda lilla sjukhus som har ett akut behov av läkare, framförallt specialister. Där jobbar nu cirka femton läkare. Samoas befolkning uppgår till 160 000 människor. Läkarna som är extremt underbetalda, jämför med Nya Zeeland, Fiji och Amerikanska Samoa, är alla mycket motiverade att med de små resurser som finns försöka åstadkomma en bassjukvård för Samoas folk.

Nya Zeeland stödjer fortfarande Samoa med pengar och personal. Patienter kan flygas till Auckland för mer avancerad sjukvård vid behov. Vartannat år kommer olika specialistteam från Nya Zeeland. Nyligen hade ett ortoped- och ett ögonteam varit på besök och under en kort period sett massor av patienter. Psykiatriska patienter har liten hjälp att få, men ingen tycks veta om det föreligger ett stort behov. Största hälsoproblemet är övervikt p.g.a. den ”nya tiden” osunda diet, som leder till snabbt ökande antal patienter med diabetes och hjärtkärlsjukdomar, som utan kunskap och kontroller ger komplikationer.

Samoa skickar unga lovande studenter på stipendium till Nya Zeeland med förhoppning om att de ska återvända. Oftast blir de kvar i Nya Zeeland då de upptäcker den ekonomiska skillnaden. På Samoa finns inga distriktsläkare men en del privata kliniker. Barnhälsovården är väl utbyggd. Det föds många barn i varje familj, sex till nio barn är det vanliga. I byarna existerar fortfarande ”healers”, gamla kvinnor som använder ett helt livs erfarenhet av naturmediciner.

Det var en rörd besättning som lämnade alla sina fina vänner på Samoa för att börja segla söderut igen. Det kändes som om vi en dag i framtiden kommer att återvända till Samoa och det gjorde avskedet lite lättare.

På väg till kungariket Tonga passerade vi datumlinjen vilket innebar att fredagen den 11 oktober försvann, fanns aldrig; tur att man inte fyllde år den dagen sa barnen. Vi ligger nu och utforskar den vackra tonganska ”skärgården” med palmträd stället för gran och fur, och tar oss sakta söderut mot Nukualofa, huvudstaden i Tonga där den väldige kungen Taufaahau Tupou IV bor. Det blir också sista anhalten innan överseglingen till Nya Zeeland, ungefär ettusen sjömil lång, ut ur tropikerna ner till betydligt kallare klimat med bara tjugo grader i vattnet! Här skall vi fira jul och millenniumskiftet som är en stor händelse i Nya Zeeland som ligger strax väster om datumlinjen och tillsammans med Tonga är dom länder som ser solen först stiga upp i det nya årtusendet. Det kommer att bli en tid för reflektion hos de flesta av oss då ett millenniumskifte är en stor sak, inte bara kommersiellt sett, utan också för var och en av oss. Vi ombord Ariel IV kan se tillbaka på våra sista år som dom mest innehållsrika och mest spännande vi upplevt hittills i våra liv. Då det blev ett så bra slut på 1900-talet för oss har vi stora förhoppningar om det nästa! Men det är inte sagt att vi hyser samma hopp om vår kära gamla moder jord och alla dess invånare, det skall mer till än ett millenniumskifte att få slut på alla stora problem i världen som krig och orättvisor, och alla små problem som avundsjuka på jobb och aggressivitet i bilköerna! Vi skall i Nya Zeeland börja höja en bägare av ”Lycka till,” först i världen, och hålla den högt ända tills Sverige tolv timmar senare firar ”Tolvslaget”, det blir ett av våra nyårslöften!

Eric

Artikel 1 - Artikel 2 - Artikel 3 - Artikel 4 - Artikel 5 - Artikel 6


Startsidan > Jorden runt > Astra-artiklar

 

arielfyra@hotmail.com