|
2004-12-12
Späckhuggare i
sikte! – Resebrev från Ariel IV i Nordnorge, del 2 av 2.
 Efter
att ha varit ute i gummibåten hela dagen, ungefär mellan klockan
tio och två då det finns ljus, tog vi oss stelbenta iland. Strax
efter oss kom en tvåmastad segelbåt inglidande i mörkret med Tiu
Similä och en grupp gästande irländska forskare ombord. Tiu som
från början kommer från Finland har tillbringat en stor del av
sitt vuxna liv med att studera späckhuggarna i Nordnorge.
Forskningen som bygger på fotoidentifikationer, ljudanalyser och
beteendeobservationer startade hon redan 1987. Omkring 650 späckhuggare
befinner sig i området varje höst mellan oktober och januari. Man
kan lätt förledas till att tro att de alla ser ut som Willy, i Rädda
Willy. Men av valarna i Tysfjorden är 450 säkert identifierade som
individer med olika utseenden och olika beteenden och de är tydligt
uppdelade i 40 familjer. Späckhuggarfamiljer är mycket stabila
grupper. Både hannar och honor lever med sin mor hela livet, förutom
under de perioder de söker en partner för valälskog. För att
undvika inavel är det är viktigt att den aktiviteten inte sker
inom familjen. Mödrarna/honorna antas vara ansvariga för att all
kunskap inom familjen förs vidare. Man kan kanske tro att
vetenskapliga närgångna studier av valarna skulle minska mystiken
kring de kraftfulla, intelligenta djuren. Men forskarna menar att
det fungerar tvärtom; ju mer de lär sig om späckhuggarna ju mer
trollbundna och tjusade blir de av de väldiga djurens liv. Namnet
späckhuggare eller på engelska ”killer whale” är inga särskilt
positiva namn. Häruppe säger man Orca istället som är en del av
deras artnamn Orcinus Orca.
 Efter
att ha skalat av alla lager kläder, efter en lång het dusch och
efter en måltid på fisk framför en öppen eld, gick vi på kvällens
begivenhet. Ja vad skulle det kunna vara om inte en föreläsning om
späckhuggare. Bredvid oss satt en professor i biologi från
Stockholm och en massa glada studenter från Luleå som hade åkt
buss i tolv timmar för att få möjlighet att tillbringa en dag här
med späckhuggarna. De hade tur med sin enda dag. Solen sken och
valarna kunde observeras. Vi fick lära oss om späckhuggarnas skönt
avslappnade liv. I vardagen ägnar de sig åt fyra olika
aktiviteter. 25 % av tiden äter de, i Norge mest sill, i Kanada lax
och i till exempel Sydamerika säl, sjölejon och andra valar. 40 %
av tiden förflyttar de sig på jakt efter sitt byte. I långa lugna
led rullar de fram som delfiner. Ibland ser man bara ryggfenan
sticka upp. Ibland försvinner de ner under vattnet. 17 % av tiden
leker valarna och är sociala, dyker och plaskar, rullar runt och slår
med stjärten upp i luften och kommunicerar med andra genom olika
ljud. Tre olika ljud kan de göra: ljud som kallar, visselljud och
klickljud. Ljuden används inte bara i sociala situationer utan också
för att navigera och till ekolokalisering av mat. Späckhuggare kan
inte sova för då skulle de drunkna, men 18 % av tiden vilar de.
Bara halva hjärnan sover, den andra halvan är vaken hela tiden. Vi
såg dem ligga stilla och flyta lojt, ibland hela gruppen ibland
bara några enstaka djur.
På
natten när Eric och jag traskade ner till vår lilla stuga i
strandkanten lystes stigen och fjorden upp av ett makalöst grön/lila
skimrande norrsken eller nordlys som det heter på norska.
Norrskenets strålar och ljusspiraler rörde sig och dansade som
gigantiska färgade älvor från öster till väster över
himlavalvet.
Den
andra dagen hittade vi våra vänner igen, fast nu i en helt annan
del av fjorden. Där fick vi vara med om två fantastiska saker. Havet
var fyllt med späckhuggare. Vi hade minst 30 djur omkring oss och
de närmaste var bara någon meter från vår lilla gummibåt. Plötsligt
spred sig valarna och det var flera hundra meter mellan dem. De
skulle fånga sill med hjälp av karusell ”teknik”. Valarna
samlar ihop ett sillstim från alla håll och driver det upp till
ytan liksom en stor kokande gryta. Sedan dyker valarna rakt in i det
täta sillstimmet och slår kraftigt med stjärten för att bedöva
sillen. Det ser ut som om späckhuggarna spelar pingpong med sillen.
 Sen börjar måltiden.
Det kaos som uppstår är svår att beskriva då havet fylls med
tiotals späckhuggare och hundratals trutar på en liten yta. Lika
snabbt som kaoset uppstått slutar det och valarna dyker upp någon
kilometer längre bort i jakt på nästa sillstim.
Det andra fantastiska som hände var att
Eric trots kylan fick på sig sin torrdräkt, cyklop och grodfötter
och lyckades pricka med sig själv nästan rakt ner i en grupp späckhuggare
som dök under båten. En val vände sig alldeles under honom och
tittade allvarligt Eric rakt i ögonen. Det kommer att bli en av
Erics livsupplevelser som finns kvar i hans minne tydligt och
kraftfullt för alltid. Jag ville också gärna hoppa i men jag
orkade inte frysa så förfärligt som man gör när kläderna ska
av och på och havsvattnet söker sig in både här och där.  I
en liten 3,5 meters gummidinge finns det inte någon möjlighet att
värma sig.
Den tredje dagen fanns inte en enda späckhuggare
att se någonstans på hela Tysfjorden. Vi körde runt i alla de
numera välkända vikarna. Väldiga havsörnar svingade sig som
vanligt över oss. De andra havsfåglarna var borta. Vinden hade vänt.
Månen speglade sig blekt i skymningsmörkt vatten. Vi återvände
tysta till bryggan, tömde dingen på luft och packade lastbilen för
färd hem till Ariel IV i Inndyr hamn. Vi kände oss ödmjukt
tacksamma för de möten med späckhuggarna som vi hade fått
uppleva. De första två dagarnas självklarhet var som bortblåst.
Och det finns ingen självklarhet i att späckhuggarna kommer
tillbaka nästa år. Lika plötsligt som späckhuggarna dök
upp på 1980-talet, lika snabbt kan de försvinna.
Till alla som har möjlighet vill vi ge rådet
att åka till Tysfjorden redan nästa år.
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal
|
