Framme vid den hemliga(?) spaningsstationen såg vi plötslig en levande människa som öppnade en stor dörr. Vi stegade modigt vidare och tänkte att vi måste fortsätta tro på att människor är goda, även amerikanska myndighetspersoner. Mannen i dörren visade sig vara en mekaniker som log mot oss och sa ”Välkomna, ni måste vara från segelbåten härutanför. Vi tog foton på er igår kväll. Hit har inte kommit någon segelbåt förut. Kom med och möt stationschefen.” Tony, stationschefen, i slitna jeans och gammal t-shirt, hälsade oss leende välkomna och bjöd in oss till den lunch som stod serverad till stationens just nu 17 anställda. Tio som han själv basade för med spaning, väder, flyginformation och kök. Fem som arbetade med att sanera mark efter tidigare byggnader. Två som var där för att studera valrossars beteende. Eric följde med dem ut i dingen och fick se valrossarna simma och leka. Förutom lunchen fick vi av Tony lådvis med mat som annars skulle slängas, underbara duschar, tvättmöjligheter, internet och varsin glass(!). Och så mötte vi John som väntade på transport hem. Den pråm som skulle hämta alla hans saneringsmaskiner var försenad. Han körde oss upp till domen på toppstationen och hur många gånger som helst fram och tillbaka till dingen med vattendunkar. Vid dagens slut var vattentankarna på Ariel IV fulla och vi var ytterst förvånade och himla glada över det fantastiskt härliga mottagande och all den hjälp vi fått från det vi trott skulle vara stränga myndighetspersoner.