Samoa.

S/y Ariel IV 1999-10-10

Resebrev 66: Samoa

På Samoa, i Polynesiens hjärta, regnade det. Men det var varmt och skönt, och människorna är varma, dansanta och glada. De går klädda i "lavalava", en sorts enkla färgglada tygskynken som blir omlottkjolar; pojkar, flickor, män och kvinnor. Poliser, banktjänstemän och herrar med viktigt utseende har mera strikta och knäppta enfärgade omlottkjolar i kostymtygsliknande material. Barnens skoluniformer kombinerar snygga skjortor med lavalavas i samma färg. Rasmus och Jens skrattade när de först såg alla pojkar i "kjolar". Nu har de varsin lavalava och går stolt i den. Eric har en lång, med traditionellt samoanskt mönster, nästan som en "matai" (byhövding). När Mats från Lund och hans Sia från Samoa körde oss runt ön hade vi lavalavas som bordsdukar. På stranden. Ovanpå sattes palmbladsskålar med bröd, smör, ost, papaya, mango, passionsfrukt, bananer och kokos. Efter mat och en svalkande simtur i lagunen fick minsta barnet, Alofa, en bordsdukslavalava som klänning. En kusin i femtonårsåldern tog den andra duken runt sig sedan han blött ner sina shorts i havet. I bilen åkte förutom vår familj, Mats, Sia och deras tre barn, Sias 74-åriga mamma och tre tonåriga kusiner. Tur att det var en lastbil.

Jens tyckte det var lättare att byta till badbyxor under sin lavalava än under sin handduk. Mats har levt ett spännande liv i många länder och som skeppare under några år. Han tycker sig ha funnit det han sökt i hela sitt liv, bland samoaner. Ett fritt och stolt folk, med stark familjegemenskap och ett mycket traditionellt sätt att leva, även om det står en teveapparat i något hörn. Närstående döda begravs i trädgården. All mark tillhör familjen och säljs aldrig. Familjens äldre högaktas och är familjens ledare. De är behövda och tar ofta hand om barnbarn när föräldrar arbetar. Utomäktenskapliga barn eller barn vars föräldrar dött adopteras med glädje av något föräldrapar inom familjen. Alla Samoaner har trygghet i att tillhöra en familj och en by. Jag tänker med sorg i hjärtat på de ensamma svenska äldre, som i brist på att vara behövda, tynar bort på institutioner eller kämpar för att hålla sig unga och aktiva, när de borde få slå sig ner i en gemenskap och "bara vara". Människor på Samoa önskar sig ett bekvämt och roligt liv. Europeer önskar att göra något viktigt och att lyckas. Samoaner hjälper varandra och arbetar för kollektivet. Europeer är individualister och tävlar med varandra. Samoaner anser att skönhet, gästfrihet och mod är viktigast. Hos oss är intelligens, effektivitet och arbetsamhet viktigt.

Jag vill lära mig att uppskatta ett "bara" bekvämt och roligt liv. Mats och Sia driver ett litet "hem" för lågprisresenärer där besökande får pröva hur det känns att bo i en samoansk storfamilj. Priset får den besökande enligt samoansk tradition bestämma själv. Mitt i ett växthusgrönskande boområde ligger sex små hus för Mats och Sias utsträckta familj samt fyra ovala öppna fales (palmbladshus) för gäster. På väg runt ön stannade vi hos en familj ute på landet som liksom de flesta bor tillsammans i en stor fale. På nätterna läggs sovmattor ut på golvet. En fale består av ett upphöjt trägolv omgärdat av uppåtstående bambustolpar med ett par meters mellanrum. På dem vilar ett toppigt palmbladshus. Privatliv verkar vara svårt att ha. Det kändes märkligt att på vår rundtur titta rakt in i människors "allrum".

På "White Sunday" var vi inbjudna till Paulo och Makaelika, deras åtta barn, Makaelikas mamma och den övriga familjen, i en by på Samoas östkust. På väg dit såg vi säkert tjugo kyrkor. Varje by har en katolsk -, en anglikansk -, en mormon - och en nåt annat, kristen kyrka. På denna Samoas nästan största högtid, barnens dag, hade alla flickor vita prinsessklänningar och pojkarna vit skjorta och vit lavalava. Vi hade inga finkläder, och absolut inga vita kläder till barnen, ombord. Efter ett snabbt besök i en secondhandaffär såg vår familj någorlunda skaplig ut, mest i vitt och mörkblått. Vi kunde inte stryka kläder eftersom vår 220-voltgivande generator inte fungerar. Lätt skrynkliga men hela och rena åkte vi tidigt genom byarna. överallt var hundratals helt vitklädda barn på väg. Jag kände mig rörd inuti, som inför skolavslutning hemma.

Den katolska gudstjänsten med alla vita barn, rökelse, processioner, sånger, rörelser, nattvardsritualer och dans liknade en stor iscensatt upplevelseteater. Makaelika satt bredvid oss i vit spetsdräkt och gav yngste sonen bröstet. Byns fyra mataier stod majestätiskt i varsitt hörn av kyrkan med bara överkroppar, iklädda traditionella tapa-lavalavas (handmålat tyg av bark), rött halsband och piska draperad över axeln. Sedan åt vi halva dagen. Vår värd somnade sittande på golvet. Kanske delvis beroende på att han sett världsmästerskap i rugby, på teve under natten. Samoa förlorade mot Argentina. White Sunday får alla barn mycket mat, och de serveras först. En legend berättar att missionärer införde seden för att med jämna mellanrum kunna räkna barn på Samoa, så att ingen ätits upp. Vi är fullständigt överlumplade av denna underbara ö och stannar ett bra tag.

Birgitta Boye-Freudenthal