|
Ariel
IV 12 aug 2004
Hurtigrutten och Svartisen
På väg till Brönnöysund passerade vi Rörvik,
ett litet fiskeläge. Utanför hamnpirarna finns en överdimensionerad
kaj som inte stämmer med byn storlek. ”Där möts Hurtigrutta”,
berättade en fiskare. ”Den sydgående och nordgående båten
ligger där samtidigt.” De numera stora färjorna trafikerar
dagligen hela kusten från Bergen i söder till Kirkenes i norr. På
vår segling längs västkusten har de svart, vit, blå och rödfärgade
skeppen kommit att bli som passerande vänner.  För
den som vill följa med hela resan tar det sex dygn. De flesta åker
bara en bit, för att hälsa på någon eller uträtta ett ärende.
Precis som med buss på andra ställen. Det går mycket fortare att
ta Hurtigrutten än att kringla sig runt fjordar och fjäll i bil.
Nuförtiden är den största delen av passagerarna turister från
hela världen. Vi kan intyga att sjöresan som av många betecknats
som världens vackraste, verkligen är det.
Vännerna, familjen Brattström-Källén, kom
med den nordgående båten från Trondheim som angör Brönnöysund
klockan ett varje natt. Vi hade tillbringat kvällen för ankar i en
vacker bukt och planerade att hämta våra nya gäster med dingen.
Men vid tolvtiden rullade en tät dimbank in och vi föredrog att återvända
till bryggan.  Efter
36 timmars resa med tåg till Oslo, nattåg till Trondheim och
Hurtigrutt sista biten tyckte Torben och Kacka, Anna, Josef och Nils
att det var ganska skönt att Ariel IV låg förtöjd i hamn.
Vid bryggan låg också segelbåten Cloud
Walker med en härlig norskbrittisk familj ombord. Jens fick snabbt
en kompis i jämngamla Robin. De svingade sig i riggen och dök i
hamnen helt glömska av den faktiska temperaturen. Vi blev inbjudna
på öl i kvällningen i god långseglartradition. Cloud Walker ska
liksom vi segla till Svalbard nästa år och vi kommer att hålla
kontakt under vintern. Robin har redan bestämt sig för att bli
professionell skeppare, liksom sin far, när han blir stor. Den långa
seglingen till Svalbard blir första anteckningen i hans kommande
meritförteckning. Till hösten ska han följa med några veckor när
hans pappa seglar hem en båt som ska levereras från Aten.
En dag fyllde jag Birgitta år och hann inte
ens börja sova räv förrän hytten var full av gitarrspelare och
ett antal morgonhesa födelsedagssångare. De som inte fick plats i
hytten deltog genom luckan i hyttaket. Ariel IV låg för ankar i en
helt bergomgärdad lagun och vi började dagen med att bestiga en
topp. Födelsedagen blev sedan en härlig lång avslappnad seglardag
med stilla gång genom vattnet. Jens och Nils bakade en kaka. Josef
hade kökstjänst och brassade käk hela dagen. Jag lärde mig
grunderna i vikingatida brickbandsvävning. Anna läste sin bok om
hur några invandrare upplever sitt liv i Sverige. Eric navigerade i
den kluriga norska skärgården. Sjömärkena här stämmer inte
ofta med IALA internationella system. De ser mera ut som
hemmasnickrade och tillhörande förra århundradet. En IALA
farledsboj utmärker den gräns man inte bör segla utanför. Ett
norskt märke står oftast mitt på ett grund. Om man seglar nära märket,
även om det är på rätt sida, går man donk på grund. Med jämna
mellanrum tog alla varsitt pass vid rodret. Födelsedagsmiddagen
avnjöt vi alla sittande runt bord i sittbrunnen medan Ariel IV
styrd av autopiloten Lill-Alf seglade själv. Vi passerade högtidligen
Polcirkeln som är gränsen till midnattssolens land.
Om vi tidigare har berättat om att fånga fisk
så var det småpotatis mot hur det är här, när vi nu kommit upp
i Nordland och närmar oss Lofotsområde. Nils fångar fisk. Torben
fångar fisk. Jens, Eric och Josef fångar fisk. Havet formligen
kokar av fisk. Fisk i folie, fisksoppa, stekt makrill … Ja det är
härligt, förmodligen så som det var förr vid Sveriges västkust,
att när som helst slänga ut linan och direkt få resultat. Torben
bytte en spann fisk som vi inte förmådde äta upp, med en polsk långseglarbesättning,
mot några öl. Och så lärde han dem att filea.
Det känns och märks att vi nu kommit långt
norrut, i höjd med tio mil norr om Luleå. Även om högtrycket
fortsätter och solen öser. Hus och byar ser vi sällan. Öarna är
höga, mäktiga och karga. Fjällen samlas närmare och närmare
kring vår väg och snö finns alltid någonstans att se. Josef
tycker att vissa häftiga landskapsbilder är som tagna ur Sagan om
Ringen. Efter hård härlig kryss i drygt tio sekundmeter lämnade
vi ytterskärgården och styrde in i Holandsfjorden mot Svartisen.
Norges största glaciärområde har släppt ut ett brett finger
mellan två toppar, där den tusentals år gamla isen pressar neråt
och näst intill når havet. Det knakar och brakar som åska när
den tio meter höga kanten släpper ifrån sig en iskalv. Det
droppar och rinner, plaskar och forsar när den gigantiska glaciären
hela tiden smälter långsamt. Bergssidan  bredvid
är full av vindlande vattensprång. Under berget finns tunnlar som
tar tillvara den största delen av smältvattnet och omvandlar det
till vattenkraft. Glaciären ligger lysande blå, vit och lite grå
ovanpå som ett gigantiskt forntidsmonster utsträckt från havet
hela vägen uppför fjällsidan och liksom klamrar sig fast för att
inte glida ner. Eric ser att den blivit mindre sedan han sist var här
för tio år sedan. Månne växthuseffekten kommer att segra över
det kämpande monstret.
Birgitta
och Eric Boye-Freudenthal
|
