|
Råå hamn, Ariel IV 2004-06-03
Prov och balans - en vecka kvar till avsegling!
Pingst blev den stora prövarehelgen när vi
seglade ut med Ariel IV för första gången nyutrustad för
Nordnorge och Nordpolenfart. Värmesystemet fick vi aldrig prövat för
solen flödade oväntat nog varenda sekund. De nya sjökläderna för
isvattenssegling lyxprovade vi bara till hälften, dvs jackan med
inbyggd livsele, lite på kul när det blev kyligt framåt kvällen.
Den nya urstarka bensindrivna generatorn spann som en katt och
levererade 220 volt som komplement till de vanliga 12 som finns i båtens
batterier. Generatorn ska ge oss extraström i vildmarksvatten när
inte vindgeneratorn eller släpgeneratorn räcker till för
belysning och instrument, eller när vi behöver extra kraft till
kompressorn för att fylla dyktuber. Vi sov och satt gott på nya
tjocka dynor, havsblå med små svarta prickar, som fåglar på långt
håll. De gamla dynorna hade efter 15 års tjänst reducerats i
tjocklek till kompakta sittunderlag.
Enligt dansk pingstsed spelade vi fotboll och
brännboll på utflykt i det gröna, med nio besättningar från
Lomma. Med dem seglade vi ofta förr till Taarbäck och Bakken. Då
var barnen små. De barn som nu spelade brännboll och senare på kvällen
åkte berg-och-dalbana var tonåringar och halvvuxna. Den här gången
fick vi promenera dit från hamnen i Skovshoved. Ariel IV sticker för
djupt under ytan för att komma in i Taarbäck. Ariel II och III
passade på sin tid bättre i små danska hamnar. Ariel IV vill till
vildare vida vatten.
På väg tillbaka till Råå forsade Ariel IV
äntligen frisläppt för fulla segel i nio knop framför en ovanlig
sydostlig slörvind. Vi satt i sittbrunnen, njöt av kraft och fart
och funderade på vad som ytterligare behöver kompletteras ombord
inför resan norrut. Tält och sovsäckar att bära med på långvandringar,
punsch att värma till ärtsoppa efter glaciärbesök, kajaker till
landningsturer i trånga vatten, duk till sittbrunnsbordet för
trevliga kvällar med okända besättningsmedlemmar. Det där med våra
kommande okända medseglare funderar vi mycket över. Vissa veckor
kommer vår numera inte så stora familjebesättning att
kompletteras med ”paying crew”, besättningsgäster som för en
rimlig slant kan vara delaktiga i resan. Vi har seglat länge och långt
med varandra i familjen, nära varandra, i vått och i torrt, men
aldrig förr prövat att dela vår seglingsvardag med okända
seglare eller nästan seglare. Ett experiment som vi hoppas ska
tillföra ytterligare värden till kommande äventyr. Om några år
är vi bara två kvar av den fasta besättningen ombord.
Redan nu seglar Christian, på egen köl.
Rasmus kommer gärna med på resan i år men bara ”någon vecka
eller så”. Och det är ju egentligen inte ett dugg konstigt när
flickvän och vänner finns här hemma. Visst minns man … Jens som
är 15 år och yngst skulle kanske också på sätt och vis, gärna
ha stannat hemma hos den nya mopeden och kompisarna. Men han har
valt att den här sommaren pröva att ta över rorsmansjobbet från
sina bröder. Sen får vi se. Skulle vi stanna hemma för tonåringarnas
skull eller skulle vi fortsätta att förverkliga våra seglingsdrömmar?
Vi tror att det är bättre för barn och ungdomar om vi föräldrar
så långt det är rimligt avstår från curling och gör egna
saker, som får oss att bli glada och lyckliga förebilder. Då mår
barnen också bra. Vi har valt en mellanform som innebär att vi den
här gången inte kan vara borta i tre år eller ens ett år, men vi
kan ändå på två långa sommarseglingar hitta stora upplevelser i
nästan närliggande vatten. Och våra ungdomar kan i lagom takt känna
att rötterna finns, men att de ändå får utrymme att pröva sin
egen existens. Så hamnar vi igen i livets balansgång och visst är
det svårt att balansera men vi tänker som sagt inte sluta.
Många undrar varför vi den här gången vill
segla norrut till kyla och isfarliga vatten, varför vi inte drar
till Medelhavet om vi nu inte kan segla till Söderhavet eller så.
Kanske drivs vi av en nyfikenhet som inte tog slut i trettioårsåldern
utan som fortsätter att locka och pocka fast vi är över femtio år
nu. Ariel IV är byggd i stål och klarar is. Det karga kalla
landskapet i norr, den klara friska luften och det särskilda ljuset
ger näring till själen. Eric månadspendlar normalt med flygplan
till nära Lofoten och arbetar som distriktsläkare där. Ensam har
han ansvar för en hel skärgårdskommuns medicinska välbefinnande.
Jobbet kan vara stressigt men människornas sätt att vara, i en
tydligt långsammare tillvaro, har givit honom starka upplevelser av
ro. Och att se fjällens och fjordarnas storslagna skönhet varje
morgon på väg till läkarhuset har inte slutat att beröra. Nu
drar vi dit tillsammans! Och nästa sommar vidare mot okända, så
nordliga som möjligt, vatten.
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal
|
