Farväl Samoa.

S/y Ariel IV 1999-10-23

Resebrev 68: Farväl Samoa

Lithara, som vi träffade på "yacht Sina" under Trinidadkarnevalen, gav oss adress till sin bror Ieti från Samoa. Han hade utbildat sig till civilingenjör på Nya Zeeland och gift sig med Vanya från samma land. De byggde en personlig korsning mellan en samoansk fale och ett västerländskt hus, strax utanför Apia, och planterade en dignande fruktträdgård. Ieti och Vanya välkomnade oss med stor värme och bjöd in oss till sitt hem. Vi vandrade i den djungelliknande trädgården och förundrades över dess växtkraft. Ett växthus utan väggar. Ieti skar en stor bananstock att hänga på Ariel. Och han plockade hela högar av papaya, mango, taro och brödfrukt som vi kan smaska på, under segling till Tonga. Vi häpnade över den rikedom som familjen har alldeles runt knutarna. De kan leva på vad som finns där. Om Ieti hade kommit till Sverige hade han kanske tyckt att våra äpplen, päron och plommon varit minst lika exotiska att plocka. Men Söderhavets frukter är överdådiga och finns tillgängliga hela året.

Ieti trivdes inte med att bara bygga vägar och hus på Samoa utan sökte i sitt hjärta efter ett jobb som skulle vara viktigt för hans hemö. Han studerade miljöfrågor vid universitet i Sydney under flera år. Nu bor familjen i sin luftiga tvåvåningsfale på Samoa igen och Ieti arbetar med att bevara den rena vackra miljö som tidigare var självklar. Han är ledare för regeringens miljöenhet. Samoa är i storlek med en större svensk stadskommun. Vanya har tagit till sig det småskaliga, naturnära och varmt mänskliga livet på ön och har ingen längtan tillbaka till Nya Zeeland eller Australien. Hon undervisar om polynesisk konst och tatueringar på Samoas lilla universitet. De har tre vuxna barn; ett i Australien, ett på Nya Zeeland och ett på Samoa.

Christian hade bjudit två samoanska flickor till Ariel en eftermiddag. De var nyfikna på hur en stor segelbåt ser ut inuti. När Christian körde in med dingen för att hämta dem stod tjugo ungdomar på kajen. Flickorna hade bjudit med hela klassen. Christian och barnen var ensamma hemma och tyckte det var lite jobbigt att så många okända kom ombord. Rädda att något skulle försvinna. De samoanska ungdomarna var bara trevliga, tittade runt, satt och pratade en stund och drack lite vatten som de haft med sig. Samoa, och dess vänliga omtänksamma folk, är det enda ställe hittills där jag skulle kunna tänka mig att bo - på riktigt, nästan. Jag förstår att det skulle bli svårt för oss, som inte har den minsta naturliga länk hit.

Mats är ingift i en varm storfamilj och har byggt upp jobb och framtid på Samoa med dem. Vår sista kväll på Samoa tillbringade vi på "Seipepea" med Mats och Sia. Sia bar en mycket vacker klänning. I en öppen fale i trädgården satt vi med korslagda ben på rika sovmattor. Tillsammans med den stora familjen, massor av barn och släktens äldsta. Vid levande ljus talade Sias mor på samoanska till alla de närvarande och önskade oss god resa. Hon grät av rörelse över att vi skulle ta avsked. Vi åt en måltid tillsammans och kramade alla de fina människorna. Våra barn fick en snidad skål. Sia hade duschat och stod iklädd en lavalava, knuten över bröstet. Hon gav mig sin klänning, som hon burit tidigare under kvällen. Då började jag tjuta, av rörelse. Hon bad om ursäkt för att klänningen var våt. Hon hade tvättat den åt mig.

Vi skulle forsla hundra liter vatten i dunkar till båten. En taxi väntade. Omtumlade hoppade vi in. Taxin kostade nio kronor. Tysta rodde vi ut till Ariel och hivade dunkarna ombord. Det kändes himla trist och lite ensamt att nästa morgon vinscha upp ankaret och segla iväg mot konungariket Tonga. Så kom lugnet, som det oftast kommer varje gång vi lämnat en plats. Alla sista ärenden är sprungna. Vi kan inte längre gå iland, inte göra så mycket. Allt är undanpackat och sjöstuvat. Vi sitter mest i sittbrunnen och pratar eller läser en bok. Det första dygnet blåste en svag akterlig vind. Vi gled fram under färggrann spinnaker. Sen kom den första stiltje vi upplevt under resan. Seglen slog i vant och stag. Ariel gungade dött i lång dyning. Usch. Jag förstår varför sjömän på stora skepp förr, blev galna när stiltje fångade dem i veckor på hästlatituder. Vi gick för motor i nästan ett dygn. De uppfällbara sidorna i salongsbordet skångrade. Vi satte en kudde emellan. Dörren mellan pentryt och navigationsplatsen skakade mot väggen. En grytlapp tog bort det värsta ljudet. I skåp och lådor la vi handdukar och kläder för att dämpa skrammel. När jag la mig på min kudde kände jag motorvibrationer genom hela Ariels stålskrov in i mitt öra. Men vi har fortfarande ett lager av apotekets gula öronproppar. Fungerar lika bra mot motorbrum som mot vindtjut och vågdån.

Det senare fick vi mycket av det sista dygnet. Kuling och stora bråkiga vågor sköljde över däck. Vi satt bakom sprayhooden och kurade. Barnen lärde sig sjörövarspråket. Hohuror momåror dodu? Jens blåste i sin stora snäcka, som i en lur, så att det rungade över Stilla Havet. Spännande som vanligt, när vi siktade ett nytt land.

Birgitta Boye-Freudenthal