|
Ariel IV
5 augusti 2005
Kapplöpning mot
Nordpolen
Vidare mot Nordpolen. Nordliga isande
motvindar. En natts kall, kall dimvädersegling till nästa
ankringshamn Magdalenafjorden. I inloppet lyfte dimman ofattbart nog
och solen öste ner på flytande isberg överallt och de vackraste
snöklädda bergstoppar vi någonsin sett. Med isbergsspanare på
fördäck snirklade vi för motor in bakom en glaciär och ett
utstickande näs med en liten sandstrand och ett femtiotal gravhögar
innehållande döda valfångare från 1600-talet. Vad som nu kan finnas
kvar av fångstmän efter isbjörnars och senare turisters framfart.
Det går inte att gräva djupare än en halv meter i
Svalbards mark där permafrost råder året om. Flera stora isberg kom
för nära båten. Vi motade bort dem för att de inte skulle trassla in
sig i ankarkättingen och dra loss ankaret. På natten kunde vi höra
små och större berg när de dunkade emot skrovet och gled förbi. Vi
låg i kojerna och lyssnade, smältande isberg i havsvatten låter
nästan som porlande vatten längs skrovet när Ariel IV seglar stilla
i lätt vind. Jens vaknade vid ett tillfälle och trodde att vi
fortfarande seglade.
Om Virgohamna finns olika åsikter. Stället där
det finns flest spår i världen efter kapplöpningen mot Nordpolen.
Fridtjof Nansen ansåg år 1920 att viken var ”et öde uhyggelig sted,
…en innestengt, ukoselig bukt”. Ballongfararen Andrée tyckte 1896
att det var en trygg hamn, i den grad trygga hamnar nu kan finnas i
ett så barskt klimat som på Svalbard.
 Han
byggde sitt ballonghus här och startade sin ödesdigra
polarexpedition. På samma ställe samlades valfångare runt Harlingers
kokeri 200 år tidigare och amerikanen Wellman 10 år senare när han
försökte nå Nordpolen med luftskeppet America. Ariel IV angjorde
mellan brytande rev i norsk ”liten kuling” och ankrade i knapp lä
bakom ett litet näs. Här låg vi inblåsta i tre dygn och kunde inte
komma vidare mot Nordpolen. Det kunde ha blivit tre ytterst tråkiga
instängda dygn men sådant är inte långseglarlivet. Det första dygnet
spelade vi spel hela dagen och natten. Det andra dygnet gick vi
iland iklädda nästan alla kläder vi äger, och iklädda gevär som man
måste här. Vi såg själva gropen där Andrées gondol hade stått och
överlämnade ceremoniellt en vit och en svart sten från gondolgropen
på Hovs Hallar där Max von Sydow 100 år senare hade bestigit Troells
kopia. Resterna av Wellmans hus och luftskeppshangar låg som ett
stort plockepinn, tydligt för oss att urskilja och förstå hur det
faktiskt sett ut. På väg ut till Ariel IV i gummidingen såg vi två
isbjörnar komma ner från ett fjäll, en mamma och en unge som vädrade
mot oss, bestämde sig för att vi var ofarliga och sedan lekte
ohämmat i snön.
 Så
ofarliga de såg ut, de som anses vara bland världens farligaste för
människan. Samma dygn bakade vi kakor och bjöd över besättningarna
från två norska båtar som också sökt skydd, till en härlig
knytkalasfest. Det tredje dygnet for vi över viken till Smeerenburg
där holländarna på 1600-talet lämnat nio ugnar, trankokeri och
resterna av ohämmad slakt på val och valross. Enorma ben och kotor
fanns fortfarande att se. I vår fantasi kunde vi på det karga,
platta näset föreställa oss de hundratals arbetande männen och de
åtföljande kvinnorna i kök och bordell. I verkligheten såg vi
resterna av hus och ugnar ett fåtal hukande låga blomstertuvor, en
rikedom av lavar och mossor i underbara gula och röda nyanser samt
några små vilda vackra Svalbardrenar.
När nordanvinden äntligen gav upp efterföljdes
den av sol och total stiltje. Varken kuling eller stiltje är önskade
förhållande för seglare. Men för motor ”seglade” vi igen ytterligare
norrut. Efter att ha passerat både den 78:e och 79:e breddgraden
nord närmade vi nu oss den, för seglare smått legendariska, 80:e
breddgraden nord. Nordpolen var inte långt borta. När instrumenten
visade 80 grader nord hurrade vi för oss själva och hade godisregn i
sittbrunnen. En grad senare angjorde vi ön Moffen där ett hundratal
valrossar låg i en tät hög och sov. Enligt naturlagbestämmelser
kunde vi bara se dem i kikare från några hundra meter. Även om Ariel
IV fått särskilt tillstånd att gå hit från Sysselmannen som är
Norges förlängda myndighetsarm på Svalbard. Norska katamaranen Kati
som vi tagit sällskap med över oceanen förtöjde bredvid oss. Vi flöt
där tillsammans några timmar och makade gemensamt bort de isflak som
kom för nära. I denna obeskrivligt sköna omgivning firade vi med
Jägermeister och chokladpudding med grädde samt tog ett
nakenishavsdopp från akterspegeln. Doppet tog nog bara en sekund men
var himla härligt efteråt, när huden liksom brände och dunkade.
 Den
flytande isen var här inte isberg som kommer från glaciärerna utan
isflak som kommer från packisen. Den tidigare vindriktningen och
styrkan hade tvingat packisen söderut. Vi låg nu vid Nordpolsisens
sydligaste utkant och kunde inte komma längre norröver. Vår senaste
livsdröm om en segling mot Nordpolen hade nått sitt mål. Livsdrömmar
är viktiga.
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal |
