|
Ariel
IV 19 aug 2004
Slutet
på första resan
 Sista anhalten på resan innan sommarens
sluthamn Inndyr blev Sörfågelöya, en naturens mäktiga blandning
mellan lågt sandigt hedland och ett brant stupande fågefjäll. Vi
förtöjde vid en dockskåpsbrygga i en minimal hamn och fick lägg
extra linor i benen på de tidvattenshöga sjöbodar som stod runt
omkring. Jens hade bakat och vi satte oss i ring på bryggan och
firade med kaka och ankardram att vi lyckats genomföra den långa
seglingen och att allt hade gått bra. Ett visst vemod spred sig i
insikten om nu var friheten, äventyret och den dator- och tevelösa
närheten till familjen slut för den här gången.
 Från en egen vit vid strand tog vi en kort
simtur och upplevde igen den speciella känslan av att kroppen lever
i alla sina minsta porer efter att ha blivit kastad i kallt
saltvatten. Fortfarande känns det speciellt att bada så här norr
om polcirkeln. Men öborna verkade inte förvånade. När solen
tittade fram kom några barn ner och plaskade i strandkanten. Det är
härligt att ha den varma Golfströmmen runt de skandinaviska
kusterna. Resten av dagen tillbringade vi pustande på vandring och
klättring uppför fjället. Men de stigar som öborna beskrivit som
lätta att se och följa uppför den närmaste ravinen, gjorde sig
osynliga för oss och vi hamnade på så branta bergväggar att vi
inte vågade fortsätta. Tryggt sittande på en avsats beundrade vi
utsikten över skärgården och förundrade oss ånyo över
variationen mellan låga paddöar och höga klippöar med små gräsplättar
eller busksnår inemellan. Hallonen och blåbären var färdiga och
hängde dignande framför oss i snår som kanske ingen människa
sett på årtionden. Jens hade den starkast blåbärsblå tungan. Två
havsörnar kretsade ovanför oss och några lunnefåglar flög ut från
sina bon.
 På sista korta seglingen in från Sörfågelöya
till Indyr kom det första riktigt dåliga väder vi haft på hela
skärgårdsseglingen. Och det fortsatte att regna och åska medan vi
sorterade, packade, städade ur båten, låste fast gummidingen och
kajakerna och åkte med minibuss till flygplatsen i Bodö. Planet sköt
upp genom ovädershimlen tillbaka till solen. Jens tyckte att molnen
sedda uppifrån ser ut som en glaciär.
Så nu ligger Ariel IV ensam vid den tomma gästbryggan
på Inndyr i Gildeskål kommun strax söder om Lofoten. Nja alldeles
ensam är hon inte. Närmast land ligger den stora blå läkarbåten
som Eric brukar åka ut med någon gång i veckan när han är i tjänst.
När den inte skjutsar läkaren och patienter kör den enligt
turlista som ”buss” mellan öarna. I Gildeskål kommun känner
Eric nästan alla, barnen, de gamla och de andra sjuklingarna.
Ibland kan det vara lättare att förstå varför någon har
odefinierbart ont i magen eller huvudet om man känner personens
hela familjesituation. När någon frågar Eric varför han inte
arbetar hemma i Skåne svarar han att ett löpandebandjobb på en vårdcentral
inte är ett tänkbart alternativ. Alltför lite tid med patienter,
alltför mycket administration och alltför mycket tid i instängda
rum. Att vara skärgårdsdoktor i Norge innebär hembesök på berg
och öar och personlig kontakt med patienterna. Bättre både för
patienterna och läkaren.
Rasmus och Jens har lagt fiskespöna och sjöställen
på hyllan och återvänt till sina skolor. Jens ska kämpa för
slutbetyg i nian. Rasmus får det kanske lite lugnare i tvåan på
gymnasiet. Christian är stolt och glad över att ha seglat själv i
Bohuslän i sommar, med sin egenhändigt renoverade träfolkbåt. I
höst kommer han att ”backpacka”, dvs åka runt med ryggsäck, i
Sydostasien. Själv återvänder jag till min vackra arbetsplats vid
hamnen i Helsingborg, Dunkers Kulturhus. Vi har haft en härlig
sommar och återvänder till vardagen med välfyllda energi- och må
bra-förråd.
 Det sommarstugeliknande lilla hus som vi hyr
vid havet i Ängelholm står kvar. Katten Trossen har haft det bra i
sommar och hoppade rakt upp i Jens famn när vi kom hem efter en sex
timmar lång tågresa från Oslo. Trädgården ser ut som en frodig
slingerväxtinstallation. Vi återvänder till vårt vardagsliv men
också till böcker och planeringslistor inför nästa sommar. Då
fortsätter färden förbi Lofoten, till Svalbard och mot Nordpolen.
Kanske iskanten har smält en bit så vi kan komma närmare
Nordpolen än någon annan seglare före oss. På hemvägen ska vi
segla in i en Grönländsk fjord om inte isen hindrar oss, besöka
Island och Färöarna. Och om tiden räcker ska vi hälsa på våra
vänner på Shetlandsöarna. Dem lärde vi känna på vår världsomsegling
när vi som första anhalt efter Skandinavien besökte Shetlands
huvudstad Lerwick.
Roligt att ni alla läsare ”har varit med på
resan” längs Norges kust. Tack för många fina och/eller frågvisa
mail. Vi hoppas att ni mönstrar på också nästa sommar. Välkomna
att följa med antingen som SDS-läsare eller som ”paying crew”
ombord. Läs mer på vår hemsida hem.passagen.se/ariel4
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal
|
