Ankomst Nya Zeeland.

S/Y Ariel IV 1999-12-12

Resebrev 75: Ankomst Nya Zeeland.

Efter åtta dagar i högt högtryck såg vi med jubel i hjärtat mjuka rullande kullar vid Cape Brett, Nya Zeeland dyka upp i morgondis. Efter att ha bytt vår skörade inrullade, normalt alltid uppesittande, rullgenua fem gånger mot lättvinds genua satte vi med glädje igång motorn. Med de sista litrarna diesel och med brusande tidvattensström i häcken surfade vi in i Bay of Islands. Plötsligt blev vattnet lugnt. Borta var långa höga oceandyningar. Borta var bråkiga vindvågor. Ariel gled mellan grönskande öar i nyzeeländarnas sommarskärgård.

På fjärden syntes dagseglare, barn i jollar, lättjefulla fritidsfiskare i små motorbåtar samt en och annan segelbräda. Alla hade flytvästar på sig. Lokala båtmänniskor i flytväst har vi inte sett sedan Europa. Vår häftiga oceanöversegling förvandlades i ett slag till en stilla söndagsutflykt i innerfarvatten. Denna oförutsedda omändring av världen runt oss fick våra vakttrötta anleten att öppnas upp i stora goa skratt. Vi plockade av oss lager av kallväderskläder, flytvästar och livlinor. överallt låg lokala segelbåtar förtöjda vi bojar. Nyzeeländarna är ett seglande folk. Radio Russell hälsade oss varmt välkomna till Opua där vi skulle klarera in. Tullaren och immigrationsmannen var snabba och snälla. Hälsovårdsmannen var ytterst nöjd med oss. Han hittade bara några vitlökar och en vissen blomsterkrans från Tonga, att beslagta i sin påse för misstänkt farliga varor, som inte får komma in i landet. Till och med våra sopor var han nöjd med. Papper, plåt och glas hade vi slängt i djupa havet. Bara plast och aluminium fanns kvar ombord.

Gott om sötvatten fanns i en slang. Vi sköljde bort skit ur sittbrunnar och saltlager från däck. Vanliga vänliga människor stod på kajen. Luften var skönt kylig trots flödande sol. Knoppar var utslagna. Ett stånd tusensköna växte vid kanten av en vanlig grön gräsmatta, som man kan sträcka ut på. För seglarna finns en trevlig yachtklubb med dingebrygga, duschar, tvättmaskiner, ölservering och grillfest varje onsdag. Vi anlände Nya Zeeland på en onsdag. Alla vänbåtar som lyckligen kommit in under den gångna veckan firade tillsammans på klubben. Vi, som ännu inte sovit en hel natt, stod tröttyra men helglada i en hörna och hurrade med alla. Och kände oss himla stolta över att ha seglat runt halva jorden från öster till väster, från norr till söder.

Senare slungades vi från överdådig glädje till stor sorg när vi fick veta att Jack på amerikanska "Teresa J" hade gått bort. Inte i kamp med stormigt hav som vi alla seglare i stunder kan frukta. Han dog i en bilkrock under sin första dag tillbaka i civilisationen. Hans sjuttonåriga son John, Christians kompis, ligger till sängs för månader med skadad rygg. Teresa J ligger ensam och rycker i sin ankarkätting. Efter en hel sovnatt provade vi våra landben och gick vi på promenad längs en slingrig skogsstig. Vi såg hemifrånkända midsommarblomster av alla de slag, ormbunksträd, blomsterbuskar som brukar vara krukväxter och en och annan liten palm. Barnen andades in doft av nyslagen gräsmatta och konstaterade att det luktade som hemma på sommaren. Nu kan vi nog lägga undan tummetavlan ett tag. Den som vi vid hemlängtan har tankat kraft ur, från vänners tumavtryck. Nyzeeländarna verkar vara prestigelösa och varma.

Vi känner redan att vi kommer att trivas under vår översomring. I skolan lärde vi oss att Nya Zeeland har 3,8 milj. invånare, varav 1 milj. bor i Auckland. Där pågår Americas Cup. Wellington som är huvudstad har bara några hundratusen människor. Maorien Kupe upptäckte landet tidigt. Vitamän kom på 1600-talet med Abel Tasman från Holland. Stavningen av Nya Zeeland med "Z" har holländskt ursprung. Engelska kapten Cook anlände hundra år senare och gjorde anspråk på Nya Zeeland för Storbritanniens räkning. Och så kom valfångare, farmare, familjer och får. Under århundraden har bittra strider utkämpas mellan maorier som ville behålla sitt land och inflyttande kolonisatörer. Och som på så många andra ställen i världen, minskade ursprungsbefolkningen radikalt och kolonisatörer tog över.

I modern tid har maorierna fått nytt livsutrymme och visst inflytande. Och deras polynesiska kulturarv har fått möjlighet att blomma igen. Huruvida detta beror på ett nyvaknat samvete eller på en ärlig förståelse för alla människors lika rättigheter, kan jag ännu inte bedöma.

Birgitta Boye-Freudenthal