Till slut blev det för mycket. Dataspelet på navigationsskärmen försvårades allt eftersom Engelska kanalen smalnade av. I smalaste delen utanför Dover och Calais pilade färjor och båtar kors och tvärs samtidigt som den söder och norrgående tunga lastbåttrafiken klämdes ihop i en allt smalare separationszon. Mitt i alltihop och ut mot sidorna rörde sig fiskebåtar till synes planlöst. Där försökte vi ta oss förbi med en ökande norrgående tidvattenström. Fort gick det i alla fall, sådär omkring 10 knop och uppemot 15 knop på medgående surfvågor.

Äntligen fria från den värsta trafiken vände tidvattnet och Ariel IV seglade långsamt vidare i motström medan vågor byggde och försökte stoppa oss.

Utanför Belgien bygger man en enorm vindkraft park. Det såg på sjökortet ut som om man skulle kunna segla vidare norrut genom parken i en slags korridor. Men nej, nej! ”Ariel IV, Ariel IV, Fortuna kallar på kanal 16. Gira genast västerut och runda hela vindkraft området” Det var bara att lyda vaktbåten Fortunas instruktioner. En bra runda extra blev det, rakt ut i Nordsjön, innan vi kunde svänga nordost igen in mot den holländska kusten.

Där låg det ena stora ankringsfältet efter det andra med stilla liggande lastbåtar. Coronaeffekt? Att trassla sig genom dem var inte så svårt men ett antal oljetorn och lite hit och dit båtar, nu utanför separationszon, gjorde inte heller den delen av seglingen särskilt bekväm.

Det hela tog två dygn och visst kan man klara sig nästan utan sömn så länge. Om du har läst denna tråkiga historia ända hit kan vi bara rekommendera dig att segla via Skottland och Irland istället för Engelska kanalen om du vill angöra Frankrike och Spanien.

Nu är vi i Den Helder, Holland och njuter av den härliga efteråt effekten. Lite stolthet att ha gjort det. Angöringsfest med besättningarna från svenska ”Liv” och ”danska ”Alexandra”. Sedan den underbara duschen och hel sovnatt.