Bora-Bora.

S/YAriel IV 1999-09-12

Resebrev 62: Bora-Bora.

Eric har drömt om att få komma till Bora Bora ända sedan han som 25-åring seglade med 24 meter långa ketchriggade Brixhamtrålaren Keewaydin över Atlanten. Keewaydin hade just fullbordat en världsomsegling, kommit genom Panamakanalen och skulle gå hem till Sverige över Atlanten via Azorerna. Eric mönstrade på i Karibien. Många spännande historier från de sju haven berättades vid fotogenlampan. Där föddes Erics dröm om en egen världsomsegling. Bora Bora! Namnet i sig klingar skönt och ger föraningar om exotiska människor och ställen. ön anses vara världens vackraste plats. Bora Bora kom att symbolisera Erics dröm. Vi kan härmed intyga att Bora Bora är det vackraste ställe vi någonsin sett. Fast vi nyligen sett himla många vackra ställen. öns höga "twinpeaks" visade oss stolt vägen. Höga sjöar dundrade mot ringrevet, slog upp i skumkaskader som fylldes av fladdrande regnbågar när solen sökte sig genom. Innanför, nästan självlysande turkosgrönt vatten som lojt rörde sig, genomlyst av breda solstrimmor mot vit korallsand. I mitten, bergön med överdådig grönska och fruktrikedom. Under vattnet, korallträdgårdar och många många färgade fiskar. Eric och Christian tubdök till tjugo meter och mötte ovanstående samt en förfärligt ful "jewfish" i 30 kg klassen och en meterstor moräna. Mest fantastiska var några enorma mantor som spöklikt "svävade" förbi. Med platta fyrkantiga kroppar som rockor, med fyra meter mellan vingspetsarna, bred mun och ögon på spröt som stod rakt ut, tyckte Christian de såg ut som rymdvarelser.

Eric vilade i kojen en stund efter morgonens dyk. Nästan sovande hoppade han upp efter ett MAYDAY, MAYDAY på radion och grabbade sina två svarta läkarväskor. Krock mellan två båtar på andra sidan ön. Någon var allvarligt skadad. Mike på "Discovery" som har stark motor på stor dinge, körde Eric och Alan från "Heartsong", till olycksplatsen. Alan var framgångsrik överläkare i anestesi, från Dallas. Han sa upp sitt jobb för ett livsäventyr. Tillsamman med sin hustru funderade han över livets ändlighet och beslöt att söka mer innehåll än det som vardagslivet kunde ge. På andra sidan ön hade en lokal motorbåt i full fart kört över ett ungt amerikanskt par i sin dinge. Kvinnan var blåslagen över hela ryggen. Försiktigt lyftes hon upp i den segelbåt de chartrat för ett par veckor. Jag satt på Ariel IV och hörde på nödkanal 16 hur charterbåten fick assistans och tillstånd att lägga till vid en privat brygga. Polis anlände för förhör med motorbåtskillarna. Ambulans beställdes till flygplatsen och en helikopter, som skulle ta kvinnan till sjukhuset i Papeete. Eric och Allan kunde inte göra så mycket mer än att ge henne smärtstillande medel, kontrollera att ryggen inte verkade vara bruten och se till att hon höll sig absolut stilla hela vägen till röntgen. Det kändes skönt att höra på radion hur många båtar som försökte hjälpa till. Om något någon gång skulle hända oss, vet vi att många seglare skulle komma till vår hjälp.

Längs Bora Boras stränder ligger vackra hotell. På avstånd ser de ut som de palmbladshyddsbyar som fanns här förr. Dagens hyddor är inte billiga att hyra. Vi seglade ut i lagunen och ankrade med några andra båtar bakom en liten motu (palmklädd ö) vid revet. Inte ett hotell inom synhåll. Vild strand. Massor av kokosnötter. På ett högt träd plockade vi mangos. Tom från amerikanska "Mirage" klättrade upp. Eric stod på marken och fångade frukter så stötfritt som möjligt i en mjuk väska. De gulröda alldeles nymogna smakade sol. Många små mygg var dumma. Vi gned myggbett med mangosaft. Hela jag blev kletig, men doftade härligt. Vid strandens slut låg ett litet hus bebott av vänliga polynesier. Vi fick gärna tända en eld längre bort. Sommarstrand i solnedgång, goa människor samlade runt en eld är bland det bästa vi vet. Lukten av eldade kokosnötsskal skrämmer bort mygg. "Mirage"s besättning bjöd på kokosgodis. Vi grillade bananer. Barnen gungade högt på en lång palmstam som stod ut över vattnet.

Sista dagen på Bora Bora snorklade vi vid revet. Hela stim av drygt meterbreda rockor svävade förbi. Större svartprickiga örnrockor, som faktiskt såg ut som örnar uppifrån, flög under oss. Stark overklighetskänsla. Kanske deltog vi i en exklusiv naturfilm eller en dröm. Stim av regnbågsfärgade fiskar kom fram och åt bröd ur barnens händer. På vita sandfläckar fanns spår. När Jens grävde vid spårens slut hittade han stora vackra snäckor, vridna som spiraler med hål i ena änden, för att lyssna efter havens hemligheter i. Vi hade velat stanna mycket längre här, men cyklonsäsongen närmar sig och vi vill se Samoa och Tonga. Fiji hinner vi nog tyvärr inte. "Discovery" går en annan väg med tre kära lekkamrater. Nu känns det svårt att vara långfärdseglarförälder.

Birgitta Boye-Freudenthal