Minerva Reef.

 

 

 

S/y Ariel IV 1999-11-28

Resebrev 73: Minerva Reef.

Det var dags att dra. Enligt alla vädergurus fanns en lagom lucka mellan raden av lågtryck. Tre timmar ut från Tonga låg en liten kuling och lurade. Naturligtvis stängde vi alla luckor och fällde upp de skyddande sprayhoodarna över nedgångsluckorna, som vi brukar. Den aktre har vi inte haft uppe sedan Biscaya. De små ventilerna på däck stänger vi bara när vädret är allvarligt busigt. Vi seglade i motvind och halvstora sjöar byggde upp förvånansvärt snabbt. En oväntad korssjö slog över hela båten och strilade in genom ventilerna. Stort, stort svärord. Saltvatten rinnande på träpaneler, ner under durken, småpölar i mattor och dynor.

Att torka väggar i ett gungande hem är uschigt. Särskilt efter flera månaders stilla småseglatser och hamnliv. Sjöbenen måste ånyo erövras. Saltvattensvåta möglande textilier är pyton. Motvindskulingsjöar brakade över fördäck hela natten, men då var ventilerna stängda. I motvind gungar båten framåt - bakåt. Det sista året har vi haft enbart medvind. Då gungar båten från sida till sida. Nu sände balanssinnet förvånade signaler till illamåendescentrum. Vi hade plockat fram vinterjackor och filtar till sängarna. Tur! Nätterna blev kalla både ute och inne. En omedveten upplevelse av att vara tillbaka på Nordsjön smög upp i hjärnan. Uttröttade badkläder och kortbyxor var nöjda med att få avbyte av jeans och tröjor. Men nästa morgon var det lika soligt och varmt som vanligt.

Vårt en gång lästa serietidningsförråd, från Atlanten och de sista svenska barnböckerna, låg i nulådan. De slitna cdplattorna och banden från Europa, snurrade för nittonhundranittionionde gången. Och vi käkade burkfåglar burkgrisar och burkoxar förklädda så mycket som möjligt i starka kryddor och såser. Vitaminpillerburken kom fram igen. Popcorn, salta nötter och russin måste ätas upp. Choklad och godis måste inte ätas upp. De hängde med i den allmänna slutätningsstrategin innan Nya Zeeland. Hälsovårdsmyndigheter ska inte få mycket att lägga nävarna på, i Ariel IV. Hur hård deras policy än är. Krukväxterna ska vi snyftande offra till kung Neptun om några dagar. Vad vi ska göra med de vackra korallbitarna från minnesstarka stränder vet vi inte. Sandsamlingen är inte i fara.

Två dygn tog det, till Minerva Reef, 280 sjömil ut från Tonga. Plonk, mitt i havet ligger en atoll som inte syns alls, när det är högvatten. Ytterst förståeligt att seglarna förr valde långa omvägar. Innan GPS:ens tid. Vi såg vågor bryta i höga kaskader mot revet och hittade öppningen där vattnet var slätt. Med revspejare i masten gled vi från vrenskande böljehav till lugnt vatten, utan att någon vågbrytare syntes över ytan. Bara färgen på vattnet och de fräsande svallen visade var revet fanns. Inne i lagunen låg några långseglare och väntade på väder för fortsatt NZ-seglats. Minerva Reef gav oss en upplevelse av overklighet. Mitt i stort vilt hav gled vi över en liten lugn och trygg yta. Som när vi var små och kom in i ett "bo", under en vild lek. Tre timmar senare kom revet upp och vi såg den skyddande korallmuren runt oss växa till nästan en meter. Två små vita inbjudande sandstränder dök också fram.

Inte en enda plastskräpflaska eller cocaburk fanns att se. Inte ett fotspår av "civilisation". Vågdån och vindsus som det låtit i miljoner år. När vattnet över rev försvann fann sig fiskar och smådjur fångade i pölar, som i små akvarier. Femåriga Grete från "Syren" vandrade i flera timmar från pöl till pöl och bara tittade. De större barnen och papporna fångade languster i knädjupt vatten. Tre kilos bamsar med massor av ben som vart och ett, var en måltid i sig. Vi grillade dem på däck, på hundraåriga skonaren Appledore. Amerikanarna firade sin "Thanksgivingday" och hade inbjudit alla sju besättningar på revet; en engelsk, två franska, tre amerikanska samt Ariel IV, till knytkalas. Två större båtar låg förtöjda, en på var sida om Appledore. På denna flytande ö firade vi att "Mayflower" år 1620 tryggt kom över från England till Amerika, att de invandrade pilgrimerna fick sin första skörd och festade i fred med indianer.

Om tacksamheten var ömsesidig verkar vara osäkert. Huvudrätt var kalkon. Ur burk. Efterrätt var traditionsenlig paj av pumpa. För att få smaka, måste vi uppträda med hemlandstoner, dans, poesi, bus eller nåt. "Vem kan segla..." gick som vanligt till hjärtat hos internationell publik. Eric gitarrspelar himla fint. Samma visa finns på franska. Alla deltog i en ögonblicksskapad dundrande trum-, rytm-, ljudsymfoni. Efterhand som solen gick ner försvann revet igen och vår lilla människogrupp blev landlösa kvar, till synes ensamma i universum.

Birgitta Boye-Freudenthal

 

 


arielfyra@hotmail.com

Webskötaren

Indexsidan

Nästa resebrev