Under segel igen!

Under segel igen!  Äntligen loss och på väg mot Nordpolen. Vi sträcker på oss och andas in den friska salta havsdoften och känner hur det pirrar i livsnerven (var sitter den?) Till havs, tiiiil havs! - mot nya äventyr och okomplicerade möten med likasinnade människor. Jobbkänsla och rutiner rinner av oss och vi ler löjligt glada mot varandra.

Nästan tio månader har gått sedan vi, Eric och Birgitta, lämnade Ariel IV i Gildeskål kommune strax norr om Lofoten, efter en fantastisk sommarseglats dit från Råå hamn, längs den vidunderligt vackra norska västkusten. Varje dag mötte vi Hurtigrutten, fisket var synnerligen generöst, solen sken för det mesta, snöklädda toppar inramade fjordarna, baden var många men snabba och livet var underbart – då som nu. Under vintern har Birgitta administrerat kultur i Skåne, Eric har återvänt till Ariel IV och botat sjuklingar i Nordnorge och Boyebarnen har vuxit till storlek 44 i skor.

Ariel IV har klarat vintern vid Gildeskål brygga helt galant. Under jobbperioder har Eric bott ombord. Ibland kom han hem till båten från Skåne och mötte ett metertjockt snötäcke på däck. Men det såg ut som tjock bomull, dämpade ljud utifrån och gav båten extra isolering. Problemet med vår nyinstallerade värmare (vi hade ingen under de tre åren i tropikerna) kvarstår från förra sommaren. Den ger alldeles för mycket värme och Eric har ibland varit tvungen att ha alla luckor öppna även i minus 10 grader.

Vi vet nu att det är fullt möjligt att bo ombord under tuffa vinterförhållanden. Det fungerar över förväntan vilket ger spännande möjligheter inför framtiden. Flera av jordens mest orörda områden finns vid kalla hav. Vi har till exempel en god vänfamilj med tre barn i Alaska. Den vänskapen föddes i Söderhavet.

Efter att senast ha varit hemma i Skåne i maj månad kom Eric åter upp till Gildeskål i början av juni. Det första jobbet var att lossa alla tio vinterförtöjningarna och dyka för att koppla loss kättingarna från de bottenstenar som hållit Ariel IV på plats under vintern. Sedan seglade Eric till Bodö tillsammans med seglarvännen Erik från Inndyr. De gjorde god fart i en ”sterk bris fra sörvest”. En ytterst intressant iakttagelse var att Ariel IV efter den långa vintern var helt ren på däck. Efter en vinter i Skåne är däck och rigg svarta av sot från regn och snö. Här var de så rena och fina att de bara behövde en snabb och lätt avsköljning.

Fredagen den 10 juni lyftes Ariel IV ur sitt rätta element som ett levande väsen och förvandlades till ett dött ting fastlåst i en dålig vagga. Botten fick ny vacker röd giftfärg och det viktigaste, som var att montera en ny fast trebladig propeller, blev gjort. Den nya propellern ska ge oss mer kraft och är inte lika känslig som vår gamla ”foldingpropeller”, när vi går in bland drivisen. Murphys Lag gäller även i Nordnorge och det tog lite tid, energi och tårar innan allt kom på plats som det skulle. Men nu känns det tryggt att vi har en större propeller. 

Under de två veckor som förberedelsejobbet på båten tog, sken solen riktigt hett och gav upphov till nästan tropisk värme med 26 till 30 grader, vindstilla och helt obeskrivligt vackra midnattssolar. Att ligga centralt i en Nordnorsk stad som plötsligt upplever kontinental värme innebär att också den kontinentala känslan helt oväntat infinner sig. På en dag öppnades uteserveringar på varje meter kaj och man stängde inte förrän folk gick till jobbet nästa dag, eller var det samma dag? Dag och natt går i ett och att äta middag klockan 12 på natten känns inte konstigt. Att det kanske kan dröja fem år innan det blir dags att använda alla utemöblerna igen förtog inte den lycka och det rus som alla upplevde, om än bara för några korta dagar. Fredagen den 17 juni var extremt varm. En gammal gumma som kom gående på kajen uttryckte det som ”att vi i Nordnorge skulle få uppleva detta”. Vi undrar om hon någonsin har varit med om något liknande förut. Kanske har hon inte ens varit på chartertur till Kanarieöarna. Lördagen den 18 juni var sommaren slut. Det började regna på natten och det har regnat sedan dess, nästan, och det är nästan 20 grader kallare! Men vad gör väl det på ett världsäventyr som Sjörövar-Jenny brukar sjunga.

När våra första gäster kom ombord tänkte vi särskilt på hur positiva människor det alltid är som kommer och seglar med oss. Björn och Yvonne från Leksand hade två önskemål, att få se midnattssol och val. Det är nästan konstigt att det är samma sol, den sol som vi ser på dagen, som lyser med sitt alldeles speciella, varma, rödgula sken mitt i natten, hela natten.

Efter att ha inhandlat proviant för en vecka, bunkrat vatten och även förskräckligt dyr diesel i Bodö, var det bara att dra på underställ, regnställ, mössa, vantar och stövlar och kasta loss med ett leende. Lofoten väntade. Det blev snabbt svettigt under alla kläder då vi kryssade ut ur Bodö hamn och fick jobba hårt vid vinscharna. Första natthamn blev Blixvär, bara 10 sjömil ut. Där skulle vi förbereda oss för en längre etapp över den beryktade Vestfjorden mot den allra yttersta ögruppen Röst, längst ut på svansen av Lofoten. Hoppet levde, norska vädertjänsten lovade ”bedre vär” nästa morgon.

Nu står vi här och njuter av livet och havet precis i början på ytterligare ett av vårt livs stora äventyr, en segling mot Nordpolen och till Svalbard.

Birgitta och Eric Boye-Freudenthal

arielfyra@hotmail.com