oktober 21st, 2020
 Så, efter 10 års segling, Ariel IV i vinteride vid hemmakaj på Råå, Helsingborg. Vi kallar det växthuset.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
juli 24th, 2020
En vecka har gått, en vecka av angöringsfester och förundran över vårt välfungerande land. Den svenska sommargrönskan är underbar och glada människor utan munskydd är uppfriskande att se. Det kalla havet är mindre roligt och de växlande skurarna med vissa solchanser är humörsänkande.
Vi känner oss förvirrade. Var är vi, vart ska vi, vad ska vi göra. Vårt hem Ariel IV ligger vid kaj på egen plats på Råå. Vi har hur mycket vatten som helst och hur mycket 220 volt ström som helst. Tvättmaskinen funkar. Det finns lyxig varm dusch på land och toa som man slipper pumpa. Många fina människor kommer förbi och vill prata, om vårt äventyr och om vad vi ska göra nu.
Hur ska vi veta. Efter 10 år på världens alla hav känns landlivet än så länge obekant. När vi startade 2010 genom Nordvästpassagen i Arktis visste vi inte vilka fantastiska äventyr som låg framför oss. Is och isbjörnar i Arktis, vildmark i Alaska och Kanada, jätteavocados i Mexiko, vågsurf och dyk på Hawaii, hela det underbara Stilla havet med atoller och akvarieliknande undervattensliv, spännande motsägelsefulla Afrika, samba i Brasilien och hela turistköret i solsken i Karibien. Corona problematiken förstås på slutet.
Alla minnen far ganska osorterade genom huvudet som en enorm orkan. Vi behöver tid att sortera, att tänka, att landa i nuet och att lägga allt det underbara som hänt oss i fina högar. Rent praktiskt har vi mängder av foton och mängder av adresser till goa människor i hela världen att ta hand om. Det ska bli roligt.
Så ska vi förstås fortsätta vandra, springa och simma (med våtdräkt) som vi alltid gjort och ser fram emot att ha massor av tid till vår familj och alla goa vänner.
Till alla er som har följt oss på vår världsomsegling vill vi nu säga tack och far väl. Vi har mycket uppskattat alla fina kommentarer och ”gillanden” och lämnar er nu med en bild som lite symboliserar allt det vi varit med om. Hoppas ni känner och förstår hur fantastisk vår 10-åriga segling varit för oss.
Kommentera » | 25 Kommentarer »
juli 9th, 2020
 Till slut blev det för mycket. Dataspelet på navigationsskärmen försvårades allt eftersom Engelska kanalen smalnade av. I smalaste delen utanför Dover och Calais pilade färjor och båtar kors och tvärs samtidigt som den söder och norrgående tunga lastbåttrafiken klämdes ihop i en allt smalare separationszon. Mitt i alltihop och ut mot sidorna rörde sig fiskebåtar till synes planlöst. Där försökte vi ta oss förbi med en ökande norrgående tidvattenström. Fort gick det i alla fall, sådär omkring 10 knop och uppemot 15 knop på medgående surfvågor.
Äntligen fria från den värsta trafiken vände tidvattnet och Ariel IV seglade långsamt vidare i motström medan vågor byggde och försökte stoppa oss.
Utanför Belgien bygger man en enorm vindkraft park. Det såg på sjökortet ut som om man skulle kunna segla vidare norrut genom parken i en slags korridor. Men nej, nej! ”Ariel IV, Ariel IV, Fortuna kallar på kanal 16. Gira genast västerut och runda hela vindkraft området” Det var bara att lyda vaktbåten Fortunas instruktioner. En bra runda extra blev det, rakt ut i Nordsjön, innan vi kunde svänga nordost igen in mot den holländska kusten.
Där låg det ena stora ankringsfältet efter det andra med stilla liggande lastbåtar. Coronaeffekt? Att trassla sig genom dem var inte så svårt men ett antal oljetorn och lite hit och dit båtar, nu utanför separationszon, gjorde inte heller den delen av seglingen särskilt bekväm.
Det hela tog två dygn och visst kan man klara sig nästan utan sömn så länge. Om du har läst denna tråkiga historia ända hit kan vi bara rekommendera dig att segla via Skottland och Irland istället för Engelska kanalen om du vill angöra Frankrike och Spanien.
Nu är vi i Den Helder, Holland och njuter av den härliga efteråt effekten. Lite stolthet att ha gjort det. Angöringsfest med besättningarna från svenska ”Liv” och ”danska ”Alexandra”. Sedan den underbara duschen och hel sovnatt.
Kommentera » | 6 Kommentarer »
juli 1st, 2020
 Äntligen är vi tillbaka i Europa. Det känns som att komma hem, även om vi har en bra bit kvar till Sverige. Efter sju veckor har vi försiktigt satt fötterna på moder jord. Finns det något finare än gräs. Benen kändes som kokt spagetti men vi tog oss i alla fall upp till en dusch och en fransk restaurang. Vattnet i duschen var varmt och vi kunde låta det rinna hur länge som helst! Maten och vinet var himmelskt. Sedan sov vi i tolv timmar, utan att vakna en enda gång.
Seglingen från Azorerna gick i sällskap med ”Liv”, Kristina och Janne. Vi närmast flög fram fort, fort, massor av vind. Passerade från tusentals meter djupt hav, över kontinentalsockeln utanför Biscaya. Plötsligt gick ekolodet igång och visade några hundra meter, efterhand som vi närmade oss engelska kanalen. Sedan befann vi oss som i ett dataspel med båtar riktade mot oss från alla håll, på navigationsskärmen. Separationszoner, bojar och sjömärken att hålla reda på. Tiden ändrades igen, nu två timmar framåt. Tidvatten svepte med och mot. Hjärnan gick igång efter att ha seglat veckovis över tomt hav. Avslutningsvis hade vi två genomtrötta sjömän, en trasig spinnakerbom och en nerramlad linförare till genuan. Tur att ingen fick den i huvudet.
Ariel IV ligger nu, och Titanic låg, här i samma bassäng, Cherbourg, Frankrike. Vi ankom, hon avgick. Jätteterminalen för transatlantiska resor ligger nära, tvärsöver vattnet. Den är numera ett museum. Snart ska vi avgå.
Kommentera » | 19 Kommentarer »
juni 17th, 2020
 Nä, vi kom aldrig iland i Horta. Efter att ha väntat i nästan två veckor, på att få gå iland och /eller få ett väderfönster för att kunna segla vidare, så kom båda nästan samtidigt. I måndags började de testa för Covid. Vi var inte på listan. Undrade varför, eftersom vi varit här nästan längst av alla. Då alla de testade, efter att ha seglat i omkring tre veckor, fick negativt svar kunde de gå iland på tisdagen. Tisdagstestarna kan gå iland idag på onsdag. Vi fick möjlighet att testas först på onsdagen. Ett nästan perfekt väderfönstret öppnade sig för att segla på torsdagen. Så till slut var ingen idé att testa sig…
Vi seglar imorgon torsdag och bara vädergudarna vet var i hamnar. Engländarna är fortfarande strängt negativa till besökare. Cherbourg i Frankrike verkar kanske bra. Därifrån kan vi ”hoppa” till Holland och vidare till Kielkanalen. Om vindarna vill.
Det finns inte internet ombord så nu hör ni inte av oss på ett bra tag. Det går som tidigare att följa vår rutt och position på http://forecast.predictwind.com/tracking/display/ArielIV
Titta också på forecast.predictwind.com/tracking/rally/occ-atlantic-fleet om ni vill se andra båtar på väg.
Far väl Azorerna! Hoppas ni kan ta emot framtidens seglare med öppnare famn.
Kommentera » | 10 Kommentarer »
juni 15th, 2020
 Idag är den stora dagen, vi ska få veta om vi får gå iland. Azorernas beslutsfattare har bestämt att alla besättningar som så önskar får ta ett gratis Covid test och om negativt resultat få gå iland. Wow, härligt, vi har varit här i 11 dagar nu och dessförinnan seglat i 20 dagar, alla eventuella karantänbestämmelser är uppfyllda, vi måste komma bland de första till test. Dessutom börjar båtens namn på A…
Men nu gråter vi nästan! Hamnkaptenen läste upp listan för dagens test och vi är inte på den. Det var enda chansen vi hade eftersom testresultatet kommer tillbaka onsdag och vi måste segla på torsdag. Då ser vi äntligen ett väderfönster som ger oss möjlighet att segla vidare norrut.
Men vi lurades lite, en söm på genuan hade gått upp. Den hade nog klarat sig hem med hjälp av lite tape, men nu ansåg vi det mycket viktigt att den blev lagad. För att segelmakaren skulle kunna göra jobbet blev vi tvungna att få en plats på karantänbryggan. Oj vilken känsla efter alla dessa veckor att sätta fötterna på land även om det bara var en kaj. Vi promenerade med välbehag fram och tillbaka några hundra meter. Seglet skulle komma tillbaka nästa dag och så kom Eric på att vi behövde ett extra fall till genuan. Det kunde levereras någon dag senare. Och så tog det en dag att få upp det till masttoppen och ner genom masten.
Ha, vi blev kvar vid ”land” i fyra dagar, hann med att umgås med flera vänbesättningar och till och med att måla den traditionella båtbilden på kajen för Ariel IV. Vi hittade också den bild som vår son Christian målade när han seglade här med 2 vänner på ”Soprano”, en liten 24 fotare, för 11 år sedan. Visserligen såg vi bilden bara genom kikaren. Men våra azoriska vänner gick dit och plåtade den åt oss.
Så lite kul och en hel del skratt men stor besvikelse över att inte få besöka Faial och vännerna här.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
juni 8th, 2020
 Så skulle vi, efter 10 år på världsomsegling, segla i vårt eget hav, tillbaka till vårt Europa, med mest västliga medvindar som det brukar vara. Men så f-n heller. Just i år bestämde sig vindarna för att blåsa nordost nästan hela tiden, motvind nästan hela vägen, och oftast en massa motvind. Visst är det härligt när 25 ton stål vräker sig genom 3 meter vågor och hela båten sköljs över med fräsande horisontella vattenfall. Men bara den första timmen eller så, sedan blir det enbart tröttsamt. Kroppen som försöker sova flyger upp och ner i kojen. Den som har vakt blir genomvåt och kall när man snabbt tittar ut genom luckan för att kolla. Det är alltid mitt i natten när seglen ska revas.
Det tog 20 dygn. Tänk er tre veckor utan uppehåll. Men vi vande oss, fick i oss mat, läste böcker, borstade tänderna varje dag, fick till dusch vid 2 tillfällen, lyssnade på poddar, tittade på fantastiska stjärnhimlar ibland och såg solen rulla över valvet varje dag. Många delfiner lekte bredvid och en mängd små portugisiska örlogsmän seglade med. Når Eric tog upp släpgeneratorn var hela tampen insnodd i kletiga trådar från örlogsmän. Han brände sig ordentligt på händerna.
Nu är vi här, i Horta på Azorerna, hurra, äntligen. Höga öar stiger upp ur havet, gröna kullar rullar mot oss och vi ser vackra mest vita hus när vi närmar oss hamnen. Alltid lika magiskt härligt att komma fram, särskilt när det är efter en oceanöversegling och när målet är en ö. De jobbiga dagarna sjunker undan i medvetandet och ersätts som alltid av en slags stolthet över att ha korsat oceanen.
Vännerna Gary och Kirstin från båten ”Wandering Albatross” bor här och vi såg fram emot fina kvällar tillsammans i deras trädgård. Men nej. Det ryktades att Portugal skulle släppa på sina stränga restriktioner mot Covid den 1 juni. Vi trodde på dem. Men nej, nej, Vi får inte lämna båten och inte ens sätta dingen i sjön. Omkring 40 besättningar från hela världen är instängda på sina båtar, många med barn, efter veckor av segling. Jamen, vi har ju varit i karantän hur länge som helst… Väderrapporterna talar enbart om motvindar de kommande 10 dagarna, för oss som ska norrut. De som ska till Medelhavet ger sig av efterhand.
Ljuspunkten är Peters Sport Café. Fina unga män levererar allt vi ber om till båten. Mat från affären, restaurangmåltider på kvällen, vatten, gasol, reservdelar. De skrattar och ler så vi blir glada varje gång de dyker upp i sin gula gummibåt. Och höjdpunkten var att Kirstin och Gary skickade med en välkomstgåva. Oj, jordgubbar, vin, färskt bröd, ost och bananer!
Så visst är det skönt att få sova lugnt i sin egen koj och äta utan att vara rädd för att maten glider av tallriken, men kanske den vilda Nordatlanten ändå är ett bättre val, för att få komma till platser där vi kan vara fria.
Kommentera » | 15 Kommentarer »
maj 14th, 2020
Imorgon seglar vi, lämnar Antigua och Karibien, styr mot Azorerna och hoppas få komma in när vi väl är där. 48 timmars ankring, proviant, vatten och diesel har man lovat oss, alla hundratals seglare som nu drar hemöver. Vi som ändå skulle hem, de som skulle genom Panamakanalen och ut på sitt livs äventyr, de som skulle lämna sin båt på Trinidad eller annat ställe söder om orkanbältet till nästa säsong, de som skulle segla norröver till USA och kanske Grönland. Många spräckta planer och ledsna ögon. Hur kunde det bli så här, världen förändrades radikalt. Efter veckor och månader i karantän, om än i paradisiska vikar, så drar de flesta hem.
För oss är det också den sista oceanöverseglingen på vårt nu 10-åriga äventyr. Slutet närmar sig och många frågar oss hur det blir att komma hem ”på riktigt” tillsammans med vårt hem Ariel IV. Ja hur ska vi veta det. Mycket kallare vatten att simma i och förmodligen färre trevliga solnedgångsmöten med glada fria människor. Men barnen, familjen och vännerna finns hemma, vi slipper gå med munskydd i affären och vi är inte längre begränsade av lönearbete. Varje vacker dag i hemlandets struliga vädersystem kan vi uppleva underbar natur under sommar, höst, vinter och vår. Vi har inte sett en levande vitsippa på 10 år.
Det finns inte internet ombord så nu hör ni inte av oss på kanske tre veckor, om vi får gå iland på Azorerna, eller kanske uppemot dubbelt så lång tid beroende på var vi kan angöra Europa. Det går att följa vår rutt och position på http://forecast.predictwind.com/tracking/display/ArielIV
Titta också på forecast.predictwind.com/tracking/rally/occ-atlantic-fleet om ni vill se andra båtar på väg över.
Far väl Karibien. Hoppas du kan ta emot framtidens seglare med öppnare famn!
Kommentera » | 27 Kommentarer »
maj 6th, 2020
 Antigua Coastguard har öppnat för att båtarna nu får förflytta sig längs kusten. Kapten måste anmäla 24 tim i förväg och uppge varför man vill flytta, samt sedan kontakta Coastguard när man flyttar och när man är framme. Båtarna lämnade en efter en vårt karantänparadis på Barbuda. Med viss sorg. Vi hade blivit nära vänner mitt i den absurda Corona rapporteringen från resten av världen. Kvarvarande båtar i viken tutade för den som gick som om det var fråga om att korsa en ocean.
Ariel IV ankarkedja var tät som en smal matta med alg beväxning. Hårt jobb att skrubba den. Det kändes konstigt att sätta segel efter sex veckor vid Spanish Point. Kylskåp, matskåp, fruktnät och konservförråd var tomma. Kak- och kexlådan hade varit utan innehåll i två veckor. Vi seglade till Jolly Harbour på Antigua där det finns en ganska stor affär.
Det var som att komma till ett spöksamhälle eller en framtidsplats nära domedagen. Nästan tomt på gatorna, någon enstaka människa, alla med munskydd. Men affären var öppen hela dagen. Antigua har börjat att långsamt öppna upp.
Vi uppmanades tvätta händerna och stod i en kort kö med två meters mellanrum, sedan var det fritt fram. Ca 15 människor i taget inne i affären. Vi log åt uppfinningsrikedomen när det gällde munskydd. Halsdukar, scarves och buff. Vita doktors- eller målarmunskydd. En del hade sytt vackra färgade munskydd med mönster eller pärlor på. Vi handlade två kundvagnar fulla och betalade ca 10000 kr. Inte billigt i Karibien men vi var sååå glada åt att ha mat igen och att ha konserver som räcker så vi kan segla hela vägen hem om vi måste.
Klädskåpen är genomgångna och vi har hittat ull-kläder, jackor, mössor, och vantar från när det här äventyret började, när vi seglade genom Nordvästpassagen i Arktis, 2010. Inte många båtar här som är lika välutrustade när det gäller att klara de kalla nätterna på nordatlanten.
Vi vet ännu inte vart vi kan segla. Azorerna är stängda men vi kan gå in och fylla på förråd om det behövs i 48 tim. Irland och Storbritannien är stängda. Som det ser ut nu måste vi gå till en transit-hamn i Frankrike, förmodligen Cherbourg och sedan segla norrut genom Engelska kanalen, kanske vila i någon holländsk hamn. Kielkanalen är stängd för fritidsbåtar så eventuellt måste vi segla runt hela Danmark. Vädersituationen ser allmänt bråkig ut men snart måste vi ge oss iväg. Det är inte en översegling vi ser fram emot. Men skönt i alla fall att världen långsamt börjar öppna upp!
Kommentera » | 19 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
