|
Ariel IV 18
juli 2005
Norrut mot okända
vatten
De sista dagarna innan det stora äventyret
skulle börja blev en intensiv förberedelsetid. Överseglingen till
Svalbard låg framför oss. Ariel IV hade nått slutmålet för seglingen
norrut längs norska västkusten och låg nu vid en liten flytbrygga i
Tromsö i väntan på att få ge sig ut på öppet hav. Staden upplevde en
värmebölja som man inte sett maken till på tio år. Våra varma
stövlar och tjocka vinterjackor fick ligga djupt nerpackade ett tag
till. Besättningen utökades med fem gäster från olika delar av
Sverige. Det här att segla med ”paying crew”, som vi prövade för
första gången förra sommaren, har visat sig vara mycket lyckat.
 Vi
har lärt känna många trevliga människor och samtidigt kunnat dela på
omkostnaderna. Dessutom är det skönt att vara flera som kan hjälpas
åt nattpassen till rors. Vår yngste son Jens som nu är 16 år, fick
en jämnårig kompis ombord, David som var med bland de nyanlända.
En sen eftermiddag lämnade vi norska fastlandet
och styrde på nordlig kurs mot Björnön som ligger drygt halvvägs
till Svalbard. I midnattssol är det lika bekvämt att segla när som
helst på dygnet och den ankommande natten medförde ingen skillnad.
Natt eller dag spelar ingen roll och det är en underbar förvirring
att efter ett långt sovpass inte säkert veta om det är kväll eller
morgon när klockan visar sju. Med åtta personer ombord, några mer
seglingsvana än andra, kunde vi dela upp dygnen på tre vaktlag.
Vädret var vänligt mot ovana sjöben och havet gungade oss bara
varligt den första natten och dagen. En rullande lång dyning med
slät bukig yta gjorde det lätt för oss att upptäcka de närvarande
havets invånare. Ett busigt gäng delfiner dök upp och lekte runt
båtens en stund tills de tröttnade och gav sig iväg i långa svepande
hopp österut. Svampformade moln och ett svoschande läte avslöjade
att valar var i antågande tills vi nästan andäktigt såg de
gigantiska ryggarna välva sig över dyningen och den tudelade stora
stjärtfenan vräka upp över ytan i eleganta svängar. Små grupper av
Lunnefåglar syntes allt oftare med sina lustiga papegojliknande
näbbar.
 Efter
drygt två dygn inföll det magiska ögonblick som det alltid är, att
efter en längre tid till havs se sitt mål för första gången dyka upp
över horisonten. Björnön stack upp med höga klippor som blev alltmer
dramatiskt spännande ju närmare vi kom, som gigantiska stalaktiter
utplacerade både i havet och på land. En formation strax söder om
öns sydspets kallas Pärleporten. Den ser ut som en smyckad port in i
något sagoland. Vi kastade ankar på tio meters djup längst in i en
vik på öns ostsida. Strax efter ankrade en röd fiskebåt med runda
trygga former. Eric sjösatte gummibåten och vi for över till
fiskarna för att fråga om väderrapporter. Ombord fanns en trevlig
fiskarfamilj med föräldrar, dotter och en väninna. De kom från
Finnmark och kombinerade arbete med semester under den här turen.
Rita, Jakob och Ronja, 15 år, har tillbringat hela sitt liv på och
vid havet, men aldrig varit i en segelbåt. Vi bjöd dem över till
Ariel IV på fika.
Maten på Ariel blev klar klockan tolv på natten
men ingen funderade längre över om det var en märklig middagstid.
Jens och David for på fiskafänge och kom tillbaka efter en halvtimme
med fem stora torskar. Vid tvåtiden kom tröttheten smygande och vi
började som vanligt täcka alla luckor med mörka handdukar och dynor.
Då, klockan halv tre, kom fiskarfamiljen farande i sin jolle och
ville fika och prata. Som medhavd present överlämnade de en valstek
på omkring fyra kilo. Mörkrött oxfiléliknande kött. Ja inte kunde vi
säga nej oavsett vad vi anser om valjakt. Och vi fick lyssna till en
härlig historia om en lycklig familj som lever i enkelhet nära
naturen, aktivt och nästan dygnet runt under sommaren och i långsamt
lugnt ombonat bo under vintern. Inte på länge har vi sett så
självklart okomplicerade glada och stolta människor. En av deras
vänfamiljer kom in senare på natten och ankrade i samma vik, en
mörkblå valfångarbåt med en stor harpunkanon som en tydlig siluett
även på avstånd.
Rita och Jacob hade som de fångstmän de kallar
sig, naturligtvis gevär ombord. Och de eskorterade oss gärna, nästa
dag över Björnön till en liten meteorologisk station som ligger på
nordsidan.
 På
grund av risk för anfallande isbjörn får man annars inte röra sig
obeväpnad över ön. Efter flera timmars vandring genom landskap som
närmast påminner om klippöken, med små oväntade tuvor av blommor i
skrevorna, välkomnades vi av stationens besättning med kaffe och
kakor i ett varmt ombonat vardagsrum. Sex månader i taget arbetar
man här. Kontrasten mellan det karga kyliga landskapet och värmen
från de människor vi mötte på Björnön blev den stora behållningen av
vårt besök på ön. Nu är det bara omkring två dygns segling kvar till
Svalbard …
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal |
