Efter två veckors väntan fick vi äntligen ett väderfönster; sydlig vind i lagom mängd, istället för sydostlig aggressiv passadvind som normalt härskar här i september, rak motvind för oss. Efter en, till vår stora förvåning, lugn och bekväm segling med helt ställ, dvs. inga revade segel, kom vi slutligen till Fijis mest avlägsna ögrupp Lau Islands.

Efter två nätters segling var vi ganska trötta när vi väntade utanför revet runt Fulaga Island på att tidvattnet skulle vända. Klockan åtta på morgonen styrde vi Ariel IV in i en 25 m bred kanal genom revet som omger ön. Lite läskigt med rev nära på båda sidor och en skimrande turkos lagun framför oss men med uppstickande korallhuvuden både här och där. Inga sjökort finns att tillgå. Med hjälp av eyeballnavigation (från hög plats kolla med ögonen:) och nerladdad google earth kort kunde vi långsamt ”slalomsegla” över lagunen till en sagolikt vacker ankringsplats på andra sidan. Vajande palmer, vita sandstränder, små ombonade vikar, snäckor och koraller, lugnt och tyst. Ankaret dundrade ut på 5 meters djup. Sedan sov vi i nästan ett dygn.

Andra dagen kom en slags flotte av grenar med två personer ombord paddlande förbi. De välkomnade oss till byn och visade var stigen börjar. Med en bunt kavarot i ryggsäcken vandrade vi genom djungel tills vi stötte på en ung man som erbjöd sig att ta med oss till hövdingen. Han visade sig vara en urgammal respektingivande man med grått krulligt hår som stod rakt upp, iklädd zulu (slags sarong) och blommig skjorta. Vi tog av sandalerna och inbjöds att sitta på en vacker matta mittemot honom tillsammans med två unga män. Det är inte helt lätt att sitta på golvet med korslagda ben insvept i en sarong nu för tiden… men den gamle hövdingen hade inga som helst problem. Vi överlämnade kavan och lyssnade till högtidliga handklappningar och ett tal som vi inte förstod något av men som lät ceremoniellt och välkomnande.

Sedan följde en av de unga männen oss till ett hus längre bort bebott av en familj som utsetts att vara vår värdfamilj. Mamma Wati bjöd på citronbladste och kokosscones. Vi satt på golvet i ring tillsammans med pappa Sugar, barnen Lo, Lai och Vualika samt farfar Tai och pratade om deras och våra länder och liv. Farfar hade arbetat i västra Fiji på en resort och kunde liksom barnen en hel del engelska. Vår beskrivning av snö och is fascinerade alla.

Om några dagar är vi bjudna till fest på ”Fiji day” och har börjat funderat på vilka gåvor vi kan ta med oss. Mjöl och ingefära till Wati, en boll till sonen Vualika, färgpennor till mellanflickan Lai, ett armband till äldsta flickan Lo, en keps till Sugar och en t-tröja till farfar. Enligt Fiji tradition handlar det om gåvor och gengåvor. Vi kommer att få frukost, lunch och middag i familjens hus. Nu tillhör vi byn.