Mera Western Samoa.

S/y Ariel IV 1999-10-17

Resebrev 67: Mera Western Samoa

Ibland kan vuxna behöva vara för sig själva. Det kan vi inte så ofta ombord. I Apia hamn låg många goda båtgrannar. De lovade att se till Christian, Rasmus, Jens och Ariel när Eric och jag for på smekmånad i två dagar. Klockan sex en tisdag bordade vi bussen till Savaii färja. Savaii är lillasyster till huvudön Upolu. Bussen var av antik modell med chassi i målat trä, som en upp- och nervänd flatbottnad fiskebåt. Varken hastighetsmätare, bensinmätare eller någon annan mätare fungerade. Först blev bussen full. Vi fick varsin plats. Sedan blev bussen full igen. Det andra gänget satte sig i knäet på det första. Det såg sött ut. Vi papalagis (vita främlingar) fick ingen i knäet. Eric hade en gammal "Kånk" med sittunderlag i. Tur för hans beniga stjärt. Busschauffören hade storblommig röd lavalava. Färjan gick lite när som helst. Vi hann sova en stund på några bänkar först.

Att åka färja över lagunen, och tydligt se korallreven högt uppifrån var konstigt. De ser större och lurigare ut än från Ariels däck. Längs kustvägen på Savaii låg lantliga byar med kyrkor, öppna vackra fales och enstaka husliknande konstruktioner. Några små byar såg ut som vikingatida boplatser. Fast husen hade inga väggar. Bara luftiga pålskelett. Och vackra tyger hängande till tork bredvid. På en liten "backpacker"-boplats vid stranden hyrde vi en strandfale. Palmer och sand överallt. Ovala, fem gånger tre meter trägolv, som vilade på pålar en halv meter över marken.

Från taket var palmblads jalusier nerfällda så att bara havet syntesgenom en bred öppning. Golvet var täckt av sovmattor och ovanpå låg två madrasser med kuddar och vackra lakan. Vi sopade sand från fötterna med en borste gjord av ytterhöljet till en kokosnöt. Och steg in i vår sovhydda. Sen satt vi där länge och pratade om viktiga ting och beundrade hyddans vackra enkla konstruktion. Vi sov svalt och skönt medan tidvattnet gick upp och gick ner, några steg därifrån. Våra samoanska värdar bodde med hela sin storfamilj i några fales längre bort. På morgonen strax innan sju väcktes vi av änglasång, trodde vi. Tjugosex samoaner i alla åldrar stod runt några kanoter på stranden och sjöng ur hjärtat för sin gud och den nya dagen. Senare dansade och sjöng de för oss frukostätande papalagis. Tjugoåriga Per och Niklas från Göteborg hade bara rest i tio dagar. Unga flickor önskade viskande besöka dem under natten. Per och Niklas låtsades sova. Papalagis är eftertraktade makar här.

En samoansk flicka som gifter sig flyttar till sin makes familj och får göra det tyngsta kvinnojobbet i sin nya familj. Om hon vill stanna där hon är uppvuxna måste hon hitta en papalagi eller förbli ogift. Alla papalagis anses vara väl penningförsedda. Tjugofemtusen kronor om året är en normal lön på Samoa. Söderhavshövdingen Tuiavii var, i början av vårt århundrade inte lika positiv: "Må vi unna papalagi hans tvivelaktiga lycka. Men låt oss krossa varje försök han gör att resa stenkistor också på våra soliga stränder, och döda människoglädjen med sten, avgrunder, smuts, oväsen, rök och sand." Prisnivån på Samoa ligger en bra bit under vår. De flesta familjer har självhushållning på sina marker.

För långfärdseglare är det inte långt mellan himmel och helvete. Huvudmotorn, båtens hjärta, startade inte. En backventil hade gått sönder och motorn var full med saltvatten. Ariel var död, i hamnen. Tills havs hade hon klarat sig med segel. Men nu fungerade inte ankarspelet. Vi kunde inte flytta henne om vi skulle dragga. Eric försökte med förtvivlat mod pröva alla de sätt han lärt sig under årens lopp, för att få ut vattnet. Vattnet, svetten och tårarna rann. Ett dygn senare var vattnet ute men alla batterier var tomma. Vi hade ingen ström till att ens försöka starta motorn. Två grannbåtar hjälpte oss med flera batterier som kopplades ihop och gav dundermycket igångsättningskraft. När motorn startade såg jag färgen återvända i Erics ansikte. Sen var det "bara" att byta nio liter olja två gånger.

Vännerna Mats och Sia bjöd barnen på falenatt och oss alla på frukost på "Seipepa", ett underbart kulturellt "hem" för lågprisresenärer. Vi satt på mattor på golvet. Hela bordsytan var full av doftande blommor. Sia hjälpte oss att köpa fint hantverk som minne från Samoa. I vårt nästa landbaserade hem ska vi ha samoanska sovmattor på golven och servera soppor och julglögg ur snidad kavaskål. Som söderhavshövdingar ceremoniellt serverat den viktiga drycken kava ur under generationer. Om somrarna kan vi svalka oss med våra solfjädrar av pandanusblad. Iklädda lavalavas kan vi blåsa in aftnarna i stora snäckor med olika toner. Det ska bli fantastiskt roligt att inreda ett hem nån gång med vackra och brukbara minnessaker vi köpt i olika länder.

Birgitta Boye-Freudenthal