Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 15

<<<>>>


2004-12-12

Späckhuggare i sikte! – Resebrev från Ariel IV i Nordnorge, del 2 av 2.

Efter att ha varit ute i gummibåten hela dagen, ungefär mellan klockan tio och två då det finns ljus, tog vi oss stelbenta iland. Strax efter oss kom en tvåmastad segelbåt inglidande i mörkret med Tiu Similä och en grupp gästande irländska forskare ombord. Tiu som från början kommer från Finland har tillbringat en stor del av sitt vuxna liv med att studera späckhuggarna i Nordnorge. Forskningen som bygger på fotoidentifikationer, ljudanalyser och beteendeobservationer startade hon redan 1987. Omkring 650 späckhuggare befinner sig i området varje höst mellan oktober och januari. Man kan lätt förledas till att tro att de alla ser ut som Willy, i Rädda Willy. Men av valarna i Tysfjorden är 450 säkert identifierade som individer med olika utseenden och olika beteenden och de är tydligt uppdelade i 40 familjer. Späckhuggarfamiljer är mycket stabila grupper. Både hannar och honor lever med sin mor hela livet, förutom under de perioder de söker en partner för valälskog. För att undvika inavel är det är viktigt att den aktiviteten inte sker inom familjen. Mödrarna/honorna antas vara ansvariga för att all kunskap inom familjen förs vidare. Man kan kanske tro att vetenskapliga närgångna studier av valarna skulle minska mystiken kring de kraftfulla, intelligenta djuren. Men forskarna menar att det fungerar tvärtom; ju mer de lär sig om späckhuggarna ju mer trollbundna och tjusade blir de av de väldiga djurens liv. Namnet späckhuggare eller på engelska ”killer whale” är inga särskilt positiva namn. Häruppe säger man Orca istället som är en del av deras artnamn Orcinus Orca.

Efter att ha skalat av alla lager kläder, efter en lång het dusch och efter en måltid på fisk framför en öppen eld, gick vi på kvällens begivenhet. Ja vad skulle det kunna vara om inte en föreläsning om späckhuggare. Bredvid oss satt en professor i biologi från Stockholm och en massa glada studenter från Luleå som hade åkt buss i tolv timmar för att få möjlighet att tillbringa en dag här med späckhuggarna. De hade tur med sin enda dag. Solen sken och valarna kunde observeras. Vi fick lära oss om späckhuggarnas skönt avslappnade liv. I vardagen ägnar de sig åt fyra olika aktiviteter. 25 % av tiden äter de, i Norge mest sill, i Kanada lax och i till exempel Sydamerika säl, sjölejon och andra valar. 40 % av tiden förflyttar de sig på jakt efter sitt byte. I långa lugna led rullar de fram som delfiner. Ibland ser man bara ryggfenan sticka upp. Ibland försvinner de ner under vattnet. 17 % av tiden leker valarna och är sociala, dyker och plaskar, rullar runt och slår med stjärten upp i luften och kommunicerar med andra genom olika ljud. Tre olika ljud kan de göra: ljud som kallar, visselljud och klickljud. Ljuden används inte bara i sociala situationer utan också för att navigera och till ekolokalisering av mat. Späckhuggare kan inte sova för då skulle de drunkna, men 18 % av tiden vilar de. Bara halva hjärnan sover, den andra halvan är vaken hela tiden. Vi såg dem ligga stilla och flyta lojt, ibland hela gruppen ibland bara några enstaka djur.

På natten när Eric och jag traskade ner till vår lilla stuga i strandkanten lystes stigen och fjorden upp av ett makalöst grön/lila skimrande norrsken eller nordlys som det heter på norska. Norrskenets strålar och ljusspiraler rörde sig och dansade som gigantiska färgade älvor från öster till väster över himlavalvet.

Den andra dagen hittade vi våra vänner igen, fast nu i en helt annan del av fjorden. Där fick vi vara med om två fantastiska saker. Havet var fyllt med späckhuggare. Vi hade minst 30 djur omkring oss och de närmaste var bara någon meter från vår lilla gummibåt. Plötsligt spred sig valarna och det var flera hundra meter mellan dem. De skulle fånga sill med hjälp av karusell ”teknik”. Valarna samlar ihop ett sillstim från alla håll och driver det upp till ytan liksom en stor kokande gryta. Sedan dyker valarna rakt in i det täta sillstimmet och slår kraftigt med stjärten för att bedöva sillen. Det ser ut som om späckhuggarna spelar pingpong med sillen. Sen börjar måltiden. Det kaos som uppstår är svår att beskriva då havet fylls med tiotals späckhuggare och hundratals trutar på en liten yta. Lika snabbt som kaoset uppstått slutar det och valarna dyker upp någon kilometer längre bort i jakt på nästa sillstim.

Det andra fantastiska som hände var att Eric trots kylan fick på sig sin torrdräkt, cyklop och grodfötter och lyckades pricka med sig själv nästan rakt ner i en grupp späckhuggare som dök under båten. En val vände sig alldeles under honom och tittade allvarligt Eric rakt i ögonen. Det kommer att bli en av Erics livsupplevelser som finns kvar i hans minne tydligt och kraftfullt för alltid. Jag ville också gärna hoppa i men jag orkade inte frysa så förfärligt som man gör när kläderna ska av och på och havsvattnet söker sig in både här och där. I en liten 3,5 meters gummidinge finns det inte någon möjlighet att värma sig.

Den tredje dagen fanns inte en enda späckhuggare att se någonstans på hela Tysfjorden. Vi körde runt i alla de numera välkända vikarna. Väldiga havsörnar svingade sig som vanligt över oss. De andra havsfåglarna var borta. Vinden hade vänt. Månen speglade sig blekt i skymningsmörkt vatten. Vi återvände tysta till bryggan, tömde dingen på luft och packade lastbilen för färd hem till Ariel IV i Inndyr hamn. Vi kände oss ödmjukt tacksamma för de möten med späckhuggarna som vi hade fått uppleva. De första två dagarnas självklarhet var som bortblåst. Och det finns ingen självklarhet i att späckhuggarna kommer tillbaka nästa år. Lika plötsligt som späckhuggarna dök upp på 1980-talet, lika snabbt kan de försvinna.

Till alla som har möjlighet vill vi ge rådet att åka till Tysfjorden redan nästa år.

Birgitta och Eric Boye-Freudenthal


Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 15

<<<>>>

 

arielfyra@hotmail.com