Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 11

<<<>>>


Ariel IV 5 aug 2004

Om paddor, tjocka och tid.

Norge är sannerligen långt. Det är lustigt att höra samma historia berättas här som vi hört i vår barndoms Sverige: ”Från byn längs i söder till platsen längst i norr är det lika långt som till Rom i Italien.” Vi har seglat norrut i en och en halv månad genom den förvånansvärt skiftande norska skärgården, rundat två ökända kap, passerat majestätiska fjordar och kikat på imponerande snöklädda fjälltoppar. Nu har vi också korsat det andra och sista ”paddevattnet” Folla, femton sjömil där skär och brott ligger utströdda som trötta paddor, över och under vattnet. Där var vi extra glada över att vara utrustade med GPS (satellitnavigator), ekolod, och elektroniska sjökort. Trots paddor visade Folla oss sitt vänligaste ansikte med fläktande bris och slösande sol. Vi smörseglade femtio sjömil den dagen och njöt häftigt av att vara till, i långsamhet och i närhet till naturen. Det monotona men ändå ständigt skiftande skölj- och fräsljudet när båtens stäv timme efter timme forsar genom vattnet har en meditativ effekt som skapar lugn. Vi har seglat 1000 sjömil, har 110 kvar till Gildeskål vid Bodö där Ariel IV ska tillbringa vintern och ytterligare 600 till Svalbard. På andra sidan Folla blev vi upphunna av ett cumulonimbus, ett upptornande stackmoln i form av ett gigantiskt städ, som förebådar oväder. Vi hann precis förtöja och få upp regnkapellet innan det brakade loss.

Väderleksrapporter meddelar att sundet in till Longyearbyen, huvudstad på Spetsbergen, för närvarande är igenkorkat med is. Några båtar ligger sedan en vecka tillbaka, utanför och väntar på möjlighet att komma in. Hoppas att isförhållandena blir annorlunda till nästa år då vi ska angöra. I vattnen längs Norges västkust har vi sammantaget mest mött godväder, även om dagstemperaturerna ibland är låga. Jens har ett vitt och ett brunt knä. Genom ett gigantiskt hål i hans tuffa jeans har det ena knäet blivit solbränt.

Skärgården strax söder om Trondheim låg inbäddad i tjock dimma. Vi var tvungna att segla där och då eftersom det var dags att vinka adjö till Rasmus på Trondheims flygplats. Att glida fram i sex knop och inte kunna se trettio meter framåt känns förfärligt obehagligt. Motorbåtar kan när som helst dyka upp i hög fart och de snabbfärjor, som liksom bussar transporterar folk häromkring, rusar fram över vattnet. Utan vår ovärderliga radar hade vi aldrig kunnat ge oss ut. Någon av oss måste hela tiden följa ekon och deras rörelser på skärmen. Vid ett tillfälle såg vi en mörk punkt röra sig med mycket hög hastighet rakt mot oss. Vi skulle aldrig hinna flytta oss ur den båtens väg. Skönt att se hur den strax innan vår position gjorde en vid sväng, dök upp i verkligheten i suddiga konturer av Kustexpressen och fräste förbi. Värre skulle det vara med en låg eka. Som det normalt ligger många av i dessa vatten. Hela befolkningen verkar dryga ut matkassan med fisk. En sådan liten båt skulle vara näst intill omöjlig att se på radarn, liksom bojar och mindre sjömärken. Men jag gissar att husbehovsfiskarna stannar hemma dimmiga dagar. Och skulle vi ramma en boj är det bra att ha stålbåt.

Rasmus kom fram till Trondheim i tid. Staden som år 997 blev Norges första huvudstad när vikingakonungen Olav Tryggvasson stävade in i fjorden och bestämde att här skulle boplatsen som han kallade Nidaros, ligga. Harald Hårfagre kröntes där och enligt tradition har alla norska kungar fram till våra dagar blivit krönta i Trondheim. Idag är Trondheim Norges tredje största stad.

Havet vi seglar i tycks vara fullt av fisk. Varje gång någon slänger ut linan blir resultatet en torsk, en storsej, kanske en makrill eller åtminstone några småsej. Sista kvällen med Rasmus, låg vi förtöjda i en liten vik. Ungdomarna stod på en klippa och kastade med sina fiskespön, bara för skoj skull. Jens drog upp fyra och Rasmus tre, fina fiskar. De minsta fick återvända till sin vattenvärld. Så många kunde vi inte äta. Det vita köttet smakade i en het currygryta helt annorlunda jämfört med min barndoms kokta torsk med vit sås.

I Brönnöysund, där vi ligger och väntar på nästa gästbesättning, hjälpte vi Luc från Frankrike att lägga till vid bryggan. Han kom över till Ariel med en påse oliver och en flaska vin och tillbringade kvällen med oss. Senare var han tvungen att gå ut och ankra, för att slippa betala hamnavgift på hundra kronor som han inte har råd med. Luc, som är i trettioårsåldern, har arbetat hårt för att realisera sin dröm om att ensam i egen båt segla från Frankrike via Färöarna till Island som han nyligen rundat under en månad. Nu är han på hemväg och tänker segla längs Norges kust till Bergen och därifrån korsa Nordsjön över till Skottland via Shetland, Orkneyöarna. Han är oerhört glad och nöjd med sitt äventyr men har lärt sig att nästa gång måste han framför allt ge sig själv gott om tid. Sex månader, som han hemma tyckte var en mycket lång tid, gav honom inte alls utrymme för den frihet han önskade att kunna stanna och ta det lugnt. Vi är glada över att inte behöva segla hem igen i år. Nästan varje dag möter vi någon långfärdsbåt på väg söderut. Alla önskar att de kunde stanna längre när de nu kommit den långa vägen hit. Kanske är tid, i vår tid, det mest värdefulla vi kan önska oss.

Birgitta och Eric Boye-Freudenthal


Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 11

<<<>>>

 

arielfyra@hotmail.com