Ariel IV
30
juli 2005
Mot Nordpolen,
Longyearbyen och en särskild skönhetsupplevelse
Visst är Spetsbergens västra kust oändligt
vacker, men för Ariel IV med besättning blev den också oändligt seg.
En nordlig kuling tvingade oss att mödosamt kryssa timme efter timme
mot ihållande rusk med termometern vid tregraderstrecket. Iförda
dubbla underställ, teddyfodrade polarstövlar, rånarluva, tumvantar
och jättestort seglarställ turades vi om att stå vid rodret en timme
i taget. Tills, som så ofta händer här, molnsjoken plötsligt lyfte
och en strålande sol tog över. Samtidigt kunde vi runda Kap Linné
och i nu lagom medvind glida in i Isfjorden och Longyearbyens hamn.
Spetsbergen fick sitt namn av den holländska
upptäckaren Willem Barent år 1596, efter alla spetsiga berg han såg.
Idag är det namnet på den största ön i gruppen som i sin helhet
heter Svalbard, på gammal norska ”den kalla kusten”. Sin första
storhetsperiod upplevde Svalbard på 1600 och 1700-talet
som
centrum för internationell valfångst. Från slutet av 1800-talet blev
ögruppen känd för vetenskapliga expeditioner som försökte att inom
olika områden kartlägga det yttersta området i den kända världen. I
början av 1900-talet blev öarna intressanta för gruvdrift och
framför allt för sina tillgångar av kol. Den amerikanske
industrimannen John Munro Longyear öppnade 1906 den första
kolgruvan, på platsen som kom att få hans namn. I dagens Longyearby
står en skulptur föreställande en gruvarbetare, med en liten text:
”Vi byggde Longyearbyen”. På sluttningarna kring byn finns gamla
transportanordningar för kol och flera synliga gruvingångar. Själva
byn består av nybyggda låga trähus och några större centra med
affärer, post och bank, allt man kan behöva under en ny spirande
storhetsperiod för öarna som nu alltmer baseras på turism. Vi
träffade Lise som är född i Longyearbyen och förstod genom henne att
för bara tjugo år sedan fanns inte mycket kvar av den gamla byn. Nu
bor det omkring 1800 människor här. Turismen byggs ut med stor
varsamhet om Svalbards unika natur. Det finns fler isbjörnar än
människor på Svalbard. Omkring 2500 björnar strövar runt på öarna.
Att
proviantera färskmat i Longyearbyen inför tre veckors segling norrut
är synnerligen dyrt. Transportpriset från det redan dyra Norge
medför kilopriser på omkring 40 kr för frukt och 17 kronor för en
liter mjölk. I vår nya gästbesättning ingår en vegetarian. Det var
inte bara priset utan också frånvaron av hennes vanligaste
matlagningsingredienser i affären som gjorde att Ariel IVs
konservförråd utökades väsentligt och att ett bönförråd startades. I
en jaktaffär hyrde vi ett gammalt Mausergevär från andra
världskriget. Det har ett litet hakkors ingraverat i kolven. På
Svalbard måste man ha gevär, ifall man möter en närgången isbjörn,
när man rör sig iland. I Svalbards alla gemensamma rum som bibliotek
och turistbyrå tar man av sig skorna och ställer i raden. En vana
från den tiden då alla skor i byn var fulla med koldamm.
Så iväg mot Nordpolen, med en spännande känsla
av att följa i de klassiska nordpolsfararnas spår. Även om vi med
vårt skepp inte kan komma ända fram eftersom packisen till slut tar
emot. Men det kunde de inte heller trots avancerade försök med
luftburna ballonger och flygande skepp. Vi började lite försiktigt
resan norrut med
civilisationens sista utpost i Nya Ålesund.
Där mötte oss ett vindpinat litet internationellt forskarsamhälle
med polarforskningsstationer namngivna på de flesta världsspråk.
Utanför den kinesiska stationen sitter två rikt utsirade stenlejon.
Vid en mittpunkt står en byst av Roald Amundsen. Han blickar ut över
det karga arktiska landskap som under hela hans liv lockade till
alltmer vågsamma upptäckarexpeditioner. Mellan husen står snöskotrar
och skidor och väntar på den första snön. Vi fick låna byns
samfällighetshus med bastu, liten baskethall och Internet.
Intill Ålesund ligger Tre Kronor; tre särskilt
vackra fjälltoppar namngivna Nora, Dana och Svea. Nedanför breder
Kongsbreen ut sig, en av Svalbards otaliga glaciärer. Sextio procent
av landets yta är täckt av dem. Slut ögonen och försök föreställa
dig hur det känns att paddla mellan isberg framför den 25 meter höga
iskanten, i en av Ariels två kajaker, över fullständigt stilla hav
klockan två på natten med solen blixtrande i vattnet, med höga dån
som av åska då glaciären kalvar ett isberg och du lyfts stolt som en
valross av en lång svallvåg.
Tänk
dig att du paddlar mot ett fyra meter hög fågelliknande isskapelse
som skimrar nästan genomskinligt i turkosblått. Långsamt uppstår en
spricka i mitten uppifrån och ner och du ser hur fågeln bryts i två
gigantiska halvor som långsamt liksom tvekande faller åt varsitt
håll och forsar under ytan och upp igen. Svallvågen kommer fort och
häftigt. När du tittar flyter två meterhöga fågelungar av is framför
dig. Du känner en stark närvaro av själva livet.
Detta är en upplevelse från Svalbard …
Birgitta och
Eric Boye-Freudenthal |