Ariel IV  15 augusti 2005

Mot Jan Mayern

Så är Ariel IV efter två somrars norrutseglats på väg söderöver igen efter att vi har uppnått ytterligare ett av våra livsmål; ”så långt norrut mot Nordpolen som möjligt – till packiskanten tar emot”. Och visst var det fantastiskt att uppleva hur flödet av isflak blev tätare och tätare tills vi tvingades inse att vi av risk för att fastna inte vågade segla längre norrut. Även en isbrytare som låg i området hade svårt att ta sig vidare. Med ett visst vemod men också med stolthet över att ha kommit så här långt, lämnade vi valrossön Moffen och gav oss på rak sydlig kurs in i Wijdenfjorden. Som vanligt med en viss förvirring i midnattssolområde angående när sovperioden infaller på dygnet, sov vi för ankar bakom mörklagda luckor i åtta sammanhängande timmar.

Några kilometers vandring från ”Mushamna” hälsade vi på i ett av Svalbards sista fångstmannaställen. En av den gamla tidens ”trappers” bodde där i hela sitt liv. I modern tid kan jägare ansöka om att få leva och jaga här under ett eller två år. Fem renar per år är kvoten och så mycket säl och fisk som behövs. Isbjörnarna är fridlysta. På väg ner mot stugan såg vi en isbjörn liknande ett stort får, som helt fredligt låg och sov bakom en kulle. Eric osäkrade ändå geväret. Isbjörnar sover och vilar mycket hela sommaren då det är svårare för dem att få tag i mat. Deras bruna björnsläktingar sover som vi vet istället på vintern. Den nuvarande jägaren bor normalt i Longyearbyen och arbetar i den kvarvarande kolgruvan där. Han hade varit här i snart ett år och berättade att han upplevt isbjörnsmöten på ett eller annat sätt omkring 200 gånger under den här tiden. Men möten med valar, valross, polarräv och den säregna naturen var minst lika stora upplevelser som fick honom att önska att han kunde förbli fångstman för alltid.

Under en veckas dagliga möten med Svalbards karga men obeskrivbart vackra hav och land seglade vi långsamt tillbaka till Longyaerbyen. Den besättning som nu varit ombord i tre veckor mönstrade av och for hem. Efter att ha upplevt så mycket tillsammans hade vi kommit varandra nära. Det kändes svårt att säga farväl och att med glad min ta emot en helt ny besättning. Men det var förutsättningarna för att kunna genomföra den här resan och vi, Eric och Birgitta, laddade om så starkt vi kunde inför nästa etapp mot Island.

Kanske måste man kämpa hårt på vägen för att slutligen riktigt starkt kunna uppleva att ett mål är nått eller att en upplevelse är extra värdefull. Så kändes faktiskt hela vår segling till polarområdet. I mindre skala blev vårt besök på ön Jan Mayern, drygt halvvägs till Island, en tydlig illustration till ovanstående tanke. I fyra dygn seglade vi i tvådelta vaktlag, vilket innebär tre timmars sömn, tre timmars vakt löpande under hela perioden. Under segling i Söderhavet hade vi inte upplevt detta som extremt tröttsamt, men här med fuktig kyla och lager på lager med kläder att dra av och på blev seglingen arbetsam. Trötta och lätt förvirrade angjorde vi den svarta vulkanön Jan Mayern. Dess snöklädda vulkantopp mäter drygt 2,5 km, nästan rakt upp från havsytan. Upplevelsen på ön varade bara ett halvt dygn men blev så fantastisk som någonsin är möjligt. Eric kallade på VHF upp den meterologiska station som Norge fortfarande håller på ön. Kanske behövde de oss som ett avbrott i en halvårslång vardagsrutin. Atle kom åkande i en sliten outback jeep, med påmålade namnet Anita och körde oss bokstavligen över strand, sten och stock genom ett dramatiskt bergslandskap utan vägar. Stockarna hade spolats dit från ryska flodmynningar. På stationen blev vi högtidligen mottagna och presenterade för chef och huvudmanskap. Därefter försåg man oss med varsin öl och lustiga överblivna badkläder och förde oss till en liten utomhuspool med 37-gradigt vatten. Därute med minus kring näsan och varmvattenvärme kring kroppen utspann sig de mest allvarliga och tokroliga samtal om vad som är viktigt i livet. En ensamstående kvinna berättade att hemma i Norge känner hon sig ibland förfärligt ensam. Här i vildmarken långt hemifrån, känner hon sig som del i en stor familj. En mullig skäggig vithyad man plaskade i poolen så det stänkte vida omkring. Han pekade neråt med ett långt utsträckt finger på vardera hand, hållna tätt intill kinderna och meddelade att han förvandlats till en valross. Tvålskum eller var det snö for vilt omkring våra huvuden. När vi senare skulle åka ut till Ariel IV låg inte gummidingen kvar högt uppdragen och fastgjord på den svarta stranden. Otroligt nog hittade vi den, upp och ner vänd långt bort i bukten. Extremt hårda fallvindar hade skapats nerför vulkanens stupande brant och sopat båten med sig ut i vattnet. Att den sedan drivit iland igen blev vår smala lycka. Utombordaren var död men vi rodde ut och kröp in i vårt kära hem igen. Som så ofta under våra resor kände vi oss intensivt närvarande och levande. Klockan ett på natten satte vi segel i strålande solsken för vidare seglats mot Island.

arielfyra@hotmail.com