Så vi fuskade lite, det är inte alls fel och ha en satelittelefon ombord. Jag ringde min nu gode vän Tommy Andersen på Grönlands Iceservice som jag tidigare både mailat och pratat med flera gånger i telefon. Han har skickat israpporter regelbundet och väderprognoser enligt deras maillista, tryggt och bra, men jag ville ringa honom nu och få lite färsk info. Tommy berättade att man idag gjort en ny rekognoseringsflygning och hade sett bara enstaka isberg utanför Sundet, men vi kan räkna med isberg ända ut till 43 grader väst, dvs ca 30 sjömil ut. Vidare var hela Prins Christians Sund isfritt men med en del strandade isberg som man lätt kan passera. Det viktigaste var att vinden skulle mojna snabbt och till och med dö ut till kvällen, tyvärr för då blir det rulla av i dyningen. Dimma skulle vi absolut få. Allt stämde fint men från att vinden började lägga sig på kvällen den femte dagen till sjöss, till dess att vi låg trygga vid berget och kunde andas ut gick det 12 timmar av spännande angöring.  Vi såg Grönland på fantastiska 50 sjömils avstånd 16.45 på eftermiddagen samtidigt som vinden minskade. När vi sedan kom in på vatten med isvarning såg vi att hela kusten var inlindad i en grå låg halsduk. Dimman och väggen var kompakt, max 50 meters sikt. Med radarn, AIS, elektroniska sjökort och flera par ögon intensivt spejande efter i första hand isberg blev det ett par nervösa och spända timmar som vi kommer att minnas som en höjdpunkt. En verklig resa in i det okända! Känslan av att, i den bitande råa arktiska kylan och med så hög fuktighet att allt droppade och var blött, plötsligt se oidentifierade ekon på radarn gör att man känner sig ganska liten. När sedan det oklara ekot visar sig på AIS’ en, på sjökortet kallar jag upp båten på VHF-radion. Det var en Grönländsk fiskebåt. Jag frågade om den andra båten på min styrbordsida var hans kompis. Han svarade helt naturligt, ”nej det är bara Storisen!” Ups! Men som i alla sagor så försvann dimman som med ett trollspö och vi befann oss då redan omgivna av vanliga öar, strandade stora isberg, magnifika snötäckta berg och glaciärer men framför allt så såg vi själva angöringsfyren rakt föröver ca 3 sjömil bort, underbart. Men det bästa och skönaste var nog att dyningen och vågorna försvann, man kan bli lite trött av detta eviga stampandet efter 5 dygn. Vi gick sen ca 5 sjömil upp till en glaciär modell större och som skulle ha en liten ankarvik i mynningen. Den visade sig vara helt magnifik, ett skådespel utan dess like. Först blev vi både rädda och förbluffade, glaciärens kalvning hördes som krafiga dova kanonsmällar och ekade mellan de tusenmeterhöga fjälltopparna. Inte så konstigt att vi inte kunde gå ock lägga oss och slappna av och sova just där och då, samtidigt som  solen just gick upp kl 04.00.