Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 5

<<< - >>> 


Ariel IV  22 juli 2005

Svalbard - likt ett forntida sagoland

Så steg det fram ur dimman, en lång mörk klippkust med spetsiga snöklädda toppar, Svalbard som en gigantisk marängsviss i bakvända kontrastfärger. Tjocka molnringar omgärdade bergstoppar liksom gigantiska varianter på de rökringar som far brukade göra när vi var små. Efterhand som vi seglade närmare växte bergväggarna till stupande trolska branter som om vi var på väg rakt in i ett magiskt sagoland. Inte en människa i sikte, inte ett hus, inte ett enda nutida tecken. Kanske hade vi kommit till en annan tid. Efter två somrars segling från Skåne och nu senast två dygns segling från Björnön angjorde vi slutligen våra drömmars mål, Arktis, Polarområdet, Svalbard, nord om den 70:e breddgraden.

Trötta och tidförvirrade efter två dygns tretimmarsvakter seglade vi in i Hornsund, den första fjorden på västra kusten. Där mötte oss stillhetssymfonin, den obeskrivbara musik som isberg i rörelse och vågslag mot glaciärkanter frambringar. En känsla av stillhet och harmoni spred sig mycket riktigt bland hela besättningen där vi satt i grupper på däck och betraktade isberg och flak i olika storlekar och former som flöt förbi. Jens stod i fören och dirigerade rorsman så att Ariel IV kunde nosa sig ända fram till glaciärkanten som sträckte sig högt över vår mast. Masten är 25 meter. Molnen gled ner längs klippsluttningarna och slöt sig omkring oss så att vi bara svagt kunde urskilja land när vi ankrade i Isbjörnshamna, strax utanför en polsk forskningsstation bredvid glaciären.

Eric anropade stationen på VHF-telefon. Chefen önskade oss välkomna iland och inviterade hela besättningen på kaffekalas. Till vår stora förtjusning erbjöd han oss också på förfrågan möjligheter att få duscha. Det hade vi inte gjort på en vecka. Om vi hade kommit på vintern då stationen tillverkar sitt vatten genom att smälta snö hade vi inte fått duscha, men nu på sommaren finns det gott om vatten från en fjällsjö en bit upp på sluttningen. Vi var den första segelbåten i Hornsund i år, efter att isen nyligen brutit upp. En lång låg dyning svallade mot land. Det var svårt att undvika havsvattenfyllda stövlar när vi hoppade från gummibåten över till stranden. Alla med korta stövlar blev våta. Stationen bestod av en liten samling barackliknande byggnader omgivna av snörester och lera. Vid stranden stod några landstigningsbåtar med larvfötter som såg ut som minnen från andra världskriget. Polackerna tog högtidligt emot oss i ett stort samlingsrum och bjöd oss sitta ner runt ett dukat långbord med kaffekoppar och ett innehållsrikt kakfat. En och en kilade vi iväg till duschen medan de övriga utbytte erfarenheter om långsegling och om vetenskapligt arbete i polartrakter. Åtta vetenskapsmän (inga kvinnor) övervintrar på stationen varje år och ett tjugotal studenter kommer dit under sommaren. Man studerar djurliv, växtlighet, geologi och förhållanden kring glaciärerna. En av biologerna hade fått en liten vän i en polarräv som varje dag kom nästan ända fram till trappan och satte sig där för att vänta på någon godsak. Jens och David gick ut på trappan för att hälsa. Räven satt kvar utan att bli rädd. Flera av våra värdar talade ganska knackig engelska men alla vi pratade med var öppna, trevliga människor som gav en känsla av nära mänsklig värme. Vi skrev ett långt tack i gästboken och lämnade vårt kort från Ariel IV. Kanske dyker någon av dem upp i Skåne framöver. Till avsked fick kvinnorna i vår besättning kyss på hand och tre kindpussar. Birgitta blev så förvånad när ledaren för stationen helt oförberett böjde sig ner över hennes hand att hon nästan ryckte den till sig.

Efter en underbar obruten natts sömn fortsatte seglatsen längs Svalbards västkust till nästa fjord, Ingeborgfjorden, där vi långsamt gled in i Fritjiofhamna känd för en ännu större glaciär än den i Isbjörnshamna. Och nog var den stor när den tornade upp sig ovanför masten. Ett tio meter brett isberg hade nyligen kalvat av och låg med en ny, vackert turkos brottyta och flöt mot oss. Jens fick bära av med båtshaken. Vi önskade med skräckblandad förtjusning att vi skulle få se glaciären kalva, men samtidigt undrade vi över hur stor svallvåg den skulle generera. Polackerna hade lärt oss att aldrig gå nära iskanten med små båtar som gummibåt eller kajaker. Runt omkring Ariel simmade ett gäng nyfikna sälar och flera av dem låg på isflak och tycktes oberörda av vår närvaro. När vi stod där på däck med vildlevande djur så orädda och nära kom vi båda samtidigt att tänka på den morgon när vi på andra sidan klotet hittade sjölejon i vår gummidinge, på Galapagos i Stilla Havet. Så förunderligt härlig vår jord fortfarande är …

Birgitta och Eric Boye-Freudenthal


Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 5

<<< - >>>

 

arielfyra@hotmail.com