Ariel IV  30 juli 2005

Mot Nordpolen, Longyearbyen och en särskild skönhetsupplevelse

Visst är Spetsbergens västra kust oändligt vacker, men för Ariel IV med besättning blev den också oändligt seg. En nordlig kuling tvingade oss att mödosamt kryssa timme efter timme mot ihållande rusk med termometern vid tregraderstrecket. Iförda dubbla underställ, teddyfodrade polarstövlar, rånarluva, tumvantar och jättestort seglarställ turades vi om att stå vid rodret en timme i taget. Tills, som så ofta händer här, molnsjoken plötsligt lyfte och en strålande sol tog över. Samtidigt kunde vi runda Kap Linné och i nu lagom medvind glida in i Isfjorden och Longyearbyens hamn.

Spetsbergen fick sitt namn av den holländska upptäckaren Willem Barent år 1596, efter alla spetsiga berg han såg. Idag är det namnet på den största ön i gruppen som i sin helhet heter Svalbard, på gammal norska ”den kalla kusten”. Sin första storhetsperiod upplevde Svalbard på 1600 och 1700-talet som centrum för internationell valfångst. Från slutet av 1800-talet blev ögruppen känd för vetenskapliga expeditioner som försökte att inom olika områden kartlägga det yttersta området i den kända världen. I början av 1900-talet blev öarna intressanta för gruvdrift och framför allt för sina tillgångar av kol. Den amerikanske industrimannen John Munro Longyear öppnade 1906 den första kolgruvan, på platsen som kom att få hans namn. I dagens Longyearby står en skulptur föreställande en gruvarbetare, med en liten text: ”Vi byggde Longyearbyen”. På sluttningarna kring byn finns gamla transportanordningar för kol och flera synliga gruvingångar. Själva byn består av nybyggda låga trähus och några större centra med affärer, post och bank, allt man kan behöva under en ny spirande storhetsperiod för öarna som nu alltmer baseras på turism. Vi träffade Lise som är född i Longyearbyen och förstod genom henne att för bara tjugo år sedan fanns inte mycket kvar av den gamla byn. Nu bor det omkring 1800 människor här. Turismen byggs ut med stor varsamhet om Svalbards unika natur. Det finns fler isbjörnar än människor på Svalbard. Omkring 2500 björnar strövar runt på öarna.

Att proviantera färskmat i Longyearbyen inför tre veckors segling norrut är synnerligen dyrt. Transportpriset från det redan dyra Norge medför kilopriser på omkring 40 kr för frukt och 17 kronor för en liter mjölk. I vår nya gästbesättning ingår en vegetarian. Det var inte bara priset utan också frånvaron av hennes vanligaste matlagningsingredienser i affären som gjorde att Ariel IVs konservförråd utökades väsentligt och att ett bönförråd startades. I en jaktaffär hyrde vi ett gammalt Mausergevär från andra världskriget. Det har ett litet hakkors ingraverat i kolven. På Svalbard måste man ha gevär, ifall man möter en närgången isbjörn, när man rör sig iland. I Svalbards alla gemensamma rum som bibliotek och turistbyrå tar man av sig skorna och ställer i raden. En vana från den tiden då alla skor i byn var fulla med koldamm.

Så iväg mot Nordpolen, med en spännande känsla av att följa i de klassiska nordpolsfararnas spår. Även om vi med vårt skepp inte kan komma ända fram eftersom packisen till slut tar emot. Men det kunde de inte heller trots avancerade försök med luftburna ballonger och flygande skepp. Vi började lite försiktigt resan norrut med civilisationens sista utpost i Nya Ålesund.
Där mötte oss ett vindpinat litet internationellt forskarsamhälle med polarforskningsstationer namngivna på de flesta världsspråk. Utanför den kinesiska stationen sitter två rikt utsirade stenlejon. Vid en mittpunkt står en byst av Roald Amundsen. Han blickar ut över det karga arktiska landskap som under hela hans liv lockade till alltmer vågsamma upptäckarexpeditioner. Mellan husen står snöskotrar och skidor och väntar på den första snön. Vi fick låna byns samfällighetshus med bastu, liten baskethall och Internet.

Intill Ålesund ligger Tre Kronor; tre särskilt vackra fjälltoppar namngivna Nora, Dana och Svea. Nedanför breder Kongsbreen ut sig, en av Svalbards otaliga glaciärer. Sextio procent av landets yta är täckt av dem. Slut ögonen och försök föreställa dig hur det känns att paddla mellan isberg framför den 25 meter höga iskanten, i en av Ariels två kajaker, över fullständigt stilla hav klockan två på natten med solen blixtrande i vattnet, med höga dån som av åska då glaciären kalvar ett isberg och du lyfts stolt som en valross av en lång svallvåg. Tänk dig att du paddlar mot ett fyra meter hög fågelliknande isskapelse som skimrar nästan genomskinligt i turkosblått. Långsamt uppstår en spricka i mitten uppifrån och ner och du ser hur fågeln bryts i två gigantiska halvor som långsamt liksom tvekande faller åt varsitt håll och forsar under ytan och upp igen. Svallvågen kommer fort och häftigt. När du tittar flyter två meterhöga fågelungar av is framför dig. Du känner en stark närvaro av själva livet.
Detta är en upplevelse från Svalbard …

arielfyra@hotmail.com