|
Råå hamn, Ariel IV 2004-05-22
Ariel IV -
två veckor kvar till avgång!
Tänka sig att
det nu bara är två veckor kvar, dags att lägga loss igen och lämna
hemmabryggan på Råå, den här gången med kurs mot Nordpolen! Vi
längtar och räknar ner dagarna. Jämfört med världsomseglingen
1998-2001 på varma breddgrader väntar helt andra klimatförutsättningar
och tuffare seglingsförhållanden.  Och
vår familj ombord består inte längre självklart av två föräldrar
och tre barn. Vi föräldrar, Eric och Birgitta, är med som
vanligt, men Christian (22 år) seglar numera helst på egen köl i
sin nyrenoverade folkbåt av trä. Rasmus (17 år) prövar det egna
livet i lagom proportioner och seglar några utvalda sträckor med
oss. Jens (15 år) har övertagit rollen som förste styrman, efter
sina bröder.
Ariel IV ligger
nyskurad och putsad vid bryggan med nytt kapell och nytt soltak till
skydd för rorsman. Soltaket fungerar förhoppningsvis lika bra som
regntak när det nu bär av norrut, längs Norges västkust. Där
behöver solen inte hållas borta från huvudena som i Söderhavet
eller Sydostasien. Förmodligen måste vi istället skydda oss mot
vatten från himlen, i tjatiga lågtryck från Brittiska öarna.
Under däck har
Eric under många mörka vinterkvällar installerat en värmepanna
och ett värmesystem med små avlånga element som inte alls är så
fula som jag trodde. Och när vi nu går mot Nordpolen har vi inte
bara värme i kajutan utan också varmvatten, en lyx som känns
ovan. Våra fyra vattentankar rymmer totalt 900 l, så det lär nog
inte bli så värst många duschar ombord ändå. Undrar om Golfströmmens,
inte helt iskalla vatten längs Norges västkust, kommer att inbjuda
till naturbad. I vilket fall som helst kommer vi att kunna undersöka
undervattensvärlden där. Två begagnade torrdräkter ger oss möjligheten.
Eric och Rasmus har provat dem i badhusbassängen. Det gäller att
fylla dem på rätt sätt med luft. Om luften hamnar i benen och fötterna,
vänds dykaren upp och ner och får svårt att komma upp igen. Jens
har äntligen blivit gammal nog för att få ta sitt dykcertifikat
och far runt bassängbotten som en spelevink medan de övriga
deltagarna i grundkursen långsamt vänjer sig vid situationen att
vara under vatten överhuvudtaget.
Tre år har gått
sedan vi kom hem från vår världsomsegling. Tre år av glädje över
att återse familj och vänner, över att återupptäcka vårt
naturvackra hemland och att återuppleva självklarhet i långa
generösa duschar, tvättmaskin och ständig tillgång till
varierade matinköp. Och det är härligt att odla kryddor och
tomater och njuta av skogens grönska runt knuten på vår hyrda
landstuga.
Men de tre åren
har också varit fyllda av irritation och frustration över vårt
moderna samhälles mindre önskvärda sidor. Jag vet inte hur det
gick till men nu har vi både mobiltelefoner och datorer och kanske
är det bra att kunna få tag i alla var som helst och när som
helst, men det har inte gjort oss lyckligare.
I förra veckan
satt Eric i telefonkö under nästan en timme för att få hjälp
med sitt vrenskande program. När han väl kom fram berättade en
kvinnoröst under flera minuter om hur och var man betalar. Därefter
började hon med; ”om du vill si, slå en etta, om du vill så, slå
en tvåa, om du vill …. eller bara vänta. Eric väntade.
Ingenting mer hände.
Eller när han
skulle hjälpa Jens att beställa reservdelar till sin moped. När
delarna äntligen kom efter fyra telefonsamtal och två veckor, var
den ena delen till ett helt annat mopedmärke och den första delen
passade till fel sida på mopeden.
Det har varit
svårt att acceptera det dygnsinnehåll som är självklart här
hemma. Att sega sig ur sängen alldeles för tidigt varje morgon,
att sälla sig till pendlarmyrorna och halvsovande angöra arbete
eller skola, att plikttroget och duktigt sköta sitt och att upprepa
det dag efter dag. När vi nu vet att hela världen finns öppen
runtomkring oss, full av underbara platser och människor med
nyfikna glada ögon. Och vi vet att kontrollen över vår tid; möjligheten
till att ha tid med varandra och att kunna bestämma över vår egen
tid 24 timmar om dygnet är en livsviktig form av frihet. Det har
redan gått tre år sedan vi lämnade det långseglarliv då varje
dag var som en gyllene skål till bredden fylld med oändliga möjligheter.
Tiden har krympt för oss. De tre åren här hemma har passerat
snabbt och omärkligt och vi minns dem nästan inte. De tre åren
dessförinnan, till sjöss gav oss en lång lång tid av aktivt liv
fullt av unika upplevelser som vi kan plocka fram hur många härliga
minnen som helst ifrån. Vi har svårt att acceptera rutinvardagen
och längtar ut efter lugn och ro, efter äventyr och ett enklare
mer naturnära liv. Samtidigt vet vi att under långseglingen hände
det allt som oftast att vi längtade hem och funderade över tillhörighet
och rötter. Det är inte lätt att hitta balans i, och att hitta rätt
i, det enda liv vi har. Men vi fortsätter att söka.
Nu ska det bli
härligt att ge sig ut igen, även om Nordpolen ligger så nära att
det bara handlar om två långa sommarseglatser. Första året ska
vi söka naturnärhet och människomöten i, enligt National
Geographic, världens bästa resmål. Norges västkust är dels ett
sagolikt vackert naturområde och dels finns där fortfarande en äkta
levande kultur fritt från turism och tjingeling. 11 dagar kvar …
Birgitta &
Eric Boye-Freudenthal
|
