|
Ariel IV 6
juli 2005
Lofoten -
Vesterålen
Efter ett par
dagar i civilisationen och byn Svolvär längtade vi åter ut. Nya
gastar den här veckan var bland annat gamla vänner Pia och Reiulf
och dottern Thea från Vesterålen norr om Lofoten. Eric jobbade där
som distriktsläkare innan jordenruntseglingen. Det kom att bli en
annorlunda och spännande upplevelse för dem att se sina hemtrakter
från båthåll.
En envis
kuling ylade. Vi valde att länsa undan in till ännu en avfolkad
plats där vi förtöjde vid en öde fiskfoderfabrik. Regnet tilltog
våldsamt så vi stannande ombord och åt sen middag vid tiotiden. I
finare väder då midnattssolen fortfarande värmer klockan elva händer
det att
middagen avnjuts en bit in på den nya dagen.
Nästa morgon
hade regnet upphört men molnen vilade på fjällen som mössor och
halsdukar. När vi svängde in i den ca femtio meter breda öppningen
till Norges kanske mest fotograferade fjord Trollfjorden dog vinden
helt. Ariel gled sakta in för motor. Ju längre in vi kom desto
mindre kände vi oss, omgivna på tre sidor av tusen meter höga,
snötäckta fjäll, med flera stora vattenfall eller "fossevann", som
Thea uttryckte det. Vi la till vid en träkaj intill en liten
kraftstation och strax efteråt kom Theas skolkamrat med bror och
pappa på besök. De skulle bo ett par dagar i huset på land. Vi fick
ström, vatten och lån av grill. Dagens höjdpunkter blev klockan fem
och halv tolv på natten då södergående respektive nordgående
Hurtigrut smög in och vände längst in i fjorden med alla passagerare
på däck,
 tusen
blixtar från kameror och en miljon vinkande händer. Hur många foton
som togs på oss när vi paddlade i våra kajaker genom det största "fossevannet"
går inte att uppskatta.
Vatten till
turbinerna tas från en sjö 600 meter upp. Vattnet rinner i
metertjocka rör, ner till stationen vid vår brygga. Vi kunde gå upp
på rören ungefär en kilometer, över myrar, bäckar och träd.
Belöningen blev att åka nedför en stor snödriva, plus ett
snöbollskrig.
När vi på
kvällen behövde maila hem gick det inte att få kontakt över
kortvågsradion som var helt avskärmad av fjällen. Vi drog iväg i
gummibåten över spegelblankt hav med regnet sakta strilande längs
bergssidorna. Mitt ute på det större Rafssundet fick vi tre
"ploppar" på mobilen och Pia kopplade upp sin bärbara på nätet via
mobilen. Efter flera tålamodsprövande försök kunde vi äntligen
meddela oss med vår äldste son Christian som nu seglar på egen köl.
Han har lovat att förse oss med israpporter. Vi satt där under ett
stort gult paraply som nästan täckte hela båten. Hade Hurtigruten
kommit in hade dom nog skrattat. Men historien slutar inte ute på
sundet utan tillbaka vid land. Pappan på kraftstationen undrade var
vi hade varit. ”Varför lånar ni inte vårt Internet i huset, det hade
varit enklare.”
Nästa dag blev
vår första på tio dagar utan regn. I 3 knops motström tog det hela
eftermiddagen att nå Pia, Reiulf och Theas hemstad Stockmarknes. Där
började Richard With, grundaren av Hurtigruten 1893,
 sitt
äventyrliga livsverk. Nu finns ett nytt fint Hurtigrutmuseum med den
gamla Hurtigrutbåten "Finnmarken" uppställd på land.
Efter en kväll
i vännernas hem med Bachalau gjord på nordnorsk klippfisk, dusch och
klädtvätt var vi redo att segla vidare in till nordnorges högsta
fjäll Möysalen, 1262 meter. Lonkanfjorden är en fem sjömil djup
vacker och vild fjord in till foten av Möysalen. Där kastade vi
ankar i total stiltje men med en massa ljud i öronen, från alla
vattenfall och från fåglarna. Middag serverades klockan elva medan
midnattsolen vandrade över fjälltopparna. Snön färgades alltmer rosa
och temperaturen sjönk tio grader när solen till slut försvann.
Gitarrer och trummor kom fram och dom som kunde och ville, spelade
länge och väl. Aldrig sover man bättre och aldrig vaknar man mer
harmonisk till sinnes, än till ankars i en lugn vik.
Efter
skeppsråd bestämde vi oss för att stanna en dag till och bestiga
"lilla" Möysalen som är kanske 600 meter hög. Fjället var högre än
vi kunnat ana. Man blir lätt lurad av alla omkringliggande mycket
högre fjäll. Men väl uppe kunde vi slänga oss i kall, härlig snö och
svalka oss. Vi drack oss otörstiga av källvatten,
 åt
mackor och njöööt av utsikten. Ariel låg 600 meter rakt under oss,
hela Lofotväggen åt väster och in mot Kebnekajse i öster. Efter
svettig klättring ner igen var det bara att kasta sig i fjorden.
Ingen kontrollerade vattentemperaturen, men underbart var det. Tänk
om vi hade kunnat stanna en vecka. Men i Sortland väntade redan
Sören på att mönstra på och en del av besättningen, våra goda
nordnorska vänner, skulle vidare till sin "hytte". Kanske köper dom
sig en liten båt nu...
Birgitta och
Eric Boye-Freudenthal |
