|
Råå hamn, Ariel IV, 10 juni 2004
Långfärdseglardrömmar
och storbunkring
Det blir inget kanonskott den här gången,
inte hundratals kända och okända som står på kajen och vinkar
farväl. Ingen dragspelsorkester som spelar farväl förtjusande mö.
Vi seglar enklare och kanske mera ödmjukt ut ur hamnen på väg mot
Nordpolen. Vi vet att långfärdseglarlivet inte är ett intensivt
semesteräventyr utan en sorts vardagsupplevelse för den som har
varit med förut. Vi vet att vägen är resans mål. Vi siktar inte
mot att komma först eller vara bäst utan mot att varje kväll
kunna glädja oss åt den dag som just varit. Det handlar om ett
annorlunda sätt att leva som många gånger är hårt och slitsamt
när vinden går emot eller störtar sig över båten med aggressiv
kraft. Eller när havet bryter över däck och vi tvingas sitta
ankarvakt hela nätter till och med inne i hamn. Eller när
vindrodret går sönder och vi måste stå och handstyra båten
flera dagar i rad. Men vi vet att berg-och-dal-teorin är sann. Om
inte dessa slitsamma och jobbiga stunder hade funnits skulle vi inte
kunna uppleva dess motsatser så starkt. En stilla nattlig segling i
lätt bris över lugnt hav, med fullmånegata i aktern och Polstjärnan
som tydlig vägvisare föröver. En grupp späckhuggare strax
bredvid, som frustande häver sig i bågar likt gigantiska svartvita
delfiner. Eller en kopp te i sittbrunnens skönaste hörn med lugn i
sinnet och de mest älskade medmänniskorna nära intill.
Säkert kommer där ändå att stå ett mindre
gäng avskedsvinkare på kajen när vi nu sätter segel. Befarna och
potentiella seglare i avslappnade slitna kläder, som såna som inte
måste vara på sitt jobb längre och inte behöver bry sig om vad
andra tycker, kan gå omkring i. På Råå liksom i många andra
hamnar finns en grupp människor som bor ombord på sina båtar,
sparar pengar och förbereder sig och sin båt inför en långfärds
seglats. En del tänker segla ett, två eller tre år; till Västindien
och tillbaka, upp och ner längs Syd- och Nordamerikas kuster eller
som vi runt hela klotet. De som kan ger sig iväg på obestämd tid
för att se hur de trivs med långsegling. Några av dem kommer inte
längre än till Engelska kanalen innan de upptäcker att
seglarlivet var något annat än de trodde eller att kanske de inte
trivs med att leva så nära varandra. Men de flesta hittar rytmen
och friheten i det nya livet och förstår plötsligt inte hur de någonsin
har kunnat kämpa på motorvägen varje dag eller måla fönster på
två av fyra veckors semester. Två av våra seglarvänner i 55-årsåldern
har beslutat sig för att släppa den totala tryggheten i hus och
framgångsrika jobb och ge sig ut i den totala möjligheten. De
funderade en del över om det var rätt mot de drygt 20-åriga
barnen att beröva dem barndomshemmet. ”Barnen” tycker det är
helt fantastiskt att deras mossiga föräldrar vågar ge sig ut på
långseglats och ser starkt fram emot att besöka dem i flera av världens
intressanta hörn.
Monica och Patrik har redan seglat runt jorden
en gång med en ganska liten segelbåt. Efter hemkomsten har de
jobbat hårt i flera år för att kunna köpa en större stålbåt.
Nu bor de ombord med sitt första barn på två år och sparar varje
krona för att kunna segla ut igen. Undrar om deras barn kommer att
lära sig segla Optimist i Söderhavet, på Nya Zeeland, i
Sydostasien eller rent utav i Ängelholm där vår Christian numera
driver seglarskolorna.
Ombord på Ariel IV har det som ibland kallas
resfeber infunnit sig, inte den här gången som inför världsomseglingen,
i form av fjärilar i magen. Mera som en febril hyperaktivitet inför
insikten om att tiden är slut och att det som inte blivit gjort måste
göras nu. Visserligen kommer vi tillbaka från Lofoten för att
tillbringa vintern i Skåne men Ariel anlöper inte Råå igen på nästan
ett och ett halvt år. Eric har balanserat, de senaste tre dagarna,
på en liten vrickig flotte kring Ariels långsmala rundade buk. På
kvällarna värker hans armar rejält efter hårt och träget
slipande och putsande av sidorna. Nu blänker skrovet ikapp med däck
och rigg.
Mindre båtar bottenbehandlas i vagga på land
varje år, men Ariel IV med sina 25 ton ligger helst kvar i vattnet.
Ungefär vart tredje år kommer hon upp en vecka.
För att slutligen fylla buken inombords åker
vi på storhandling efter proviant. Visserligen är det skillnad på
Stilla Havet och Nordnorges västkust. I Norge finns säkert
butiker. Men utbudet och priserna där är sådana att vi försöker
bunkra väl här hemma. Även om vi bara handlar i storleksordning
20 kilo mjöl och 15 kg socker istället för 60 respektive 40 kilon
sjunker båten säkert en liten bit när hundratalet basvaror, gånger
lämplig mängd och antal, stuvats in i skåpen. Bullens
pilsnerkorv, ärtsoppa på burk, torkade tomater, pasta, lök, nötter,
kryddor, olja, vinäger, såser, soppor, opoppade popcorn,
fruktkonserver, ris, rödbetor, müsli… You name it. Kvittot från
affären blev två meter långt. Vi har klistrat upp det på väggen,
nästan från golv till tak. Bankboken blev väsentligt tunnare.
Nu återstår bara att leta fram sjökorten och
gästflaggorna. Vi har ungefär fyrtio gästflaggor att välja på.
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal
|
