Morgon i Demarcation Bay, tät solljus dimma. Jag borstade tänderna på däck och tittade ut över en spegelblank bred bukt. Vattnet hävde sig långsamt i lång dyning. Disigt ljus fördelades genom vattnets rörelser, i solfjädersformation. Solfjädern rörde sig i takt med de loja vågrörelserna.
Även när vi gick in i i bukten två dagar tidigare var det morgon och dimma. Det långa låga revet var omöjligt att se och därmed även revöppningen. Ariel gled in sakta, sakta. Med hjälp av elektroniskt sjökort, radar och framåtseende ekolod, hittade hon rännan med några meter under kölen, följde den långsamt, fick ibland gira för att inte gå in i någon sandbank på vardera sidan. Efter en timme låg vi tryggt ankrade bakom revet på fyra meters djup.
Den här dagen seglade vi ut på exakt samma kurslinje, baklänges på plottern, lättare men ändå nervöst i tjockan. Vem skulle dra loss oss om vi fastnade på grund här. Revspetsarna skymtade på båda sidor, vacker gråbrun stenstrand, hundratals uppkastade väderbitna stockar och grenar. Så gled vi ut på öppet vatten, plötsligt omgivna av en armé av nyfikna sälar. Deras huvuden poppade upp överallt omkring oss och försvann igen när vi kom närmare, små svarta runda ögon. De stirrade, grinade glatt, kastade med huvudet och försvann igen elegant under ytan, såg ut som om de bara ville leka och driva med oss lite skojsamt och busigt.