Mot Samoa.

S/y Ariel IV 1999-10-02

Resebrev 65: Till Samoa

O vad det är svårt med avsked, ofta. Avsked till fina människor och underbara platser. Tänk om bara en liten bråkdel av alla människor vi möter, kunde finnas i våra liv "på riktigt". Ja de finns ju såklart kvar, men vår kontakt med dem, kommer att inskränka sig till mail när det gäller seglarna och enstaka brev till de bofasta. Tänk om vi kunde plocka ut ett härligt gäng och ta med oss hem. Att träffa så mycket nya trevliga människor på så kort tid har jag aldrig varit med om förr. En engelsk seglarinna vi träffade på Tahiti tyckte att de snabba seglarkontakterna är ytliga och inte mycket värda jämfört med djupare relationer till vänner därhemma. Hon längtade hem. Jag tycker att vänskaper av nödvändighet utvecklas snabbare här, och att de känns ärliga och djupa. Vi behöver varandra och har en självklar gemenskap i vår speciella livssituation. Vi kan tillsammans skratta åt saker som en ickeseglare har svårt att förstå. Till exempel "en leverans av reservdelar till generatorn." Roligt eller hur? Och vi delar insikten om att våra liv innehåller reell fara. Historierna liknar dem omkring barnafödsel kvinnor emellan. Men när Marit och Truls på norska "Trolldans" berättade om den engelska familj som förlist på väg till Nya Zeeland förra november, kom faran äckligt nära. Vi vet att vi måste korsa södra halvklotets Biscaya. Och seglatsen är dubbelt så lång.

Familjebåtens mast gick av och farkosten slogs runt 360 grader. Allt på däck inklusive räddningsflotte, gick överbord. Luckorna utåt gick sönder. Båten sjönk, strax efter det att modiga New Zealand coastguards räddat familjen, i en helikopter. Deras pojke var tolv år, jämngammal med vår Rasmus. En nybliven amerikansk långfärdseglare trodde att seglare skulle vara "speciella" människor, spännande, annorlunda, nästan original. Han blev besviken. Vi möter alla åldrar, samhällsklasser, familjesituationer och ekonomiska verkligheter. En del har humor, andra inte. Många har lämnat en för trång relation och söker, eller har hittat, en ny. Men nästan alla har nån sorts härlig kärlek till hav, natur, äventyr och personlig frihet. De som inte har tillräckligt ger upp efter ett år eller så. Många längtande långfärdsbåtar ligger besvikna i Medelhavet, Västindien, Nya Zeeland eller Australien och väntar på nya stjärneögda långseglare.

Vi tog avsked av atollen Suvarov med sorg i sinnet. Fritt liv, långt från affärer, hamnmyndigheter, reservdelsjakt, banker, post och stress. På Suvarov fanns bara kokosnötter, dito krabbor, snäckor, snorkling, fisk, koraller, solnedgång och tid. Och avspända besättningar på fyra långfärdsbåtar samt våra polynesiska vänner iland. Efter ännu en förtrollad fest, för Pam från "Rainbow Chaser" som fyllde fyrtio, var vi tvungna att segla vidare. Vi ligger bland de sista på väg till NZ, innan orkansäsong. Vi lämnade omtänksamme nationalparksguiden Tom och hans varmhjärtade kollegor med tårar i ögonvrån. Vi skrev känslosamt tack i hans gästbok. Han gav oss sin privata adress på Rarotonga, i vår gästbok. Vi vinkade adjö till engelska "Baker Street", amerikanska "Rainbow Chaser" och canadensiska "Northern Summit", vars besättningar kommit oss riktigt nära där på Suvarov, långt från varje allfartsväg. Kanske ser vi dem aldrig mer. Eller kanske vi träffas vi snart, på Samoa eller någon ö inom Tonga.

Återigen flera dygns segling. Till Samoa. I två dagar sken solen. En svag bris akterifrån fyllde precis magen på vår spinnaker och puttade oss framåt i sådär sex knop. Havsytan vilade. Till och med storseglet vilade, surrat på sin bom. Soltaket var uppspänt över båda sittbrunnarna. Den aktre för rorsman och segling. Den främre för bus, musik, läsning och lekar. Hur kan jag någonsin beskriva känslan av att gå runt på däck och greja med upphängd tvätt, med snäckor som ska rengöras eller med en dusch som ska hängas upp över akterplattformen. Att laga mat i lugn och ro i pentryt, att bädda sängar eller att tillbringa en stund på toaletten med en båttidning. Samtidigt som hela huset, dvs. båten, rusar fram i full fart över mörkt hav. Uppåt finns trolsk måne och stjärnor. Framåt finns ingenting att se. Om inte en lanterna avslöjar någontings närvaro. En lanterna har vi sett två gånger på hela Stilla Havet. Vi tänker inte längre på det konstiga i att vårt hem rusar framåt, samtidigt som vi lugnt lever i det.

Det tredje och halva fjärde dygnet, letade en bråkig skiljelinje mellan ekvatorns stiltjebälten och passadens lagomvindvärld, upp oss. Slagsmål mellan vågor både bakifrån och från sidan förstörde vår nattsömn. Dunderregnskurar tvingade oss att stänga luckor. Trettio grader varmt i gungande sovrum är inte skönt. Lugn i lagun vid Samoas gröna berg var efterlängtat.

Birgitta Boye-Freudenthal