Dagens första prioritet var att få vatten, vatten till att skölja bort allt salt från överseglingen, plus att fylla våra vattentankar. En vänlig isländsk gästarbetare fixade så att vi till slut fick en hel tankbil på kajen med en slang och munstycke som på en brandbil. Saltet försvann och tankarna blev fort fyllda och alla kläder på tork. Vi hade åter turen med perfekt torkväder.

 
Efter frukost var det dags för efterlängtad dusch, vi behövde också sannerligen bli avsaltade. Med schampo och handduk gick vi först till turistföreningen för att fråga. Enligt Lonely Planet skulle folket i Nanortalik vara de vänligaste på hela Grönland. Vi blev alla rörande överens om att detta var sanning. Vi mötte inte en enda som inte glatt ville hjälpa oss. Tjejen på turistföreningen blev vår favorit. Hon fixade och hjälpte och sålde såklart också en del souvenirer till oss. Hos hänvisade till hotellet som visade sig vara stängt.

Vi hamnade istället i gamla Nanortalik, i ett välbevarat och spännande museum där David blev vår guide genom historien. I två timmar passerade vi igenom olika hus, tidsåldrar och kulturer och lärde oss hur man jagade säl, isbjörn och val och hur man tog hand om skinn, späck och mat. Vi såg med egna ögon att det i de gamla husen, som stått i hundra år, hade blivit stora sprickor i väggar och golv. David berättade att den globala uppvärmningen gör så att det inte längre finns permanent permafrost utan marken blir mjuk och sjunker, och husen spricker. David var bekymrad.

Vi fick också veta att sista isbjörnen blev skjuten i maj. Den hade kommit med ett av alla isbergen långt norrifrån Grönlands östkust och drivit i land utanför byn.