Tors 14 juli

Landdag med lång-hike till Nellie Juan glaciären. Den tycktes inte vara så långt borta, kalvningarna hördes i vår ankarvik som åska. Men vi vandrade och vandrade, passerade 12 vattenfall, vadade över ett, hoppade från sten till sten över 11, trängde oss igenom tät låg buskageskog, snubblade över gigantiska rötter, traskade över nyligen blottlagda tidvattenstränder, beundrade isskulpturutställningar på sand, kämpade oss genom stenfyllda klyftor och uppför bäckraviner, passerade björnbajshögar och kollade om de var varma, hojtade och sjöng för att hålla björnarna på avstånd och tog med jämna mellanrum av och på myggnäten över kepsarna. Kepsskärmen håller ut dem från ansiktet. Norske vikingen Erik tog sig ett bad mellan isbergen. Nils föredrog ett dopp i en soluppvärmd damm mellan bergen. Kort sagt, det var en himla lång och spännande väg till glaciären. Turen dit tog sex timmar. Men det var det värt, verkligheten! TV kan slänga sig i väggen. Jag kan sitta i timmar och titta på kalvarna när de lämnar moderglaciären och kastar sig ut i havet med ett gigantiskt plask och påföljande minitsunamivåg som, i ordning inifrån och ut, gungar alla isbergen i viken.

Över nästan midnattsmiddag beundrades blessyrer från vildmarken; nästan stukad fot, nästan knäckt ländrygg, blodvite kring grenriv- och spetsigastenarresultat, imponerande blå märken och gigantiska myggbett. Ett dopp i det nu 16 gradigt vatten med tillhörande sötvattensdusch ur upphängd påse föregick måltiden. Dyblöta skor och sockar sanerades. Före middag delades även glaciärbitar till lämplig drinkstorlek. Till måltiden serverades ”blåbärssoppa” ur de vanliga personliga muggarna. Soppan var mer röd än blå, tunn i konsistensen och misstänkt lik en populär druvprodukt.