Det började en fin söndagsmorgon. Vi gick i kyrkan för att återigen få uppleva den vackra lokala sångartraditionen. Nästan alla samoaner var klädda i vitt. Några damer hade enorma vita hattar, som stora tårtor på huvudet. Förmodligen tillhör de den kungliga familjen. Även om kungen inte heter kung längre utan ”head of state”. I bänken framför oss satt några hostande barn. Som del i gudstjänsten tar man bänkgrannar i hand, och önskar dem välgång. Nästa dag var Eric störtförkyld.

En vecka senare, ”Independence Day” hamnade vi på festplatsen, längst bak på den ”fina” läktaren. Längst fram satt kungafamiljen, ministrar och viktiga personer från närliggande ö länder, inklusive Nya Zeeland och Australien. Nio av öns byar, män och kvinnor, unga och gamla, framträdde i gigantiska sång- och dansgrupper, flera hundra personer i varje. Till vår förvåning bjöds vi och alla på läktaren på varsitt fat mat med diverse små godsaker. Nästa hela natt turades vi båda om på toa med rinnande utflöde både fram och bak och enorma mag-konvulsioner. Fy f-n! Det värsta vi varit med om sedan vi åt hummer i Västindien på Erics 48-årsdag.

Ja, så fick vi veta att personen som tagit med vår watermaker (som gått sönder) till Honolulu för att skicka den inom landet (till San Francisco) för lagning, hade sänt den med vanlig post. Fy dubbelf-n! Nu skulle det enligt posten ta cirka 5 veckor för bara komma fram. Javisst är Samoa fint men vi hade inte tänkt tillbringa flera månader här …

Så tänkte vi att om vi ändå måste ligga här så länge får vi ta tag i lite eftersatt underhåll. Salta stora vågor hade, under de busiga seglingarna från Mexico och Hawaii, gått hårt åt däcket och en del rost tittade fram. Eric satte igång med gott mod. Men så började det oannonserat att regna, bara lite, sådär irriterande lite, en gång varannan timme. Trots att det nästan inte regnat alls har väderguden lyckat hålla däcket småvått och fuktigt i nästan en vecka nu. Så det där med att ta bort rost och måla fungerar inte. Fy tredubbelf-n.

Och Mats, vår svenska vän här sedan förra gången vi var här 1999, som skulle komma tillbaka i slutet av maj är fortfarande i Sverige. Han tillbringar tid med familjen, enligt samoansk tradition. Mats har lovat att ha med viktiga delar till vår spis och till vindrodret, ny bankdosa och en del post till oss.  Men förresten, det gör ju inget att han kommer senare, vi måste ju ändå ligga kvar här och vänta på watermakern.

Och vårt nya soltak är perfekt som vattensamlare med slang till spann …