|
Ariel
IV 5 aug 2004
Om paddor, tjocka och tid.
Norge är sannerligen långt. Det är lustigt
att höra samma historia berättas här som vi hört i vår barndoms
Sverige: ”Från byn längs i söder till platsen längst i norr är
det lika långt som till Rom i Italien.” Vi har seglat norrut i en
och en halv månad genom den förvånansvärt skiftande norska skärgården,
rundat två ökända kap, passerat majestätiska fjordar och kikat på
imponerande snöklädda fjälltoppar. Nu har vi också korsat det
andra och sista ”paddevattnet” Folla, femton sjömil där skär
och brott ligger utströdda som trötta paddor, över och under
vattnet. Där var vi extra glada över att vara utrustade med GPS (satellitnavigator),
ekolod, och elektroniska sjökort. Trots paddor visade Folla oss
sitt vänligaste ansikte med fläktande bris och slösande sol. Vi
smörseglade femtio sjömil den dagen och njöt häftigt av att vara
till, i långsamhet och i närhet till naturen. Det monotona men ändå
ständigt skiftande skölj- och fräsljudet när båtens stäv timme
efter timme forsar genom vattnet har en meditativ effekt som skapar
lugn.  Vi har
seglat 1000 sjömil, har 110 kvar till Gildeskål vid Bodö där
Ariel IV ska tillbringa vintern och ytterligare 600 till Svalbard. På
andra sidan Folla blev vi upphunna av ett cumulonimbus, ett
upptornande stackmoln i form av ett gigantiskt städ, som förebådar
oväder. Vi hann precis förtöja och få upp regnkapellet innan det
brakade loss.
Väderleksrapporter meddelar att sundet in till
Longyearbyen, huvudstad på Spetsbergen, för närvarande är
igenkorkat med is. Några båtar ligger sedan en vecka tillbaka,
utanför och väntar på möjlighet att komma in. Hoppas att isförhållandena
blir annorlunda till nästa år då vi ska angöra. I vattnen längs
Norges västkust har vi sammantaget mest mött godväder, även om
dagstemperaturerna ibland är låga. Jens har ett vitt och ett brunt
knä. Genom ett gigantiskt hål i hans tuffa jeans har det ena knäet
blivit solbränt.
 Skärgården
strax söder om Trondheim låg inbäddad i tjock dimma. Vi var
tvungna att segla där och då eftersom det var dags att vinka adjö
till Rasmus på Trondheims flygplats. Att glida fram i sex knop och
inte kunna se trettio meter framåt känns förfärligt obehagligt.
Motorbåtar kan när som helst dyka upp i hög fart och de snabbfärjor,
som liksom bussar transporterar folk häromkring, rusar fram över
vattnet. Utan vår ovärderliga radar hade vi aldrig kunnat ge oss
ut. Någon av oss måste hela tiden följa ekon och deras rörelser
på skärmen. Vid ett tillfälle såg vi en mörk punkt röra sig
med mycket hög hastighet rakt mot oss. Vi skulle aldrig hinna
flytta oss ur den båtens väg. Skönt att se hur den strax innan vår
position gjorde en vid sväng, dök upp i verkligheten i suddiga
konturer av Kustexpressen och fräste förbi. Värre skulle det vara
med en låg eka. Som det normalt ligger många av i dessa vatten.
Hela befolkningen verkar dryga ut matkassan med fisk. En sådan
liten båt skulle vara näst intill omöjlig att se på radarn,
liksom bojar och mindre sjömärken. Men jag gissar att
husbehovsfiskarna stannar hemma dimmiga dagar. Och skulle vi ramma
en boj är det bra att ha stålbåt.
Rasmus kom fram till Trondheim i tid. Staden
som år 997 blev Norges första huvudstad när vikingakonungen Olav
Tryggvasson stävade in i fjorden och bestämde att här skulle
boplatsen som han kallade Nidaros, ligga. Harald Hårfagre kröntes
där och enligt tradition har alla norska kungar fram till våra
dagar blivit krönta i Trondheim. Idag är Trondheim Norges tredje
största stad.
 Havet
vi seglar i tycks vara fullt av fisk. Varje gång någon slänger ut
linan blir resultatet en torsk, en storsej, kanske en makrill eller
åtminstone några småsej. Sista kvällen med Rasmus, låg vi förtöjda
i en liten vik. Ungdomarna stod på en klippa och kastade med sina
fiskespön, bara för skoj skull. Jens drog upp fyra och Rasmus tre,
fina fiskar. De minsta fick återvända till sin vattenvärld. Så många
kunde vi inte äta. Det vita köttet smakade i en het currygryta
helt annorlunda jämfört med min barndoms kokta torsk med vit sås.
 I
Brönnöysund, där vi ligger och väntar på nästa gästbesättning,
hjälpte vi Luc från Frankrike att lägga till vid bryggan. Han kom
över till Ariel med en påse oliver och en flaska vin och
tillbringade kvällen med oss. Senare var han tvungen att gå ut och
ankra, för att slippa betala hamnavgift på hundra kronor som han
inte har råd med. Luc, som är i trettioårsåldern, har arbetat hårt
för att realisera sin dröm om att ensam i egen båt segla från
Frankrike via Färöarna till Island som han nyligen rundat under en
månad. Nu är han på hemväg och tänker segla längs  Norges
kust till Bergen och därifrån korsa Nordsjön över till Skottland
via Shetland, Orkneyöarna. Han är oerhört glad och nöjd med sitt
äventyr men har lärt sig att nästa gång måste han framför allt
ge sig själv gott om tid. Sex månader, som han hemma tyckte var en
mycket lång tid, gav honom inte alls utrymme för den frihet han önskade
att kunna stanna och ta det lugnt. Vi är glada över att inte behöva
segla hem igen i år. Nästan varje dag möter vi någon långfärdsbåt
på väg söderut. Alla önskar att de kunde stanna längre när de
nu kommit den långa vägen hit. Kanske är tid, i vår tid, det
mest värdefulla vi kan önska oss.
Birgitta
och Eric Boye-Freudenthal
|
