Första etappen från Fiji till Marshall Islands är avverkad och vi har kommit till världens minsta land, Tuvalu. Här bor omkring elva tusen människor på några små låga atoller. På vägen hit har vi seglat en bra bit norrut och närmar oss ekvatorn igen.  Varje dag under fyra dygns segling har det blivit varmare och varmare och varmare …

Ankaret hann knappt nå botten innan vi dök i lagunen för att få svalka. Men ve och fasa, havet svalkade inte. Och ve och dubbelfasa vattentemperaturmätaren visade 37 grader, hur skulle havsvattnet då kunna kännas svalkande.

Vid kontroll med mer exakt mätare visade sig sanningen ligga på 33 grader. Alltså 33 grader i vattnet och, som vi redan visste, även 33 i luften! Svetten rinner i strida strömmar och vi dricker litervis för att kompensera i vätskebalansen. Solen strålar och strålar, heta vindar omfamnar oss.

Ett värmeåskväder blev vår räddning. Det tornade upp sig med mörka moln och drog argt in över Ariel IV. Fantastiskt, svalkande regn öste ner över oss. Vid temperaturmätning visade sig det vattnet hålla bara 27 grader. Ett varmt tack till väderguden!

Sedan blev det kväll, och baaara 30 grader ombord. Med fläktar vid kojen på högsta fart gick det nästan att somna, men värmen från motorrummet och från varmvattenberedaren under ena kojen höjde temperaturen i hytten. Vi försökte det gamla tricket, från förra jordenruntseglingen, med en stor våt handduk över kroppen. Men svetten fortsatte att rinna friskt ner i kudden, så blääh, vi flyttade ut i salongen under öppna luckor. Det fläktade skönt och vi somnade nästan när det började regna och luckorna måste stängas. Till slut vann dock John Blund. Vi vaknade nästa morgon med ömma höfter. Salongsdynorna är hårda att ligga på, gjorda endast för sittning.

Nu stannar vi på de här breddgraderna några veckor, ca 8 grader syd, innan vi går vidare norrut. Det blir ännu varmare och varmare och sedan på andra sidan ekvatorn lite svalare och svalare igen. Det är verkligen en hot spot, men internet hittar vi nog igen först om någon månad…