|
Ariel
IV 28 juli 2004
Ålesund och ö-liv
Ålesund är, precis som det står i pilotböckerna,
förmodligen Norges vackraste stad. Men visst är det konstigt att
se en norsk stadsmiljö utan ett enda traditionellt trähus.
Hela centrala stadskärnan består av vackra stenhus i jugendstil
med årtalen 1904 eller 1905 inhuggna i murverket. En blåsig
vinterdag år 1904 brann Ålesund ner till grunden och tiotusentals
människor stod hemlösa. Bara några få hus i ytterkanten gick att
rädda. Hela Norge och Europa rördes av Ålesundsbornas nöd och hjälp
strömmade in. Kejsar Wilhelm som brukade tillbringa några
sommarveckor varje år i fjordarna, sände ansenliga summor till återuppbyggnaden.
Fortfarande undrar många om det bara var kejsarens goda hjärta som
fick honom att bidra så generöst eller om han i själva verket
ville återuppbygga staden åt någon Ålesundsdam som hade vunnit
hans hjärta. Vi promenerade längs en gata, passerade en restaurant
och såg en turbåt gå förbi som alla tre bar namnet Kejsar
Wilhelm.
Efter att ha åkt tre olika SJ-tåg, ett flygtåg,
ett flygplan och en flygbuss kom vår mellanson Rasmus efter 12
restimmar till Ålesund. Att resan blev så invecklad beror inte på
att det är svårt att ta sig till Norges västkust utan på att en
sökmotor på Internet valde ut dessa reseingredienser som det
absolut billigaste alternativet. Rasmus somnade som en dubbelstock i
sin gamla koj där han på världsomsegling tillbringat alla nätter
mellan elva och fjorton års ålder.
I den minimala hamnen på Södra Björnsund mötte
vi en dam som berättade om öns och sin släkts historia. När hon
var liten bodde omkring 700 personer i ögruppen. 1962 byggdes en ny
skola. 1972 lades den ner och all kommunal service drogs in.  Öborna
fick visserligen bidrag för att flytta till fastlandet men
fortfarande idag benämner man det som hände som tvångsförflyttning.
Alla flyttade. De flesta kunde behålla sina hus som sommarbostäder
men några köptes upp och såldes senare för dyra pengar till
sommargäster från Bergen. Vi paddlade runt öarna och utforskade
varenda vik. Dyning från västerhavet dundrade trots nästan
stiltje in mot klipporna på yttersidan. Jens och Rasmus kunde på
sin paddlingstur inte låta bli att följa med dyningen in. Rasmus
kanot slog runt och han hamnade i det femtongradiga vattnet. ”Hur
kom du upp i den ranka kajaken”, undrade vi. ”Jag vet inte, det
var så kallt att jag bara for upp på något sätt.”
Damen berättade om två till henne jämnåriga
flickor som i fjortonårsåldern lekte en vanlig lek med dyningen.
Utmana vågorna, stanna på klippan så länge som möjligt, hoppa
undan i absolut sista minuten. En extra stor dyning tog med sig båda
flickorna. De kunde liksom de flesta öbor på den tiden inte simma.
En äldre man bjöd med Rasmus och Jens på
fisketur. De kom in från havet en timme senare med en jättetorsk,
ett halvdussin storsej och minst lika många småsej. ”Sej är bäst
på sommaren. Torsk är bäst i de månader som har ett r i sitt
namn”, sa mannen. Eric fileade torsken på kajen och trots att det
är sommar smakade den himmelskt. Ja vi menar verkligen himmelskt.
Alla de torskfiléer vi köper dyrt hemma, i färskt eller fryst
skick, smakar jordiskt. Och det är skillnad! Torskhuvudet satte
Jens i en tina och sänkte ner den på botten. Nästa dag hade vi
fem stora krabbor till kvällsmat.
Vattnet i Björnsund hamn gick som vanligt upp
och ner en och en halv meter var sjätte timme. Visserligen är det
ingenting mot tidvattnet på fyra meter i Nya Zeeland eller elva
meter på Channel Islands utanför Frankrike, men ändå måste förtöjningstamparna
kollas och anpassas. Och vår bräda som ligger utanpå tre stora
fendrar måste läggas rätt i förhållande till de lastbilsdäck
som hänger längs kajsidan.
När vi lämnade Björnsund viftade damen från
sitt hus på klippan med en norsk flagga på stång. Vi seglade ut förbi
en staty på en klippavsats föreställande en kvinna som för evigt
sitter och väntar på sin av havet tagne make.
 På
väg över Hustadviken, en ökänd sträcka översållad med brott,
stenar och skär, motorseglade vi för att i motvind kunna hålla
rak kurs mellan alla stenfarligheter och vrak. Under den långsamma
seglatsen observerade vi en gigantisk havsörn, en säl i vattnet
och tre på ett skär, några sulor och en hel grupp med lunnefåglar.
Lunnefåglarna är de roligaste fåglar vi vet, i hemmavattnen. De
ser ut som sjöfåglar med papegojhuvud och skämtbråkar ofta med
varandra.
På ett större skär, Ringholmen strax utanför
Kristiansund tillbringade vi två härliga dagar i samspråk med Gun
och Ole, ett norskt långseglarpar som råkade ligga vid bryggan.  Vi
pratade om norska Marianne som varje år på julafton bjuder
skandinaviska långseglare på risgrynsgröt eller glögg i sitt hus
i Bequia, Västindien. Gun och Ole berättade om Öyvind och hans
hustru som vigt tjugo år av sina liv åt att bygga om det gamla övergivna
fisksalteriet Ringholmen till ett levande båtvandrarhem och en mötesplats
i skärgården. Krogen är ett vackert stora rum med den gamla
imponerande trämiljön känsligt bevarad. Smakfullt kombinerat med
det nya som måste till. Vi tror att vår tids människor behöver
det gamla att relatera till, att nutidens översnabba
utvecklingstakt lurar oss och får oss att må dåligt för att vi
inte hinner med och inte förstår hur allt hänger ihop. I alla
fall inte i de år av våra liv när vi börjar reflektera över
sammanhang.
Birgitta
och Eric Boye-Freudenthal
|
