Det hela började med att Jens fångade en fisk. Jens, vår yngste son, är på semesterbesök några veckor. Han är en fantastisk fiskare. Fisken var vacker med gula detaljer och ganska stor, den passade precis till vår största stekpanna. Tanken på en lyxig fisklunch fick det direkt att börja vattna sig i munnen. Mums, med lite citron till.

Fisken liknade många av de revfiskar som vi tidigare fångat eller harpunerat, men vi var lite osäkra på exakt vilken fisk det var.

En bit bort från vår ankarplats låg en vykortsperfekt liten palmklädd sandö med en exklusiv privat resort. Vi funderade på om prins Carl Philip och hans brud möjligen firade sin smekmånad där. Ut från ön kom en liten lokal båt med en mörkhyad melanesisk ung man ombord. Jens och Eric vinkade på honom för att fråga om fisken. Mannen körde upp bredvid Jens och Eric som satt i vår dinge. Han tog fisken av kroken och granskade den.

”This is a very good fish for eating”, sa han. “Thank you, thank you so much”, fortsatte han och la ner fisken I sin egen båt. ”You are my white brother”, sa han sedan till Jens och ”fistbumpade” honom. Jens och Eric var helt förvånade, sa inte ett ord när han startade sin utombordare och for iväg mot ön.

Skrattet låg nära till hands. Vad gör man i en kultur som finns här, folk är vana vid att hela tiden ge varandra gåvor eller egentligen att byta varor och tjänster. Det hör till historien att den unge mannen senare kom ut till oss igen och frågade om Jens ville följa med och harpunera fisk på revet när det blivit mörkt.