Yapala lät som ett spännande ställe, en liten avlägsen by, kortfattat beskriven i vår pilot över Mexikos Stilla Havskust. Sagt och gjort, tillsammans med vännerna på ”Celebration” lättade vi ankar från La Cruz och styrde över Bandera Bay.

Unga pojkar mötte i inseglingen till Yapala och erbjöd oss att lägga fast i en befintlig boj. Skönt för här var för djupt att ankra. Omkring oss låg små lokala fiskebåtar; pangas. När ögonen vant sig vid den frodiga djungelliknande grönskan runt viken såg vi små hus i starka färger som klättrade på bergssluttningen, många med palmbladstak liknande våra halmtak och en fantastisk sandstrand.

Färden iland i dingen var inte helt lätt, vågor bröt mot stranden och ingen av oss lyckades komma iland med torra kläder. Men vad gör det, här torkar allt på fem minuter.

Byn visade sig vara ett sammelsurium av människor, djur, stigar och smala kullerstensbelagda gränder, inga bilar, några små röriga affärer och barer. Åsneryttare hälsade, tuppar gol och höns kacklade, glada smutsiga barn hoppade hage på stigen, bananpalmer och kokosnötter, en bit Mexiko så som vi lite naivt hade föreställt oss det innan vi kom hit. Så fint!

Genom byn flyter en brusande flod. Hela den andra dagen vandrade vi längs den, på åsnestigar som korsade floden fem gånger och kom slutligen till ”paradiset”, en pool mitt i djungeln vid ett vattenfall. En naturlig jacuzzi nedanför fallet masserade oss mjuka till kropp och själ och de mackor vi åt där, vilande på vit sand vid flodbädden, var de bästa vi någonsin ätit. På kvällen åt vi nyfångad bläckfisk på en liten lokal restaurang i byn.

Tillbaka på Ariel IV tillbringade vi natten som i en tvättmaskin, gungande från sida till sida i den havsdyning som byggt upp och hittat raka vägen in i viken utanför Yapala.