Whangarei Town, Nya Zeeland.

S/Y Ariel IV 1999-12-26

Resebrev 77: Whangarei town.

Nu har vi blivit landmänniskor. Det känns himla skönt faktiskt, ett tag, att lätt kunna gå iland, duscha varmt, spola av däck med sötvatten, använda dammsugare, köpa färskt bröd och ha nånstans att slänga sopor. I Whangarei hamn går tidvatten ut och in med månen två gånger om dygnet. Ariel åker mellan två och fyra meter upp och ner. Häromdagen var det fullmåne. Då pressades kölen en halv meter ner i lerbotten. Bredvid oss flera meter under bryggan låg botten bar. Vi fick klättra uppför brant lejdare med plånbok eller annan utrustning, i munnen. Det såg kul ut när bara vindgeneratorn och masten, med alla våra flaggor i vantspridaren, stack upp över kanten.

Ariel ståtar med Nya Zeelands gästflagga, samt vimplar för Svenska Kryssarklubben, Jordenruntseglarklubben, Oceanseglarna och Danska Langtursejlerne. När vi sex timmar senare åkt upp igen kunde vi stiga direkt från däck över på kaj i Town Basin Marina, mitt i stan. Hamnområdet har nyligen byggt om och gjorts trevligt för människor.Här är fint med breda träbryggor som luktar gott, vackra trähus med snickarglädje, små butiker, restauranger, konsthantverkare, gräsmattor, museer, lekplats och livsutrymme för seglare från hela världen. Turister och promenerande Whangareibor beser oss i skaror varje dag och frågar helt ogenerat om allt; från hur länge vi varit ute, till vad båten kostar. Vi försöker ta oss tid till att svara alla för att kanske ge lite näring till någons livsdröm.

I ett och ett halvt år har vi besökt, undersökt och försökt lära oss, om platser på vår resa. Nu är det vi som blir besökta. Ibland förenar vi oss med publiken framför den lilla scen som finns i området. Tre dagar före jul var tusentals människor här och sjöng ur hjärtat, tillsammans med lokala artister sina älskade "Christmas Carols" Men inte högstämt och högtidligt som vi brukar sjunga julsånger i Sverige, utan med häftiga rockkillar bakom gitarrer, trummor och synthesizer. Barn, unga och gamla hoppade till musiken och viftade med ljusstavar i kulörta färger. Town Basin är ett trevligt ombonat ställe. Whangarei är en vilda västern köpmarknad utan like. Raka gator med stora fyrkantiga trähus innehållande affärer med allt jag skulle kunna komma på. Framsidor är ofta handmålade med romantiska bilder eller hjärtan och glada uppmaningar. Tak sticker rakt ut från fasader som sol- eller regnskydd. Inte ett enda torg eller park har vi sett. Men vi gillar stan. Den är ärlig och full av snälla och hjälpsamma människor som ofta avslutar ett samtal med "take care". Och nödvändigheter är billiga jämfört med Sverige. Ett kilo köttfärs kostar fjorton kronor. Båtgrejor, böcker och de flesta saker kan man köpa till bra priser i välhållna andrahandsaffärer. Cykla kan man nästan inte och att gå i stan är svårt. Bilar far i strida strömmar överallt. Det tar tid att komma över gator.

Nya Zeeland är ett billand. Kanske beroende på att det är stort och långt i förhållande till sitt invånarantal. Bilar är inte dyra. Seglarvänner har köpt bra fordon för mellan fem och tiotusen kronor. Stadsbussar förekommer inte. Att åka buss sjuttio km till Opua och tillbaka, skulle ha kostat vår familj åttahundra kronor. Vi hyrde bil i två dagar istället, för tvåhundra. Liksom de flesta andra bilar hade den fem sittplatser och ett täckt lastbilsflak. Vi for till svenska Ninni på julafton för att se om tomten skulle hitta hit och om han skulle komma från Syd- eller Nordpolen. Tomten kom långt ifrån, från Nordpolen som vanligt. Han hittade till oss på julafton. Sedan klättrade han ner i alla nyazeeländares skorstenar och levererade paket som barn hittade i strumpor eller under konstgjorda granar, på juldagens morgon.

Den morgonen seglade vi med Ninnis åtta meters segelbåt tvärsöver viken till Russel, Nya Zeelands ursprungliga huvudstad. Rasmus och Jens tyckte det var mysigt med en liten båt, i storlek som en lagom lekkoja. Segling känns annorlunda när havet kommer nära. Senare åt vi julmat på yachtklubben med alla seglarvänner i Opua. Massor av kalkon och ett stort bord fullt med traditionella julrätter från hela världen. Vi bidrog med glögg och köttbullar. På kvällen var vi trötta men ringde till min bror i Norrköping för att önska god jul. Han hade just vaknat och var läskigt pigg. Nästa morgon vaknade vi med röda kliande bett i långa rader över ben och fötter. Sandloppor runt yachtklubben där ute på landet, älskar seglare. Vi insåg att vi för första gången i livet fått loppor och fick vi veta att det skulle klia dj-vulusiskt i två veckor. De seglare som stannat i Opua hade rika erfarenheter. Betten var åtminstone röda, så här i juletid.

Birgitta Boye-Freudenthal