Vava´u, Tonga.
S/y Ariel IV 1999-10-31
Resebrev 69: Vava´u, Tonga
Vi korsade datumgränsen och förlorade helt fredagen den 22 oktober 1999. Tur att ingen ombord hade födelsedag då. Land i sikte viskade Christian. Klockan var fyra på morgonen. Konungariket Tonga dök upp i mörkret, på radarskärmen. Vid femtiden såg vi Vava¥uöarna i norra Tonga, som en mörk kontur i stjärneskenet. Till ljusets inbrott låg vi bi i lä bakom en ö. Huvudbyn Neiafu gömmer sig i änden av en vacker fjord, som kunde varit norsk om inte värmen och frodiga palmmassor hade avslöjat närhet till ekvatorn. Ruckliga fallfärdiga trähus längs Neiafus huvudgata. En stor avflagnad kyrka som nog varit vacker en gång. Ett tjusigt nybyggt hus som innehåller banken. Mest fattiga människor, barfota i slitna västerländska kläder. Några i breda flätade höftstycken ovanpå långbyxor. Vänliga men reserverade. Grisar och höns vandrar fritt överallt. Bageriet ligger i ett grått träruckel utan dörr. Vi nästan fastnade i lera när vi gick över gården. Innanför dörrhålet kände jag mig som inkommen i ett medeltida hus. Tunga stora baktråg av trä. En enorm deg på ett slitet bakbord längs väggen. På en annan bänk låg rader av färdiga limpor. Under bänken låg ett barn i treårsåldern, som inte kunde gå. Bagaren och hans hustru gick barfota på jordgolvet. De log, nästan tandlösa leenden.
Tonga är ett fattigt land som kanske hade otur att inte bli koloniserat av någon stormakt. Inget västland har dåligt samvete för Tonga. Invånarna får inte arbeta i västvärlden, för att tjäna pengar till sina familjer, som man gör i andra polynesiska länder. Landet får blygsam ekonomisk hjälp utifrån. Men tonganerna är stolta över att alltid ha varit ett fritt folk. En företagsam engelska har byggt en liten samlingsplats för båtfolket. Genom att tillhandahålla dingebrygga lockar hon seglarna till sitt cafÈ. Trygg tilläggsplats för dingarna är mycket uppskattad. Alltför många seglare har blivit bestulna på bensinslangar, skor eller åror. Många har liksom vi, fått hål eller andra skador på gummidingen av "lekande" omkringdrivarbarn. Och ibland är det skönt att sjunka ner med något att dricka, i välkänd västerländsk miljö. Snacket gick hemtamt längs bryggan om segling och båtar. Sex amerikanska båtar, med barn, låg ankrade här. Oväntat otroligt många lekkamrater.
Skolan på Ariel gick trögt. På eftermiddagar kom segeljollar, kanoter och andra flytetyg till användning med otrolig intensitet. Kanske ett uppdämt kamratbehov. Språkbarriären är borta. Rasmus ramlade och slog huvudet i en sten så blodet flöt. Eric nästan flög iland med doktorsväskan. Men tre stygn senare var skallen som ny. På halloweenkvällen var det amerikansk fest på Anas Cafe´. De mest vidunderliga vampyrer, häxor, katter, spöken och mumier vandrade omkring. Men också önskefÈer, och allehanda maskeradfigurer. En kille lånade sin flickväns spetsunderkläder och var himla söt. Barnen hade skurit hemska ansikten i pumpor, som det stod ljus i. Halloweentraditionen handlar från början om att skrämma bort onda andar, som inte fått ro i sina gravar. De kommer fram denna natt. Vi stirrade på alla uppsluppna amerikaner och förstod att halloweenfesten har djupa rötter i deras kultur. Jag retar mig på svenska köpmän som introducerar halloween i Sverige. För att få sälja "hemska utklädningssaker" förstås. Undrar just om köpmännen i USA kommer att försöka sälja Lucianattlinnen nån gång.
Nästa dag blev vi inbjudna till ännu en hallowenfest, på amerikanska jättekatamaranen "Glide". Inspirerade av gårdagen anlände vi som två hemska sjörövare, en kannibal, en indian och en Zorro. Himla kul var det att leta kläder i Ariels magra utklädningsförråd. Jens tillverkade sin kannibaldräkt av palmblad från stranden. Amerikanska "Siren" bjöd alla båtar i festviken på utflykt, bland Vava´us många grottor. 39 människor i alla åldrar, från åtta båtar, knölade in sig på däck. "Mariners cave" var mest spännande. Att dyka tre meter ner och simma sex meter under vatten är inte svårt. Men när de sex metrarna går genom en tunnel i berget och den andra öppningen inte går att se, känns det läskigt. Lätt klaustrofobiskt. Alla barnen simmade in och de flesta vuxna. Jag försökte med klappande hjärta dyka ner, men vågade inte. Usch vad arg jag blev på mig själv. Men sen kom jag på att nu är jag gammal nog för att inte behöva vara så duktig och modig jämt.
Barnen berättade att solen trängde in genom tunneln och gjorde grottan därinne trolskt blåskimrande. Trycket från de vågor som skvalpade in skapade pustar av drivande dimma. Jag snorklade in i en annan blåskimrande trolsk grotta, med stor, lätt ingång. Eric och Christian började förbereda Ariel för översegling till Nya Zeeland. Hela riggen är genomgången. Inga förslitningar får äventyra vår färd. Christian låg några timmar under vatten och bytte offeranoder. Zinkanoderna förhindrar att rostgenererande strömmar bildas i stålskrovet, under ytan. Anoderna "äts upp" istället för skrovet. Det börjar kännas pirrigt i magen inför segling till NZ. Men det ska bli skönt att komma dit, och ta lite paus från seglandet.
Birgitta Boye-Freudenthal