|
Stavanger 24 juni 2004
Kuling, kuling och åter kuling
Vissa barn har det där lite ”extra”, en sådan
5-åring var Rasmus på kajen i Stavanger, Norge. Han ställde självklara
raka frågor om oss och båten; vad är den runda grejen till för?
varför bor ni på en båt? som man ibland önskar vuxna kunde göra.
Jag berättade om båten, att den är av stål och mycket stark, väger
23 ton, och har seglat runt jorden med oss och våra tre barn och
att vi ska segla till Nordpolen. Det blev en lång diskussion om
farliga isbjörnar och isberg. Jag var i full färd med att tvätta
och avsalta båten efter några ordentligt tuffa dygn över
Skagerack när Rasmus kom med sitt dagis, kanske 10 glada barn, gående
på kajen och då jag frågade om han ville hjälpa till och tvätta
båten så ville plötsligt alla barnen skrubba däck. Till dagisfrökens
stora förfäran hoppade barnen ombord och skrubbade sittbrunnar med
tvättsvampar tills alla var rejält blöta och fröken hade sett
nog. Vad skulle hon berätta för föräldrarna?
Vår besättning Rolf och Robert har flugit hem tidigare
samma dag. Vi hade kommit till slutmålet för denna etapp med
knappt 10 timmars marginal till flygets avgång, på grund av kuling
och kuling.
Minnena från seglingen till Stavanger handlar
mest om att vi trots kulingar och stormbyar lyckades segla alls.
Efterhand blir de säkert goda minnen de också men mer än en gång
var det bara dom blågula fotbollsspelarna i Portugal som kunde rädda
vårt dalande humör. En enda av de drygt 14 dagar vi hittills har
varit på väg har varit kulingfri. Den dagen var det stiltje och vi
kunde äntligen efter fyra dagar som inblåsta på Anholt
”segla” vidare. Under en timme fanns det lagom seglingsvind,
sedan fick vi lyssna på motorn i 9 timmar till Skagen. De andra
dagarna kändes det som om ”herr Kuling” med jämna mellanrum blåste
sina lungor tomma och när han skulle andas in blev det bara en kort
vindpaus innan nästa kuling kom. Då tog han i så det blev halv
storm på Skagerack.
I Skagen väntade vi på ett ”fönster”; en
andningspaus mellan kulingarna, och helst en vindvridning eftersom
de förhärskande vindarna hela tiden var kring väst, rakt mot vår
kurs. Under lördagen fick vi nytt hopp, vinden skulle minska och gå
över på syd. På ett Internet café, kollade vi väderlekssidor på
nätet med satellitbilder, väderkartor med vindar, våghöjder och
strömmar. Alla sa samma sak, sydväst till syd,  10
till 15 meter per sekund, minskande under dagen till 3 till 8,
egentligen en aning för lite vind. Vi förberedde oss som alltid
inför en översegling med att äta en ordentlig lunch, lagade mat
att äta under färden, kokade vatten i termos till te, stuvade
undan allt som inte tvunget måste vara på däck och fixade
speciella sjökojer att sova i akteröver där det gungar minst. Väderrapporten
hade lovat ner till 5 grader på natten. Vi plockade fram vantar, mössa
och halsduk och klädde oss med tre lager kläder för att undvika
svett närmast kroppen och för att minska risken för att frysa då
vi sitter still. Vi var färdiga för avfärd, men vindarna var inte
färdiga med oss. Dom första tre timmarna gick allt bra även om vi
inte kunde styra rakt mot målet: Norges Kap Horn, Lindesnäs och
Lista. Men sedan fick vi reva och reva och reva tills slutligen
Ariel IV seglade iklädd bara minsta försegel och bottenrevat
storsegel. Hon stampade och brakade hårt i höga motsjöar, och
vred och slingrade sig ner i dalarna. Vinden pendlade mellan kuling
och halv storm. Vågorna tornade upp till omkring 5 meter. Allt var
blött, blött och genomvått. En ruta i den främre sprayhooden
blev inslagen.
Så vad säger man om meteorologerna,
”luringar”. Det var så vi kände det. Vi hade blivit lurade på
en fin översegling. En
sträcka på 100 sjömil kom att ta 22 timmar när den borde ha
tagit ungefär 15. Trötta, slitna och lite sjösjuka gav vi upp
tanken på att segla direkt till Stavanger. Vi gick in i Mandal,
igen. Historien upprepar sig. Samma sak hände när vi seglade ut på
vår jordenruntsegling för fem år sedan. Och det var där i Mandal,
när vi vaknade och hade sovit ut efter hårdvädersegling, som vi
upptäckte att våra fyra nya, stora fendrar hade blivit stulna
under natten. Nu satte vi ut dom sämsta fendrar vi har och surrade
dem extra hårt. Alla var kvar nästa morgon.
Jag läste en bit i vår bok om början på världsomseglingen:
”Christian kom just upp ur luckan när vi såg några stora fenor
i vattnet på babords sida, ungefär 50 meter bort. Först trodde
jag inte mina ögon. Späckhuggare! Ett helt stim med de cirka åtta
meter långa svartvita valarna som elegant hävde sig ur vattnet, nästan
som jättedelfiner. Bara denna enda upplevelse av de vilda djurens
obändiga kraft och skönhet gjorde att de tidigare kämpiga dagarna
suddades bort och jag kände hur rätt vi gjort som kastat loss.”
Men så var det inte den här gången. Vi suckade, revade och stångade
oss på kryss sista biten in till Stavangers skyddade hamn.
Efter fem dagar till sjöss i samma kläder
luktade vi inte lämpligt för landstigning bland människor och båten
såg ut som efter ett sjöslag. Så det var tur att vi numera har
varmvatten till dusch ombord och att Rasmus och dagisbarnen kom och
hjälpte oss.
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal
|
