Så var det dags, för den fruktade seglingen från Madagaskar över till Afrika. Olika vädergurus gav oss samma bild. Fem dagar med ostliga eller nordostliga vindar, dvs medvind. Vi borde hinna tvärs över Mocambique Channel till Bazaruto i Mocambique, men inte till Richards Bay och Sydafrika som vi hade hoppats. Mycket riktigt, på sjätte dagen vände vinden rakt emot den kurs vi haft. Tur att vi inte var kvar därute då. I dessa vatten går världens starkaste strömmar, hamnar man i sydgående medström med hård sydlig motvind kan man hälsa hem. Omkring 20 meter höga, så kallade freak Waves, är inte ovanliga här.

Mindre tur var att sista seglingsdagen hördes autopiloten StorAlf klaga klonk, klonk, klonk. Ve och fasa, vi hade förlorat en trogen och stark besättningsman, han kunde inte mer. Nu hade vi bara vindrodret Gandalf samt LillAlf kvar. LillAlf är vår lilla autopilot för motorgång. Vi blev tvungna att handstyra när ingen av dem kunde klara det. Att ha en levande sailor stående vid rodret hela tiden är inte lätt när man bara är två ombord.

Sju båtar från lika många länder var vi, som hade legat i Bali Bay på Madagaskar och väntat på ett lämpligt väderfönster att segla över i. Det var ”Argonaut” från Holland, ”Gaia” från Mauritius, ”Frieda” från Tyskland, ”Chrisaloha” från Frankrike, ”Shuti” från Israel, ”Sucarrao” från Spanien och så vi på Ariel IV från Sverige. Det kändes häftigt när vi alla styrde ut mot öppna havet och skönt att vi kunde prata lite med varandra på kortvågsradio varje kväll. (Även om de flesta har satellitkommunikation nu för tiden). Vi utlyste en tävling. Den som fångade största fisken på väg över skulle vinna en flaska rom. Vi kom faktiskt tvåa efter att ha fångat två ganska stora guldmakrillar. Rommen gick till fransmännen.

Under hela det femte dygnet seglade så den ena båten efter den andra in i skydd bakom Bazaruto vackra sandöar i Mocambique. Inget party precis, alla var dödströtta efter en hård segling. Men nästa dag drog tolv glada sjömän salta historier i Ariels sittbrunn.