Suvarov.

S/y Ariel IV 1999-09-26

Resebrev 64: Suvarov.

Så lång bort från nånannanstans som vi är nu, har vi aldrig förut varit. Suvarov, en ensam atoll tillhörande Cooköarna, plonk mitt i havet. Ett bränningsöverspolat ringrev som under långliga tider skördat skepp. åtskilliga vrak finns fortfarande som förvridna skelett, vilande på hård korall. Så sent som 1849 var Suvarov utsatt hundra sjömil från sin verkliga position, på sjökortet. Under tidernas lopp befolkades ön i korta perioder av skeppsbrutna, pärldykare och hoppfulla kokosnötshandlare. 1952 beslöt sig, en nyzeeländsk f d fartygsmaskinist Tom Neale, för att slå sig ner på Suvarov för att där leva sitt liv, fritt och lyckligt likt Robinson Crusoe. Han betalade en skonarkapten för att frakta honom och hans talrika redskap, kokkärl, fiskedon och proviant för ett halvår, till ön. Kanske hade hans avsky för den "civiliserade" världen blivit ännu större om han tagit med sig en radioapparat. Det gjorde han inte. Men flera lådor böcker. Under sammanlagt sexton år levde Tom ensam på Suvarov, byggde, röjde, fiskade, odlade och läste. Mot slutet av sitt liv blev han känd i världspressen för sin annorlunda tillvaro. Efter enträgna uppmaningar av ett bokförlag skrev han, bland annat för att få pengar till en utombordare och ett elektricitetsverk, boken "An Island to Oneself".

Vi siktade Suvarov klockan 6.36 i gryningen, torsdagen den 16 september 1999. Fregattfåglar hade redan många timmar tidigare annonserat förekomsten av land. Inte mycket land fanns att se. En räcka små palmklädda holmar på ringrevet. Två knölvalar lekte på avstånd. Solen skimrade i vågor och i de busiga småskvalp som tidvattensströmmar ger upphov till. Bekvämt bred passage in i lagunen. Christian satt som vanligt på vantspridaren och guidade oss runt korallhuvuden tillankarplats som passande nog ligger vid "Anchorage Island". Vi såg masten på engelska "Baker Street" sticka upp. Amerikanska "Rainbow Chaser", som vi seglat med från Bora Bora skulle komma in några timmar senare. Vi åt halv frukost och gick till kojs. Först klockan ett åt vi andra halvan av frukosten. På stranden vajade Cook Islands flagga. Blå med, sedan kolonialtiden, Storbritanniens flagga i ett hörn. Och en ring med femton vita stjärnor för de femton Cooköarna. EU-flaggan är ingen ny uppfinning.

Hur skulle vår kära farmor kunnat veta att vi skulle göra en avstickare till en Cookö. Hon har sytt alla våra vackra gästflaggor. På Suvarov hade vi för första gången ingen flagga att hissa. Suvarov är numera nationalpark. Tre polynesiska män, bor i Tom Neales gamla hus och ser till att ingen stör friden för fåglar, fiskar och växter. Första kvällen blev alla vi båtbesättningar bjudna till fest på långbänkar vid ett jättebord av palmträ. På eldstad intill kokade nutida Tom och hans mannar kokosnötskrabbor stora som handbollar. Krabbornas vackra skal skimrade i blå och violetta nyanser innan de blev röda i grytan. Från båtarna kom spännande kastruller och såsbunkar. Toms medhjälpare drack för mycket öl, en välsignelse från den civilisation som Tom Neale flytt.

Mörkret sänkte sig över Tom Neales vackra naturpark och trädgårdar. Ett stort brödfruktsträd skuggade hans hus som stod bakom oss. En skylt berättade om hans livsgärning. I en palm hängde en tio meter lång lingunga som högeligen roade våra barn. På flera ställen låg stenar efter skeppsbrutna döda eller saknade. Hönor vandrade fritt omkring. Toms gästbok bjöd vem som helst att använda hans hus tills han skulle återkomma om en månad, efter ett besök på sjukhuset i Rarotonga. Det var tjugo år sedan.

Fyra långfärdsbåtar i lagunen samlade ihop vad vi hade av dingebensin och hällde över i nationalparkens stora utombordartank. På gemensam utflykt for vi över lagunen till fregattfåglarnas födsel- och uppväxtplats. Otroligt tätt låg bon på marken. När vi försiktigt, för att inte trampa på några ägg, gick över ön fräste halvvuxna ungar efter oss, men ingen flyttade sig. ägg som just kläcktes, små hår- och fjäderlösa varelser i alla stadier, några veckor gamla dunbollar, halvvuxna busfåglar samt vidvingade fregattfågelföräldrar. Aldrig förr har vi varit mitt i en levande fåglars barnkammare. Jens höll en mjuk unge i handen. På en annan ö gick vi på kokosnötskrabbjakt. Under rötter på halvmurkna buskträd gömde de sig. Högar av ätna kokosnötskal berättade om deras matvanor. Vår Tom gav krabborna macheten att sätta klorna i. Sen drog han kvickt ut dem i benen. Vi tände ett bål på stranden för att koka krabbor. En jätteskur släckte tillfälligt vår entusiasm. Som vanligt endast iförda badkläder huttrade vi hem med de stora krabborna bundna i snören.

Fyra gånger på fyra dagar har vi ätit oss dubbelproppmätta på krabba. Vi är lyckliga över att tillfälligt ha lämnat långfärdseglarnas "coconutmilkrun" och hittat detta underbara ställe.

Birgitta Boye-Freudenthal