Den svenska båten ”Amiga Mia” låg ankrad en bit framför oss in mot Princess Margarets Beach i Bequia. Varje dag framåt eftermiddagen spanade vi oroligt för att se om någon jättekatamaran med chartergäster skulle försöka tränga sig in och ankra innanför oss, närmare stranden. Och nästan varje dag fick vi skrika till inkommande ”katta” och försöka förklara att alla på grund av det blåsiga vädret hade 50 m ankarkätting ute. Så att de inte skulle ankra ovanpå vårt ankare och riva det med sig.

Igår lyckades vi inte. En fransk 52 fot lång katamaran dundrade in i full fart framför” Amiga Mia” och lyckades trassla in ena propellern i tampen till Amigas extra ankare. Katamaranen var nu fast med ena motorn satt ur spel. ”Amiga Mia” är en L32, dvs. en ganska liten båt med dagens mått mätt. Hennes huvudankare med kätting höll fortfarande, men nu både den egna båten och jättekattan.

Vi for över i dingen från Ariel IV. Kapten Lasse på ”Amiga Mia” låg redan med snorkel i vattnet. Eric dök i och de försökte få loss tampen som hade virat sig hårt kring propelleraxeln. Flera andra långseglardingar kom farande och försökte putta kattan så hon inte skulle dra loss det kvarvarande ankaret, driva upp på land och dra med sig ”Amiga Mia”. En rastakapten stod på kattan och såg rädd ut. Chartergästerna med drinkar i handen förstod nog inte allvaret.

Vi pumpade luft till Eric under kattan men han kunde inte få loss den tjocka ankartampen. Nu återstod bara lösningen att skära av den. Betänk att detta var ”Amiga Mias” enda 60 m långa otroligt dyra tamp för extra ankare i svårt väder. Kapten Lasse kunde inte annat än säga ja. Visst, han ska få ersättning, men det är inte lätt att hitta en ny kvalitettamp i Västindien. Katamaranen tog sig vidare till ankring längre bort. ”Amiga Mia” och två andra båtar i närheten fick ankra om.

Nästa, lite mindre dramatiska, händelse den dagen, var att vår sista (av två medhavda) Kalles kaviar från Sverige, tog slut.