|
Onsdagen den
1 juni, 1988, Douz, Tunisien.
 Vaknar
tidigt av stark blåst, palmernas blad böljar i full storm! Redan för
varmt klockan åtta! Dusch och frukost 1 på rummet och sen frukost nr
2 med te, gårdasbröd och marmelad! Sen bad i poolen. Därefter går
Terry, Bi, Rasmus och jag längs /genom dadelpalmodlingar på rykande
sandväg upp till turistinformationen. Efter 1 timmes diskussioner
får vi reserverat en bil med guide kl 13.00 från vårt hotell, tar
tid att få reda på saker och få klarhet trots att dom kan bra
franska!? Nöjda vandrar vi tillbaka, åtföljda av ca 15 glada
skolbarn som alla vill gå närmast Rasmus. På vägen tillbaka tittar
vi in på det fina hotellet Saharien, visar sig vara lika billigt men
4* bättre, otur igen! Väl på hotellet bad och bad igen i poolen.
Fixar burklunch på rummet och packar våra pinaler som vi tar med oss
på vår så kallade ”taxi”. Kommer efter 25 min, men visar sig vare en
helt reko kille, tar oss 30 km ut till en by, Zaafrane, där det bor
beduiner i stenhus ½ året, och ½ året drar dom ut i den djävulska
heta öknen. Deprimerande grå trista blockhus, de flesta ½ färdiga,
otroligt primitivt och fattigt! Och denna sand som ständigt yr
överallt och tyvärr blåste det mycket, vi virade handdukar etc.
runt våra huvuden, men massor av sand i mun, näsa och öronen. Vi
vandrade ut över de vita dynorna till en nästan översandad,
övergiven by, spöklikt, solen brännande het, varmt, varmt…
 Svårt
att stå ut längre här, efter en timme hade vi fått mer än nock!
Vandrar tillbaka till bilen där det fanns en lite källa, häller
litervis vatten över oss. Vi tror och hoppas att dessa trots allt
stolta beduiner som ½ året lever i sina tält har det mycket bättre i
tälten, dvs. i deras naturliga miljö, inte i dessa barackliknande
hus utslängda i ökensanden! Vi blev avsatta inne i Douz vid
Louagebilarna och vi tyckte nu att vi lika väl kunde åka till Kebili
och övernatta där. Vi fick i bilen reda på att det fanns en stor
modern luftkonditionerad buss till Sousse kl nio i kväll, så att
resa på natten med barnen vore kanske en bra ide. Vi gick till en
trevlig restaurant och fördrev där
tiden fram till klockan åtta, fen timmar! Såg bland annat Lendl slå
Macenroe i Paris öppna. Gick till banken. Handlade lite melon. Åt
god stark lamm, spagetti, soppor, sallader, frites, 6 liter vatten,
8 cola, etc för 10 dinar, ca 70 kronor för båda familjerna,
otroligt! Äter melonen på ett torg, svalt och skönare nu, lägger
Rasmus i vagnen och gör oss klara att slåss för våra platser i
bussen!?
Fanns högst 15
platser kvar och jag var först ombord och fick slåss för våra 6
platser för oss. Denna 6 timmars mardrömsresa vill vi helst av allt
glömma. Vi hade från början fått våra sex platser och till Gabes 1 ½
timme allt väl, Rasmus kräktes först lite men somnade sen på sätet
och Christian sov gott i sin. I Gabes kom ca 10 personer för mycket
ombord och dom blev vansinniga att barn skulle ha egna säten, trots
att vi betalt för Max och Christian, dom bara skrek och Rasmus rädd
och skrek i timmar. Rökigt och arabmusik hela natten, var man än
stannade denna nattbuss så tändes fullt ljus och alla skrek och
gormade och förde maximalt liv, otroligt! Turkiets bussar ter sig
som en hägring, en dröm i fjärran! Bi och jag fick till slut sitta
på golvet! Vi kom till slut 03.30 till Sousse och hade nu lite tur,
ett par Louager stod och väntade och kl 04.00 gick vi igenom
Monastir’s Medinas’s öde gator och kom till slut hem, hem till kära
gamla Ariel, gud vad vi längtar efter dina sköna kojer….
Denna jobbiga
resa var den värd alla mödorna, resan hade varit jobbig även utan
barn men barnen klarat det hela elegant, Visst, att se dessa platser
är nu lite efteråt fantastiskt och vi vågade och vi lyckades, trots
att vi visste innan att det verkligen skulle bli strapatsrikt!
Torsdagen
den 2 juni, Monastir.
Som
tur är, efter nattens mardrömsresa sover alla till kl 10. Trots
detta trötta och lite yra i huvudet. Vilodag med lite tvätt och
uppröjning. Bunkring och påfyllning av alla toma förråd.
Fredagen den
3 juni.
Fyller
på vatten och gör klart för avfärd. Meddelar myndigheterna våra
planer. Träffar i denna relativt lilla hamn fyra tullare och tre
hamnpoliser. Förmodligen finns ytterligare tre el fyra Nationale
Maritime i huset, allt i allt ca 10 personer, det skulle vara något
ut för Lomma!
Härlig segling
43 distans i 7 knop för fock och stor upp till Beni Khiar. Glada
över att vara framme i god tid till middag och annat, men… så börjar
olyckorna!!!
I full fart,
eftersom det går hög dyning vid inloppet dundrar vi på grund!
Visserligen en sandbank men farligt eftersom dyningen gör att vi
hoppar längre och längre in. Försöker kränga ner båten åt ena sidan
och backa loss men omöjligt. Jag ror snabbt en lina i land i lovart.
Försöker vinscha oss loss, men det går inte heller? Åtminstone kan
vi inte driva längre in. Men för varje horribelt donk och hopp som
båten gör känns det med fasa i magen. Hur mycket slår rodret i? Hur
långe håller det? En fiskebåt kommer ut och försöker hjälpa oss loss
med en lina men orkar inte. Donk, donk, donk…
Hamnpolisen
kommer ut med en stor patrullbåt men det förfärligt lång tid innan
de fått ordning på linorna . Donk, donk, donk…
Så drar de och
faktiskt kommer vi äntligen loss och kunde lägga till i hamnen. Så
hoppades vi kunna äta lite, men ack nej, först hamnpolisen, fylla i
massa papper, sen Garde de Nationale, nya papper, sen kom också
tullen med alla sina papper…
Sen kräktes
Christian och alla lakan måste saneras. Sen kräktes också Rasmus och
hela hans säng måste bytas.
Lördagen den
4 juni, Kelibia.
Sen
kräks också Bi och fortsätter med det hela dan’. Fy för fanken
vilken pärs. Barnen tycks som tur är vara i stort sett friska igen.
 Beni
Khiar är ett tråkigt och trist ställe så vi seglar vidare så fort
som möjligt. En skön segling, ca 30 distans till Kelibia, en stor
fiskehamn längre norrut.
Och sen var det
kräktvätt och kräktvätt och bajstvätt och kisstvätt och faktiskt
också vanlig smutstvätt. Och naturligtvis pappersifyllning för så
där tre-fyra myndigheter. ”This country is mad for papers!”
Söndagen den
5 juni.
Alla
nu friska, skönt, hur jag klarat mig svårt förstå?. Promenad på
bryggan. Där förutom ”de våra” – ”Mr Teng, Maleish och Ariel III”,
ligger sex andra långfärdsseglare. Kul med lite nya ansikten.
Promenad till lilla hamnbyn med barnen för mindre proviantering.
Själva Kelibia ligger 3 km längre bort. På e.m. promenad med Terry
och Max till den fina nyrenoverade fästningen som ligger mycket
pampigt på en kulle ovanför hamnen. Lyssnade lite på tennis på
svenska P1. I övrigt en ”ta-det-lugnt-dag”.
På kvällen
middag på Ariel med folket från ”Mr Teng”. Spännande dipp, pizza och
sallad, vattenmelon och kaka. Är detta vår sista kväll tillsammans?
I avskedspresent får vi ett band med 60-talslåtar, härlig nostalgi |
