Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 4

<<< - >>> 


Ariel IV 18 juli 2005

Norrut mot okända vatten

De sista dagarna innan det stora äventyret skulle börja blev en intensiv förberedelsetid. Överseglingen till Svalbard låg framför oss. Ariel IV hade nått slutmålet för seglingen norrut längs norska västkusten och låg nu vid en liten flytbrygga i Tromsö i väntan på att få ge sig ut på öppet hav. Staden upplevde en värmebölja som man inte sett maken till på tio år. Våra varma stövlar och tjocka vinterjackor fick ligga djupt nerpackade ett tag till. Besättningen utökades med fem gäster från olika delar av Sverige. Det här att segla med ”paying crew”, som vi prövade för första gången förra sommaren, har visat sig vara mycket lyckat. Vi har lärt känna många trevliga människor och samtidigt kunnat dela på omkostnaderna. Dessutom är det skönt att vara flera som kan hjälpas åt nattpassen till rors. Vår yngste son Jens som nu är 16 år, fick en jämnårig kompis ombord, David som var med bland de nyanlända.

En sen eftermiddag lämnade vi norska fastlandet och styrde på nordlig kurs mot Björnön som ligger drygt halvvägs till Svalbard. I midnattssol är det lika bekvämt att segla när som helst på dygnet och den ankommande natten medförde ingen skillnad. Natt eller dag spelar ingen roll och det är en underbar förvirring att efter ett långt sovpass inte säkert veta om det är kväll eller morgon när klockan visar sju. Med åtta personer ombord, några mer seglingsvana än andra, kunde vi dela upp dygnen på tre vaktlag. Vädret var vänligt mot ovana sjöben och havet gungade oss bara varligt den första natten och dagen. En rullande lång dyning med slät bukig yta gjorde det lätt för oss att upptäcka de närvarande havets invånare. Ett busigt gäng delfiner dök upp och lekte runt båtens en stund tills de tröttnade och gav sig iväg i långa svepande hopp österut. Svampformade moln och ett svoschande läte avslöjade att valar var i antågande tills vi nästan andäktigt såg de gigantiska ryggarna välva sig över dyningen och den tudelade stora stjärtfenan vräka upp över ytan i eleganta svängar. Små grupper av Lunnefåglar syntes allt oftare med sina lustiga papegojliknande näbbar.

Efter drygt två dygn inföll det magiska ögonblick som det alltid är, att efter en längre tid till havs se sitt mål för första gången dyka upp över horisonten. Björnön stack upp med höga klippor som blev alltmer dramatiskt spännande ju närmare vi kom, som gigantiska stalaktiter utplacerade både i havet och på land. En formation strax söder om öns sydspets kallas Pärleporten. Den ser ut som en smyckad port in i något sagoland. Vi kastade ankar på tio meters djup längst in i en vik på öns ostsida. Strax efter ankrade en röd fiskebåt med runda trygga former. Eric sjösatte gummibåten och vi for över till fiskarna för att fråga om väderrapporter. Ombord fanns en trevlig fiskarfamilj med föräldrar, dotter och en väninna. De kom från Finnmark och kombinerade arbete med semester under den här turen. Rita, Jakob och Ronja, 15 år, har tillbringat hela sitt liv på och vid havet, men aldrig varit i en segelbåt. Vi bjöd dem över till Ariel IV på fika.

Maten på Ariel blev klar klockan tolv på natten men ingen funderade längre över om det var en märklig middagstid. Jens och David for på fiskafänge och kom tillbaka efter en halvtimme med fem stora torskar. Vid tvåtiden kom tröttheten smygande och vi började som vanligt täcka alla luckor med mörka handdukar och dynor. Då, klockan halv tre, kom fiskarfamiljen farande i sin jolle och ville fika och prata. Som medhavd present överlämnade de en valstek på omkring fyra kilo. Mörkrött oxfiléliknande kött. Ja inte kunde vi säga nej oavsett vad vi anser om valjakt. Och vi fick lyssna till en härlig historia om en lycklig familj som lever i enkelhet nära naturen, aktivt och nästan dygnet runt under sommaren och i långsamt lugnt ombonat bo under vintern. Inte på länge har vi sett så självklart okomplicerade glada och stolta människor. En av deras vänfamiljer kom in senare på natten och ankrade i samma vik, en mörkblå valfångarbåt med en stor harpunkanon som en tydlig siluett även på avstånd.

Rita och Jacob hade som de fångstmän de kallar sig, naturligtvis gevär ombord. Och de eskorterade oss gärna, nästa dag över Björnön till en liten meteorologisk station som ligger på nordsidan. På grund av risk för anfallande isbjörn får man annars inte röra sig obeväpnad över ön. Efter flera timmars vandring genom landskap som närmast påminner om klippöken, med små oväntade tuvor av blommor i skrevorna, välkomnades vi av stationens besättning med kaffe och kakor i ett varmt ombonat vardagsrum. Sex månader i taget arbetar man här. Kontrasten mellan det karga kyliga landskapet och värmen från de människor vi mötte på Björnön blev den stora behållningen av vårt besök på ön. Nu är det bara omkring två dygns segling kvar till Svalbard …

Birgitta och Eric Boye-Freudenthal


Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 4

<<<>>>

 

arielfyra@hotmail.com