Whangarei, Nya Zeeland.

S/Y Ariel IV 1999-12-19

Resebrev 76: Whangarei, Nya Zeeland.

Efter en vecka i Opua var vi utvilade, färdigöverseglingsfirade och nyprovianterade, samt hade diesel, dingebensin, vatten och fotogen i tankar, dunkar, flaskor och lampor igen. Det första glädjeruset över att ha kommit fram började lägga sig. Och den första upplevelsen av att smaka färska grönsaker, kött och gott godis (!) Här finns till och med jordgubbar och lakrits. Vi började titta på vårt nya land med mer normala ögon och insåg att Opua är en sorts Göteborgs skärgård. Storstadsbornas semesterparadis. än så länge ganska tomt men ju närmare jul och sommarvärme det lider, desto mer smockat kommer här att bli, i farleder och ankarvikar.

Det var dags att dra. Till vår nya hemstad, Whangarei. Där vi ska bli nästan bofasta ett tag. åtminstone Ariel. I Opua hade vi träffat Ninni från Göteborg, som har bott på Nya Zeeland i tretton år. Hon hade nästan bara goda ting att berätta om landet och kunde inte tänka sig att flytta tillbaka till Sverige igen. Människor i Sverige har för bråttom och har inte tid med varandra tyckte hon. Och hon sa att livet på Nya Zeeland är enklare, utan prestige och har mer utrymme för egna initiativ. Hennes 19-åriga son är färdigutbildad pilot. Tre tonårsdöttrar i olika utbildningar har restaurangjobb på kvällar och ferier. Alla, även yngsta dottern som är femton år, har körkort.

När en av ungdomarnas kamrater nyligen dog i en förfärlig sjukdom, sörjde de gemensamt på maorivis. De sov i flera dagar tillsammans med alla vänner och den döda, som låg i öppen kista. Och pratade, grät och tog farväl. Ninni har sin egen segelbåt i vid boj i viken och seglar, ensam eller med vänner, på utflykt och kappsegling. Hon bor som de flesta andra i ett trevligt litet trähushus med enkla väggar och enbart braskamin till uppvärmning. I trädgården växer citroner och apelsiner. Husen behöver inte vara större och man behöver inte värme. Folk lever mest utomhus. Vi tycker det är lite kyligt här, bara 21-22 grader. Men snart kommer sommarvärmen har vi fått veta.

Långfärdsbåtarna som ligger ankrade i Opua kommer snart att segla åt olika håll. Några ligger kvar över sommaren. Många går till olika marinor och ankarplatser i Auckland. En del går som vi, till mindre städer och platser och tillbringar bortifrånorkansäsongen där. Ett fåtal seglar ner till Sydön och upplever dess fantastiska Norgeliknande landskap. Vi är nöjda med att stanna i värme, i det kulliga, rulliga nästan engelska landskapet på Nordön och kommer att bese resten av landet via landsvägar. Vi åkte ner till Whangarei med bil en dag. Hu vad det gick fort. Vi tyckte om staden. Hamnkaptenen hade två platser kvar för båtar av vår storlek. Två båtar hade anmält per telefon att de var på väg. Men den som kom först skulle få platsen.

Vi hade tänkt semestersegla i Bay of Islands några dagar med vänbåtarna "Syren" och "Cygnus" men den planen gick om intet. Ariel måste kappsegla för att få en plats i Whangarei. När vi klockan sex nästa morgon gick ut med tidvattnet, såg vi alldeles framför oss tyska "Aida" komma ut ur en vik. Hon var en av de två som anmält att de önskade plats i Whangarei. Den andra som hette "Jaggernaut", drog Christian sig till minnes att han sett lämna viken för någon dag sedan. Fy farao. Nu visste vi inte ens om det skulle finnas en plats till oss överhuvudtaget. Vi satte motorn på högsta fart och hissade alla segel men vår sargade genua kunde bara delvis rullas ut. I den svaga vinden hade vi inte en chans att hinna med Aida som är en motorseglare. Vi såg henne försvinna föröver. Så kom vind och vi seglade ifatt. På kryss i ganska hård vind kämpade vi för en plats vid kaj. För att få vatten och ström till reparationer som ska göras under sommaren. För att barnen ska kunna springa fritt iland till kompisar. För att slippa vara beroende av dingen. Och för att slippa betala en förmögenhet för en plats i en Aucklandmarina.

Aida var nog inte ens medveten om att vi kappseglade. Hon gick bara rakt fram med sin stora motor. När vi kommit halvvägs och nedslagna började ge upp, girade Aida plötsligt och gick in till Tutukaka, hamnen före Whangarei. Ordlösa stod vi isittbrunnen, tills vi började skratta. Efter att väntat in rätt tidvatten gled vi nästa dag in till kaj i Whangarei. En halvtimme senare kom Aida in och förtöjde utanpå oss. Av Jaggernaut har vi inte sett en skymt.

Birgitta Boye-Freudenthal